På kaffeplantager används ett av världens farligaste bekämpningsmedel som varit förbjudet länge i Sverige och EU. Det skadar - och dödar - både natur, djur och människor. Välj ekologiskt kaffe så gör du stor nytta för en liten kostnad.
- Kaffe
Två frukter som är riktigt hårt besprutade. På bananodlingar används extremt miljöfarliga bekämpningsmedel som ger arbetarna och deras barn nervskador. Och vindruvor, med sina tunna skal, kan innehålla rester av flera kemiska bekämpningsmedel. I ett EU-stickprov på ett paket russin hittades till exempel rester av 26 olika bekämpningsmedel. Om du inte hittar ekologiska bananer, vindruvor, russin eller vin kan det alltså vara en idé att välja något annat.
- Bananer och vindruvor
För några kronor extra kan du få ekologiska mejerivaror som gör stor nytta både i Sverige och i andra delar av världen. På hemmaplan bidrar du till friskare vatten, gladare djur, mindre gifter och att fler fåglar och blommor trivs. Och i länder som Brasilien behöver ingen regnskog skövlas eller natur och människor förgiftas för att svensk boskap ska få billigt foder.
- Mejeriprodukter
När du äter kött är det bäst att välja ekologiskt, av samma anledningar som för mejeriprodukterna. Finns inte ekologiskt, så är kött från svenska djur som betat utomhus ett bra alternativ. Men det viktigaste av allt är faktiskt att käka mindre kött överhuvudtaget.
- Kött
Här gör du också en stor insats för en liten slant. Potatis är den gröda som besprutas mest i Sverige. En riktig skurk är King Edward - en kung som borde störtas!
- Potatis
måndag 21 januari 2013
Bra tips från SNF!
Bra tips från SNF:
Var det här så smart?
Arla bytte för ett par år sedan till skruvkork på sina mjölkpaket. Nu köper iofs jag ekologisk mjölk och de paketen har inte skruvkork. Däremot är de höga så de är svårare att förvara i min kyl. De är även svårare för butikerna att hantera minns jag från mina år som butiksbiträde.
Hur som helst. Föga förvånande har skruvkorken bidragit till ökade koldioxidutsläpp, dvs mjölken arla säljer nu påverkar klimatet i högre grad nu än den gjorde bara för ett par år sedan. En enda faktor har gjrot detta - ändrar förpackning.
Smart arla, verkligen smart.
Hur som helst. Föga förvånande har skruvkorken bidragit till ökade koldioxidutsläpp, dvs mjölken arla säljer nu påverkar klimatet i högre grad nu än den gjorde bara för ett par år sedan. En enda faktor har gjrot detta - ändrar förpackning.
Smart arla, verkligen smart.
torsdag 17 januari 2013
Sverige behöver FLER betesdjur - inte färre
En person med intressanta tankar kring hur man håller sina husdjur är
Karl-Ivar Kumm på SLU. Jag har läst och inspirerats av hans tankar när
jag lagt upp hur vi sköter våra får. Den senaste rapporten jag läste av
Kumm handlade inte riktigt om detta utan om vår köttkonsumtions
miljöpåverkan.
Rapporten i fråga heter Import av kött - export av miljöpåverkan. Den går igenom olika köttproduktionsländers miljöpåverkan. De länder som diskuteras är sådana som är av relevans för Sverige dvs som exporterar kött till oss. Vad gäller gris så studeras Danmark och vad gäller nöt så studeras Irland och Brasilien. En viktig sak som konstateras är att en ren ursprungsmärkning är rätt ointressant, det intressanta är var och hur köttet producerats i respektive land.
Det grundläggande konstaterandet är hur man än vänder och vrider på det att svenskproducerat kött är bättre för miljön än importerat. Då har följande miljöfaktorer undersökts:
Inom Sverige finns det betydande miljömässiga skillnader beroende på var och hur produktionen sker. Nötköttsproduktion på naturbetesmark i skogsbygd är synnerligen bra för biologisk mångfald och landskapsbild medan kraftfoderbaserad inomhusuppfödning av gödkalvar har stora negativa miljömässiga effekter. Griskött producerat på lerjord ger inte övergödningsproblem på samma sätt som griskött producerat på sandjord.
Slutsatsen blir att betesbaserad köttproduktion i mellan och sydsvensk skogsbygd bör utvidgas på bekostnad av importerat kött. Sådan köttproduktion har stora positiva miljömässiga effekter på såväl biologisk mångfald som landskapsbild. Idag är det dessa områden som i störst utsträckning planteras igen med gran delvis beroende på lägre lönsamhet och dels på grund av de problem som är kopplade till ett ökande rovdjurstryck.
Rapporten i fråga heter Import av kött - export av miljöpåverkan. Den går igenom olika köttproduktionsländers miljöpåverkan. De länder som diskuteras är sådana som är av relevans för Sverige dvs som exporterar kött till oss. Vad gäller gris så studeras Danmark och vad gäller nöt så studeras Irland och Brasilien. En viktig sak som konstateras är att en ren ursprungsmärkning är rätt ointressant, det intressanta är var och hur köttet producerats i respektive land.
Det grundläggande konstaterandet är hur man än vänder och vrider på det att svenskproducerat kött är bättre för miljön än importerat. Då har följande miljöfaktorer undersökts:
- Övergödning
- Energi
- Växthusgaser
- Växtskyddsmedel
- Biologisk mångfald och landskap
- Markbehov och markvård
- Samlad miljöeffekt
Inom Sverige finns det betydande miljömässiga skillnader beroende på var och hur produktionen sker. Nötköttsproduktion på naturbetesmark i skogsbygd är synnerligen bra för biologisk mångfald och landskapsbild medan kraftfoderbaserad inomhusuppfödning av gödkalvar har stora negativa miljömässiga effekter. Griskött producerat på lerjord ger inte övergödningsproblem på samma sätt som griskött producerat på sandjord.
Slutsatsen blir att betesbaserad köttproduktion i mellan och sydsvensk skogsbygd bör utvidgas på bekostnad av importerat kött. Sådan köttproduktion har stora positiva miljömässiga effekter på såväl biologisk mångfald som landskapsbild. Idag är det dessa områden som i störst utsträckning planteras igen med gran delvis beroende på lägre lönsamhet och dels på grund av de problem som är kopplade till ett ökande rovdjurstryck.
fredag 11 januari 2013
Dagbok från Ervalla
Fick följande dagbok på mailen. Uppmanades att sprida den då den visar hur man som fårägare på mer en ett sätt drabbas om man råkar ut för vargbesök i sin fårbesättning:
Anette Skoog bedriver nöt- och lammproduktion på sin gård Halvbacken i Örebro Län.
Paret Skoog är en av de många djurägare som under 2012 drabbats av den växande vargstammen i Sverige. Vid en vargattack dödades 40 tackor, ytterligare 8 dog eller avlivades inom en månad pga indirekta skador. Djuren på gården håller markerna öppna på ca 550 hektar. Många av dessa marker är högst skyddsvärda naturreservat och Natura 2000 områden. Dit hör flera av de stadsnära rekreations- och naturområdena i Örebro stad.
Utan betesdjur som kan hållas utan risk för rovdjurangrepp riskerar tamboskapen att försvinna och markerna hotas av igenväxning. Antalet betesdjur i Sverige minskar idag i rask takt också på grund av bristande lönsamhet i kött- och mjölkproduktion. Samtidigt ökar behovet av att hävda betesmark från igenväxning då många andra djurarter är beroende av dessa för sin överlevnad.
Anette Skoog
2012-12-30
7:e april 2008
Det är en månad innan vi flyttar till Halvbacken. Jag pratar flera gånger med Länsstyrelsens handläggare, men får slutligen beskedet att vi inte kan söka bidrag för rovdjursstängsel, Det spelar ingen roll att vår besättning är stor eller att vi lever på våra djur. Vi är inte prioriterade, då vi inte bor i befintligt vargrevir. Det faktum att närmaste revir ligger på dagligt gångavstånd för en varg hjälper inte som argument.
Sommaren 2008 sätter vi 4-trådiga elstängsel på nästan all mark vi har, byter ut de gamla 2-trådiga nötstängslen mot nya.
15:e april 2009
Granngården som var till salu blir vår. Jag pratar ånyo med Länsstyrelsen, frågar om vi kanske kan få bidrag till några ytor i alla fall. Nu ska ytterligare 100 hektar stängslas.Vi vet att vargen spåras flera gånger i veckan vintertid nära vår gård, via rapporter från lokala jägare. Men nej, det är omöjligt, vi bor ju inte i något vargrevir. Sommaren 2009 och 2010 sätter vi mer stängsel på stora ytor, men får bekosta det själva. Vi kan inte sätta rovdjursstängsel på företagets medel, eftersom de är så dyra.
8:e mars 2011
Det står en oskygg varghanne på vår gårdsplan. Martin hoppar ur traktorn, vargen väjer inte bort förrän efter någon minut. Länsstyrelsen bekräftar att det var en varg i sin spårning senare samma dag. Vi får lapptyg och skyddsnät uppsatta av Länsstyrelsen. Vid ett möte mellan oss, LRF och Länsstyrelsen samma vecka uppmanas vi söka bidrag för stängsel som är rovdjursavvisande.
30:e juni 2011
Vår ansökan om bidrag för rovdjurstängsel ankomststämplas på Länsstyrelsen i Örebro.
Sedan hör vi ingenting, vare sig muntligen eller skriftligen på lång tid framöver.
25:e September 2012
Länsstyrelsen skickar ut ett beslut om bidrag för rovdjursstängsel. Handläggningstiden har nu varit närmare 15 månader. I beslutet står att stängslet ska vara uppsatt och besiktigat och alla kostnader redovisade senast den 31:a december 2012. Jo, det är ingen felskrivning. Myndigheten tar mer än ett år på sig att fatta beslut, men vi ska få upp stängslen på 3 månader. Det är omöjligt, dessa stängsel kan vi inte sätt själva, de kräver särskild utrustning och teknik,
Fredag 2:a November, 2012
Tidig morgon, vi sorterar djur för lastning. Humöret är gott trots tidig timma och dåligt väder.
Denna Alla Helgons Helg ska vi vara barnlediga, träffa vänner och äta middag – ett privilegium i vår tillvaro eftersom vi sällan kan åka bort båda två samtidigt, någon måste ju alltid ta hand om djuren. Vi ska också sortera upp våra 300 Gotlandstackor i betäckningsgrupper, och slutföra ett gjutningsarbete på en gödselplatta.
Lördag 3:e November
Efter en trevlig fredagskväll med god mat och gott sällskap går vi upp någon timme senare på lördag morgon. Vi tar hand om varsitt stall och sköter djuren, jag står inne hos våra kvigkalvar och ströar när Martin kommer tillbaka hem. Jag tänker att han ser lite märklig ut i ansiktsdragen, när han kommer fram säger han enkelt ”Alla tackorna är döda”. Han pratar långsamt, som om han bokstaverar varje ord.
Efter ett kort resonemang inser jag att gruppen om 49 tackor som gått för sig, tycks vara borta. Martin har hittat 8 döda tackor på ett fält, med uppslitna halsar. Vi inser båda att det måste vara varg som ligger bakom.
Med lite darriga fingrar letar jag rätt på numret till Länsstyrelsens besiktningsman på min telefon. Jag ringer upp och förklarar situationen, att vi hittat 8 döda tackor, resten vet vi för stunden inte var de är. Han lovar komma till oss så snart som möjligt.
Martin och jag bestämmer att vi ska börja leta efter djuren från varsitt håll. De döda tackorna ligger på en vall som i söder begränsas av Dyltaån. Ett strömt vattendrag som mynnar ut i sjön Väringen strax öster om vår gård. Martin åker till Sundtorp och börjar gå i östlig riktning på den åvall som är skydd mot översvämningar. Jag åker till sommarstugeområdet Furunäs och börjar gå i västlig riktning, vi står på ca 2 km avstånd och börjar gå mot varandra.
Den första tackan jag hittar ihop med Jixa, vår kelpie, är en vit finullstacka. Hon ligger ner uppe på åvallen och reser sig inte när vi kommer. Jag inser att hon måste ha passerat minst två staket eller gått på utsidan i ån för att kunna förflytta sig till denna plats.
Hon är blöt och lerig, gnisslar tänder och skakar lite. Jag lägger hunden och går fram, hon ligger still. En blodig rännil flyter från tackans öra ner över kinden. Såret är litet, inte livshotande. Men tackan ser risig ut, jag kollar slemhinnorna i munnen och de är kritvita. Andningen ytlig och snabb. Sedan lyfter jag på huvudet och inser orsaken. Tackan har ett bitsår i halsen, som av en slump har det frilagt alla muskler och kärl, jag ser hur blodet strömmar genom ett av de stora halskärlen som är frilagda i såret. Hon har överlevt, men med en millimeter tillgodo. Jag lyfter försiktigt på fram- och bakben. Tackans båda bakben är på insidan kraftigt bitskadade, här finns bara en sak att göra, förkorta lidandet så snart som möjligt.
Samtidigt hittar Martin ännu fler döda tackor samt några som är allvarligt skadade men fortfarande lever, Ett 20-tal djur av de 49 i gruppen har vi funnit, resten är fortfarande borta. Vår granne kommer och avlivar djuren så de slipper lida mer. När Martin går vidare hittar han fler döda tackor. Mot ån växer täta buskage som böjer sig ut över vattnet. Många skadade tackor har i vild panik sprungit rätt ut i snåren, fastnat och hänger nu döda över vattnet. De går inte att nå från land. Några tackor har sprungit ut i ån, där de mött drunkningsdöden. Flera blodiga kadaver ligger nu mot ett stort träd som brutits och lagt sig en bit ut i ån.
Efter några timmar börjar det ringa på min telefon. Oavbrutet.
Det är grannar, kollegor med fårbesättningar, tidningarna som fått nyheten via Länsstyrelsen pressjour. Folk som vill erbjuda hjälp och andra, också okända, som vill meddela att de anser att felet är vårt, ska man verkligen ha får där det finns fina vargar i grannskapet?
Ett så stort vargangrepp är ovanligt – nyhetsvärdet och intresset ska visa sig vara stort.
Det har blivit eftermiddag, besiktningsmannen ringer och säger att han samlat ihop fordon och utrustning och är på väg. Flera grannar har kommit för att hjälpa till, vi har ännu inte greppat omfattningen och är i stunden bara fokuserade på en sak: finna alla djur som ev. fortfarande lever innan mörkret sänker sig.
Vi inser också att vi måste ha hjälp och att vi måste planera arbetet som ska göras i detalj om vi ska klara dagen. Våra vuxna kor och kvigor ska ha nytt ensilage och strö, ett arbete som tar ca 4 timmar. Ett 150-tal bagglamm måste flyttas till en byggnad där de inte kan gå ut, risken för nytt angrepp är i detta läge mycket stor. Vi försöker febrilt utarbeta en plan och fundera
över om alla tackorna är säkrade där de är. Vi utfodrar de flesta djur ute, de går fritt in i i ligghall. Frågan är nu om dessa djur är säkrade för vargen i natt.
Nu får vi prioritera olika djur mot varandra – de dräktiga tackorna måste skyddas till varje pris, de ska ju lamma om 6 veckor och en varg kan skapa stress och kastningar även om
den bara rör sig i närheten av djuren.
Ytterst står vår försörjning på spel – utan lamm och kalvar så hänger gården på en skör tråd.
Vi beslutar oss också för att förtäta alla Gotlandstackorna till en säker yta där vargen omöjligt kan komma in. Det innebär att alla tackorna måste sorteras om inför betäckningarna igen, det bär emot, eftersom jobbet kommer att ta oss flera dagar. Men i det akuta läget är det inget annat vi kan göra. Tanken om hur vi ska klara av att hålla 10 betäckningsgrupper om djuren inte kan gå ut dagtid far genom mitt huvud. Men det får bli ett senare problem.
När besiktningsmannen kommer känns det tryggare, jag säger mycket tydligt att han måste skaffa den hjälp som ev. behövs för att flytta djuren från markerna o.s.v Med den mängd djur vi ska ta hand om som lever och som kräver sin dagliga tillsyn och skötsel, kan vi inte samtidigt vara Länsstyrelsen behjälplig under besiktning och flytt av djur. Samtalet är lite kärvt först, men sedan inser han också det omöjliga i situationen. Han ringer några samtal och fler personer dyker upp för att hjälpa till med besiktning, uppsättning av akutstängsel m.m
Man konstaterar snabbt att vårt antagande är riktigt, bett och skador är typiska för varg. DNAprover tas för att säkra identiteten på vargen. Om den visar sig vara genetiskt värdefull kommer den att undantas från skyddsjakt, innan detta är känt, finns inga möjligheter till något beslut från myndigheterna. Jag ställer kravet att vi får hjälp att passa på djuren om vargen skulle komma tillbaka. En yrkesjägare från trakten kommer till oss. En varg som skjuts enligt det som nu blir paragraf §28 jakt – fredande av egna djur vid angrepp blir omedelbart polissak. Därför måste den som håller i vapnet vara fullt medveten om vad konsekvenserna kan bli och vad förutsättningarna är. Prioritet 1 är att freda ca 500 lamm som går inomhus med rastgårdar och utfodring ute. I stallen har vi inga elstängsel, här sitter fårgrindar utvändigt. Frågan är om vargen är beredd att hoppa om det på andra sidan står ett skafferi av lättillgänglig mat.
Telefonen fortsätter ringa med oförminskad intensitet. Jag blir till slut vresig mot precis fel person, men jag blir hela tiden avbruten i mitt jobb av den ringande telefonen. Vid det här laget är vi båda stressade och trötta, matintaget har inskränkt sig till 2 smörgåsar sedan klockan sju på morgonen, nu är klockan 8 på kvällen.
Mörkret har fallit för flera timmar sedan, vi lastar och flyttar lammen i skenet från traktorns belysning. En hydraulslang till balgripen går av, då Martin stressar för att hinna få ut all mat till korna. Det är bara att laga så snabbt som möjligt för att kunna fortsätta. Det är regnigt, kallt och lervällingen skvätter när man försöker ta sig fram, var vargen befinner sig nu vet ingen.
Vid 23-tiden kommer vi in, jägarna är på plats runt våra ekonomibyggnader och hus som ligger med ca 500 m avstånd. Belysningen är på överallt, en radio spelar hög musik, allt för att hålla vargen borta. I mörkret kan vargen passera obemärkt, men något angrepp i stallen borde den inte lyckas med. Hoppas vi.
Sömnen blir kort den natten.
Söndag 4:e November
Vi går upp tidigt, går under tystnad ut åt varsitt håll för att kolla till alla djur. Sammanbitna, hanteringen av dessa mängder av skadade och döda djur påverkar oss mentalt. Jag är veterinär, ett yrke som gör mig mer van vid sjukdom, skador och död än de flesta. Vi lever med våra djur och naturligtvis hanterar vi döda och skadade individer också i vardagen.
Men det hjälper inte nu, möjligen hjälper det oss att fortsätta jobba trots att man helst bara vill ge upp.
Lidandet för de sargade djur som levde, blodet, halvätna kadaver, uppslitna halsar och luftstrupar, allt etsar sig med knivskarp tydlighet in i minnet.
Besiktningsmannen med medhjälpare ska komma tillbaka under dagen. Martin är koncentrerad, han väntar på Erik som ska hjälpa honom med gjutningen. Vädret spår frost och snö, allt måste blir klart idag, annars riskerar vi att inte hinna klart innan vintern infinner sig.
Allt är lugnt.
Jägarna kommer med bil till gården, de meddelar att ingen varg synts till vare sig i gryning eller skymning. Men de har säkrat nattfärska spår på en väg. Länsstyrelsens fältfolk bekräftar att spåren kommer från varg.
Vi förstår att den passerat mycket nära våra stallar, men inga djur verkar för stunden oroade.
Telefonerna börjar ringa igen, nu är det mer folk som är insatta som hör av sig, men det blir många och långa samtal om praktisk problemlösning
Den enda som inte hör av sig är Länsstyrelsen som är ansvarig myndighet vid rovdjurangrepp.
Ingen hör av sig och frågar hur det går för oss eller om vi behöver någon hjälp.
De som hjälper oss är däremot fantastiska grannar som också driver lantbruk. Besiktningsfolket tar sin del och sätter mer stängsel, får fram elaggregat, säkrar befintliga stängsel m.m. Hör av sig tämligen omgående gör också kollegor som är aktiva i LRF, lokalt och regionalt. De inser av egen kraft att detta är en svårhanterlig situation när man har mycket djur. Jag hör av frågorna att de är oroade för om vi klarar detta. Det finns en enkel ömsesidig grund i de här samtalen, vi vet allihop att i krissituationer som denna är risken stor att man tappar greppet om en stor djurbesättning. I detta läget är vi bara djurägare som ska få tillvaron att gå ihop, utsatta, rädda för nya angrepp och trötta.
Det blir mer än tydligt att inget får hända oss själva just nu. Vi pratar över en snabb kopp kaffe, lovar varandra att inte stressa för mycket och riskera någon olycka med maskiner eller djur.
Ingen som inte själv varit i samma situation kan nog förstå hur viktig denna omtanken är där i stunden, att någon bryr sig, att någon frågar om vi ätit, sovit och om djuren fått mat.
Vi måste börja utrymma en byggnad som är full med halm, den får bli nödstall till tackor som ska säkras, de kan inte längre utfodras utomhus som läget är nu. Vi får hjälp att flytta ut några hundra balar, det regnar ymnigt på den prima halmen, inköpt för dyra pengar. Men vi hinner inte göra något åt det just då, nu måste vi omgruppera tackor och lamm. Konsekvensen blir att nästan alla djur får ställas på nya ytor, där de ursprungligen inte skulle vara. Jobbet att återställa alla grupper till rätt box och stall ska komma att ta oss nästan 4 veckor, men det vet vi inte just då.
5 tackor återvänder hem, de står plötsligt utanför slaktlammsstallet. Vi tar in dem, de är blöta och medtagna men börjar äta så smått.
25 tackor är återfunna döda eller avlivade pga skador. Ytterligare 10 finns utmed ån, döda i buskage eller drunknade. Besiktningsmannen säger att några lär bli kvar i ån, de går inte att bärga. Jag ryser lätt, tanken på att de ska stå kvar i ån tills bara skeletten återstår är lite väl magstark. Men jag säger inget.
Däremot blir jag irriterad när det visar sig att ingen tagit SE-IDnr på alla besiktade djur – det borde väl ända vara självklart att man gör det. Alla djur ska ju avregistreras och identiteten borde vara viktig för ersättningarna som ska sökas. Jag säger kort att de är myndigheternas sak, själv har jag ingen större önskan om att börja gräva i högen av smutsiga och halvätna kadaver efter öronbrickor.
Mitt på dagen ringer en kvinna från Gäddviken. Hon bor i ett sommarstugeområde, fågelvägen mer än 1½ mil hemifrån och på andra sidan ån . Det står en tacka i hennes trädgård, hon undrar om den kan vara vår?
Jag blir glad, men samtidigt tveksam, kan en tacka verkligen har klarat sig över ån, för att sedan ensam gå mer än en mil i helt fel riktning hemifrån?
Samtidigt kommer svärföräldrarna hem med sonen, vi bestämmer att de tar hand om honom några timmar till, vi måste fortsätta jobba. Jag tar bilen och åker till Gäddviken, avståndet är då mer än 3 mil. I bilen ringer en granne söder om ån, en man som sitter och höstplöjer har sett 3 tackor i närheten av en gammal ängsloge. Jag inser att dessa måste vara våra, några har tydligen klarat sig från ån och kommit upp på andra sidan.
I Gäddviken har vänliga människor föst in tackan i en trädgård, hon infångas och jag konstaterar att det är vår tacka, hon har vårt SE nr i örat.
På återvägen åker jag till Arrud, där får jag visning av vart de tre tackorna siktats. Tar med mig Jixa och börjar leta. Tackorna står inne i logen, verkar lugna och inte rädda för hunden.
Jag ringer svärfar, ber honom ta med en hästtransport och komma och hämta dem. I väntetiden går jag utmed sydsidan på ån, befinner mig nu mittemot våra egna marker. På avstånd ser jag tackorna i buskagen på vår sida av ån. Allt är stilla, det enda som hörs är porlandet av vatten.
När jag står där i åkanten så ser jag en vit spegling i vattenytan. Jag går närmare, precis intill strandbrinken står en tacka på botten. Hon har sannolikt försökt ta sig upp, men drunknat, ett blött får blir tungt, att försöka ta sig upp då nivåskillnaden mellan mark och vatten är 50 cm är svårt, även för en människa. Tackan 8099 har fött många lamm hos oss, men nu springer hon inte mer. Hon står orörlig på botten, en gren har hindrat att ån tog henne vidare ut i Väringen. Jag betraktar henne en stund, vidden av alltsammans börjar gå upp för mig med full kraft.
Vallar de tre tackorna någon kilometer, till transporten som väntar. Men den drunknade tackan i ån lämnar inte minnet. Hon etsar sig fast, precis som de andra djuren.
När jag kommer hem möter jag en traktor som kör upp på vår gårdsplan. I skopan ligger fullt med döda tackor, sargade och blodiga. De flesta är finullstackor, några som vi födde upp då vi bodde nere i Västergötland. Den som tror att man inte känner igen sina djur om man har många, tror fel. De här djuren känner vi väl igen, de har lammat många gånger och var prima mödrar. Där över traktorskopan, blir omfattningen ett snäpp för mycket. Jag måste gå in och sätta mig en stund, inser att den lätta yrseln kanske beror på för litet matintag.
Ät och håll sockernivån, håll dig varm, då är läget under kontroll tänker jag för mig själv.
Sova får vi göra senare, nu ska fler djur utfodras.
På söndag kväll är vi slitna, trötta och hungriga. Irritationen hänger i luften, så som det gärna blir när man är stressad och har ätit och sovit för lite.
Det blir en kort natts sömn.
Måndag 5:e November
Nya vargspår att sikta denna morgon, men någon varg har inte setts till då det varit ljust.
Vi jobbar vidare, fokuserade på att få alla djur till säkra ytor, minska antalet utomhusfodringar och snabbt få alla djur bortom vargens räckvidd. Tackorna är fortfarande inte i sina betäckningsgrupper, vi inser att detta måste prioriteras, hela lammuppfödningen till kommande vår kan inte flyttas framåt i tiden.
Vi stressar på för att komma ikapp, för att frigöra två dagar som krävs för att sortera tackorna igen, senare i veckan.
Det ringer mycket folk nu med, från tidningar, radio och TV. Jag säger ja till alla intervjuer, rädslan har förbytts till ilska, jag tänker värna rätten att bedriva djuruppfödning. Statens vilt får myndigheterna ta ansvaret för. Kollegor från LRF har på sitt håll börjat agera gentemot myndigheterna, de är till stor hjälp. Genom att vara klar över att denna situation inte kan hanteras av oss ensamma, kan mycket arbete göras på parallella ytor samtidigt.
Besiktningsfolket återkommer, de väljer att söka efter fler drunknade tackor per båt.
När tidningen kommer för att göra sin intervju, har jag bett grannar med fårbesättningar och personer som sitter i Viltförvaltningen att komma med. Vi beskriver sakligt vad som hänt, vad det betyder för oss och vilken oreda detta skapar. Övriga fyller i, ingen anser att vargen ska utrotas, men vi är samstämmiga om att samhället måste ta sitt ansvar.
Tonen är god, till dess att fotografen får ta kort av alla tackor som ligger under en presenning, döda i avvaktan på kadaverhämtning. När han, mer för sig själv, uttrycker viss skepsis mot att chefredaktören tar in denna bild, för den är så makaber så hettar det till i gruppen. Jag är lugn, men säger att det väl är journalisternas sak att allsidigt spegla händelser i omvärlden. Bilden under presenningen står i bjärt kontrast till den vackra rovdjursbild som publicerats dagen innan i samma tidning, i anslutning till första artikeln om vargangreppet hos oss. Men detta är verkligheten och den är precis så otäck som den ser ut.
40 tackor är döda eller försvunna. 9 återfunna.
Tvärsnytt gör en intervju, en av våra kollegor som också har en stor fårbesättning tittar på mig innan inspelningen ska göras. Hon frågar om det är ok med mig, hon ser att jag är sliten.
Jag ber att få slippa se alla döda tackor igen, någon annan får visa dem för tv. Jag gör den där intervjun och hoppas att budskapet går fram.
Sedan fortsätter vi att jobba.
Det regnar, jag ställer ut ensilage till lammen. Telefonen ringer igen. Det är en tjänsteman som ringer om något fel i arealkontrollen kring de ekologiska stöden. Jag är så oerhört trött, hjärnan är långsam. Halva samtalet försvinner, det enda jag hör är att något blivit fel i någon areal som har med stöden att göra. Då tappar jag plötsligt tålamodet, jag kopplar ihop fel = återbetalningskrav. Det är det sista jag vill höra just då, att jag 8 månader tidigare gjort något fel i datasystemet SAM Internet. Det där kartritningssystemet där vi ritar ut våra arealer för stöden. Man gör precis allt man kan för att inte riskera att någon meter på kartan blir fel, då väntar dryga bötesbelopp som i värsta fall kan uppgå till mer än halva årslönen för en person. I denna situation blir ett samtal som riskerar betyda återbetalningskrav droppen som får bägaren att rinna över.
Jag skäller ut tjänstemannen efter noter, han får ta all uppbyggd ilska och frustration över den hopplösa byråkrati som omgärdar ett lantbruk, för stunden är detta präglat av vargangreppet. Det är förstås inte hans fel att vi lever i ett överbyråkratiskt system, men tålamodet försvinner när man blir för trött. Vi lägger på.
Lutar mig över ratten i den varma traktorhytten, darrig eftersom jag blev arg och för att vi inte hunnit äta ordentligt idag heller. Fortsätter plasta av och ställa ut balar till lammen.
Ringer en annan fårägande kollega, måste få prata av mig lite. Det känns bättre efteråt, jobbar vidare några timmar till.
Länsstyrelsens ansvariga har fortfarande inte hört av sig. Myndigheternas tystnad är kompakt och talar sitt språk. Våra problem är ointressanta ur samhällets perspektiv.
Tisdag 6:e November
Bilden av våra döda tackor är på förstasidan i morgontidningen. För oss är det en seger, men på ett annorlunda sätt. Media har vågat spegla djurägarnas situation på ett sakligt sätt.
Vi hinner aldrig läsa alla kommentarer som skrivs på nätet.
Därför slipper vi också se en del av de mer otrevliga kommentarerna. Det finns människor som inte väjer för att hota andra det är allmänt bekant. Men att de är beredda att utöva hot för att värna vargen framför oss som försöker driva ett företag, det inser vi först lite senare.
LRF:s påtryckningar har gett verkan, får äntligen ett livstecken från Länsstyrelsen. En handläggare ringer upp mig. Rakt på sak och utan omsvep, men lugnt, förklarar jag att myndigheternas agerande i en krissituation nu varit under all kritik. Det är inte ok att undvika kontakt, det behöver man ingen handbok eller policy för att begripa, det räcker med allmänt sunt förnuft. Förhoppningsvis leder det till att andra djurägare får bättre support i framtiden, alla har inte ett nätverk runt sig som hjälper. Dessutom är min åsikt att mydigheterna ska ta fullt ansvar för sitt vilt. Själv har vi nog med våra egna tamdjur.
På kvällen kommer besiktningsmannen hem till oss för att gå igenom ersättningsansökningar och en del annan information. Han har funnit fler djur de senaste dagarna, vars idnr nu ska anges i ansökningarna. Med sig en plastpåse har han avskurna tacköron med gula nummerbrickor på. Jag blir sittande med en påse leriga öron som jag får kolla idnr på.
Vid 21-tiden går vår hyresgäst som bor i boningshuset på den gård där vi har alla lamm ut med sin hund. Tiken reser ragg och börjar skälla så fort de går utanför dörren. I ljuset från utomhusbelysningen ser hon vargen, den står 10 meter från huset bakom en bil. Den släntrar bort över ladugårdsplanen och passerar lammstallen utan större brådska. Vargen av 2012 års modell är helt oskygg för människor, den får ju inte jagas och göras skygg.
Onsdag 7:e November
En längre sammanhängande nattsömn gör under för humöret och effektivitet i arbetet.
Landshövding, Landsbygsdirektör och Rovdjuransvarig handläggare är på ingång. Fler fårägare i trakten, LRFfolk och ledmöter i viltförvaltningsdelegationen sluter upp. Vi får möjlighet att till länets högsta tjänstemän framföra vår situation. Det vi diskuterar är förutsättningarna vid ett stort vargangrepp och hur vi som enskilda ska gå så skadelösa som möjligt. De praktiska frågorna är i fokus, hur får vi bidrag för stängsel, hur ska vi få ersättning, ska vi själva ligga ute med stora summor under handläggningstiderna? Det mesta löses i konstruktiv anda. Det är inte lätt att försöka hantera de här ärendena, även om viljan är god. Budskapet att vi är djupt oroade för vårt företag och vår försörjning går fram.
Politikerna har ingen beredskap uppsatt för att trygga inkomst och försörjning för den som lever av djuren, i samband med rovdjursangrepp. Det är också stor skillnad på vilka merkostnader som uppstår i en liten jämfört med en stor besättning.
Produktionsbortfallet är mer än 100 lamm i januari. Vi tittar på varann – det kommer att bli en kärv vinter, 100 lamm färre är en betydande inkomstförlust.
Torsdag 8:e November
Martin går upp kl. 04.00 för att hinna göra 6 timmars dag till kl. 10.00. Detta för att frigöra tid så vi hinner sortera tackorna i sina grupper. Jag skjutsar sonen till förskolan och hinner fixa en del administration. Måste hinna till redovisningsbyrån med bokföringen, momsredovisningen ska ju in, har i den uppkomna situationen har jag glömt brytdatumet. Tur att Eva som sköter detta påminner mig, försöker finna en tänkbar tid att åka till stan. Men idag hinner jag inte, måste sortera tackorna i betäckningsgrupper. Stressen är påtaglig, måste hinna klart idag, för varje dag som går förskjuts lamningen allt längre fram på våren. Vi måste sortera utomhus, eftersom alla stall nu är fyllda med djur som säkrats från vargen. Regnet öser ner, men vi hinner precis färdigt innan det är dags att hämta sonen igen.
Fredag 9:e November
Första gången på en vecka som jag lämnar gården, reser jag på ett sedan länge inplanerat möte i Stockholm. Där diskuteras helt andra saker än rovdjur, känns befriande att få tänka på något annat ett tag. Känner mig styrkt när jag lämnar mötet, här har diskuterats framtidsfrågor viktiga för många som driver med djuruppfödning. Innan jag tar bilen hem igen står jag en stund på parkeringen. Blickar upp mot de nybyggda höghusen på Kungsholmen, undrar om det vore enklare att bo där. Så enkelt, inga djur att ta hand om, inga rovdjur, inga bekymmer. Men sedan inser jag hur dumt detta är. Jag är beredd att strida för rätten att driva gård och djuruppfödning.
Det går ut ett pressmeddelande från länsstyrelsen som meddelar beslut om skyddsjakt. De har fattat beslutet själva, något som ur vår synvinkel minskar risken för hot mot oss som enskilda. Vargen är nu DNA testad och ej av genetiskt skyddsvärd status, I denna situationen känns det som en tröst. En lycklig slump gör att denna individ får jagas. Länsstyrelsen hör av sig och meddelar att beslutet är fattat. Underförstått är att vi nu kan riskera hot eller medial uppmärksamhet från dem som värnar vargen framför tamdjuren.
Lördag 10:e November
Martin observerar två bilar ute på byvägen. De står stilla på en mötesplats, verkar konstigt. Han åker dit och frågar om de behöver hjälp. Personerna i bilarna vill inte prata och när Martin frågar vilka de är får han ett snäsigt svar att de bara identifierar sig för polisen.
Sonen är hemma med oss, oron för vilka de här människorna är och vad de vill blir påtaglig.
Ringer polisen, ber dem komma och ta hand om dessa ovälkomna besökare.
En reporter från NA dyker upp med fotograf i släptåg. I mellantiden har de ovälkomna besökarna förflyttat sig mot ett sommarstugeområde. Journalisten åker efter.
När bilarna kör tillbaka står Martin ute vid vägen och skriver upp registreringsnumren. Ett lätt tumult utbryter när en av förarna blir provocerad och rycker åt sig Martins telefon. Martin lyckas ta tillbaka telefonen med en lika snabb manöver, sedan åker bilarna bort från vår gård.
Polisen hinner fram precis när bilarna åkt, det visar sig senare att de gjort samma besök hemma hos jakledaren för skyddsjakten. Men några aktiva jägare träffade de förstås aldrig på.
Nu väcks en annan slags beslutsamhet hos oss. Dessa ovälkomna besökare utmanar nämligen så mycket mer än frågan om vargen och skyddsjakt. Människor som tar sig friheten att skrämma andra från att genomföra en fullt laglig skyddsjakt och att freda sina djur, är i all akt och mening ett hot mot demokratin. Ingen har rätt att med skrämselmetoder sätta sig över det som är lag och ordning, och indirekt skapa egna ramar för vad som är rätt och fel.
Vår rätt att fritt utrycka våra åsikter utan risk för hot, blir helgens mest påtagliga samtalsämne.
Ingen skrämmer oss till tystnad tänker vi, den här gången gick vargen in fel fårflock.
Samtal till både Länsstyrelse och LRF regionens folk, får effekten att fler personer håller utkik efter ovälkomna besökare. Oron för nytt vargangrepp har nu förbytts mot oro för ovälkomna besök hemma.
14:e November
Miljöminister Lena Ek träffar representanter för Örebro Läns viltförvaltningsdelegation. Vargangreppet hos oss diskuteras, vi får en hälsning, men några konkreta löften om handling är svåra att urskilja. Politikerna behöver mer argument heter det.
15:e November
Ersättningsansökan är ifylld och inlämnad till Länsstyrelsen. Det börjar bli lite lugnare, men vi ligger efter med vissa arbetsuppgifter. Våra kor har vi inte hunnit dräktighetsundersöka som det var tänkt, men vi får hitta andra dagar för det.
Jag nås av beskedet att en stor grupp av får blivit vargrivna i Skåne. Länsstyrelsen där hävdade först att det var hund, men det trodde inte fårägaren på. DNA test visade att det var en varg som rivit över 50 tackor. Besättningen är precis som vår, stor och ger försörjning till flera personer. Jag undrar hur supporten i det länet ser ut, Skåne antas väl ligga utanför alla etablerade vargrevir. Får ett mail av en fåruppfödande kollega utanför Sjöbo, varg har siktats i deras trakter. Hon är oroad, med rätta. Hennes besättning består av en unik ras, en genbank i vårt land som i vargens spår skulle kunna utplånas på en natt.
20:e November
Bertil Gabrielsson och Lotta Wallberg från Svenska Fåravelsförbundet träffar miljöminister Lena Ek för att diskutera rovdjursfrågan. De har med sig en skrivelse som yrkar på förbättrade villkor för den som drabbas av rovdjurangrepp. Där står också om behovet av akutgrupper som kan stödja djurägare i det akuta skedet, med folk som har vana av djurskötsel och maskinkörning. Med vår egen situation i färskt minne så kan vi bara instämma.
27:e November
Äntligen får vi sista gruppen kor dräktighetsundersökta. Vi är ikapp med jobb efter en månads tid. Jag stressar för att sätta mig i bilen och delta i ett kvällsmöte. Så här års duggar breven med logotyper från Länsstyrelse, Kommun och Jordbruksverket tätt i vår brevlåda. Det är ingen unik situation, vi delar den med alla andra som driver lantbruk. Det är alltid med ett lätt obehag man öppnar breven, vad handlar det om nu? Det finns alltid en risk att innehållet pekar på någon felaktighet i ansökningar, arealberäkningar eller någon annan faktor som kan sänka stödutbetalningarna eller kraftigt fördröja dem. Man håller andan, och hoppas att dagens brevskörd inte ska minska årsinkomsten eller innebära återkrav på 100 000-tals kronor.
Det är beslutet om ersättning för rovdjursangripna tamdjur som landat i posten denna dag.
På rad 3 i första stycket står: Detta beslut kan inte överklagas.
Länsstyrelsen har beslutat att ersätta oss med ca 1/3 av vårt sökta belopp. Jag uppfattar beslutet som definitivt och inser att man inte tillmätit allt vårt jobb något värde. Alla timmar vi jobbade, alla kvällar, nätter, förflyttningen av djuren, ersättningar till dem som hjälpte till att köra maskiner och så vidare. Detta ska vi stå för själva. Jag står där i mitt kök och inser att staten anser mitt och andra lantbrukares arbete värt 0 kr i timmen.
Jag står där och läser texten en gång till. Ilskan blandas med en känsla av uppgivenhet. Allt slit, allt jobb som gått åt är inte värt något. Myndigheterna anser att vi som producerar Sveriges livsmedel inte är värda ens en minimal timlön för detta arbete.
Det visar sig i den långa dialog som följer att vi till slut får mer ersättning, som också ger viss timersättning för arbetet. Den juridiska processen är obefintlig och har ett löjeväckande skimmer över sig.
En drabbad tamdjursägare har ingen möjlighet att överklaga dessa beslut.
Det finns ingen instans där men rättsligt kan få sitt ärende prövat. Hela systemet bygger på att man som enskild ska vädja vänligt till handläggare på Länsstyrelsen och sakkunniga experter på Viltskadecenter, som inte är myndighetsanställda.
Jag är inte tillräckligt artig, beklagar mig skriftligen över de låga ersättningarna och att beräkningarna inte tar hänsyn till djuren verkliga värde och produktionsbortfallet..
Som svar på min begäran att få inkomma med mer underlag som styrker att mina djur faktiskt hade ett viss värde får jag ett definitivt beslut taget utan hänsyn till mitt önskemål. Detta beslut kan heller inte överklagas, så vår möjlighet att få saken prövad är 0.
Vi har förvisso fått ersättning ekonomiskt, motsvarande 50% av det yrkade beloppet. Kanske ska vi vara nöjda med det. Men känslan av att vara överkörd och rättslös i ett system som inte går att påverka dröjer sig kvar. Vi känner oss frågande inför systemet, kan vårt samhälle verkligen stödja system där enskilda inte kan ifrågasätta myndigheternas beslut? Min tanke går till länder med annat styrelseskick, där demokratin inte är grunden.
Den svenska modellen med bilden av inflytande och demokrati som grundstenar krackelerar en aning under sista månaden på 2012 och trovärdigheten får sig en törn.
4:e december
Den åttonde tackan av de nio som kom tillbaka körs till destruktion. Nu återstår bara en levande tacka av de 49 som vargen anföll. De som kom hem igen började aldrig äta igen, någon hade sannolikt inre skador. Två tackor blev apatiska, de lade sig ner och vägrade äta eller dricka.
12:e december
Har varit på styrelsemöte i Stockholm hela dagen. Får ett sms från Martin. Vargen är skjuten.
Rättssystemet fick ha sin gång, men vi har inget att glädjas åt i detta. Antalet vargar kommer att forsätta öka, risken för angrepp är stor även om en individ som orsakat problem nu är borta.
15:e December
I beslutet kring ersättningar står också att eventuella kommande angrepp bara ersätts om vi sätter upp rovdjuravvisande stängsel. Bidraget för att uppföra dessa stängsel kan utgöra högst 50 kr meter. Inget av företagen som jag skickar förfrågan till kan göra jobbet för denna summa. Vi krävs på rovdjuravvisande stängsel på en total sträcka om 28 000 m. Det är vad som går åt för att säkra våra marker.
Beräkningen vi gör visar att detta krav bara kan tillgodoses om vi själva lägger ytterligare 250 000 Kr + moms på stängslen själva. Då kan vi få allt på plats. Det är mycket pengar, en normal årslön före skatt.
18:e December
Min fråga till Länsstyrelsen om hur de ser på ersättning för djur som kan komma att rivas av varg, på de 300 hektar beten vi själva inte äger besvara med ett ”goddag yxskaft”. De skriver att detta ska regleras i avtal med markägaren. Problemet är bara att dessa avtal redan är ingångna och i svaret bortser man från att få markägare torde vara intresserade av att betala rovdjursavvisande stängsel. Frågan blir obesvarad, tydligen får vi själva stå risken om vi låter djuren beta på dessa marker. Utan dem har vi inte tillräckliga sommarbeten för våra djur. Men det bryr sig inte myndigheterna om.
Vår djurbesättning är försäkrad och vi betalar årligen betydande premier för att säkra oss i händelse av skada. Men det finns undantag från ersättning. Ett av dem är självklart rovdjurangrepp. Inget försäkringsbolag ersätter detta eftersom det är statens ansvar. En privat försäkring av det slaget skulle ingen företagare som lever på djuren ha råd med. Redan dagens premier är betungande.
Utsikten mot våren 2013 skyms av oron för vad som händer då vi i maj ska släppa 400 tackor och 800 lamm på bete. Varg har siktats mitt inne i Örebro denna höst, och alla våra beten där är stadsnära. Stängslen håller högre kvalitet än de flesta, men kraven för rovdjursavvisande uppfyller de inte. I nästan alla betesmarker finns gränser mot insjö eller åar, där en varg enkelt kan ta sig simmande runt alla stängsel.
21:a December
EU kommisionen hotar stämma den svenska staten om man genomdriver sin rovdjurspolitik med utrymme för jakt på varg. LRF:s ordförande Helena Jonsson går ut med ett pressmeddelande och ställer där frågan om svenska politker vågar stå upp för att Sverige fortfarande är en suverän stat som fattar beslut i sina egna angelägenheter. Hon är inte ensam om att ställa denna fråga, vi är många som tänker i samma bana.
28:e december
Jag står inomhus och väger lamm när det kommer ett sms på telefonen. Det har gått en varg över Ervalla ängar på eftermiddagen, någon km hemifrån. Detta är en av alla, nästan dagliga rapporter om vargens ökande aktivitet i vårt område. Det är inte en varg, det är många.
Vi lämnar lyset på i lammstallen över natten, går några extra rundor sent på kvällen samtidigt som vi ser till de lammande tackorna. Det känns bättre att göra något konkret. Men innerst inne vet vi att det är meningslöst. Vargen kan komma förbi vårt stall när man minst anar det. Tackorna som fodras utomhus är inte säkra där ens dagtid och när vi är hemma.
29:e December
Vi tar hand om tackor med nyfödda lamm och sorterar 100 äldre pälslamm. De är fantastiskt vackra, silverlockarna glänser. Korna är ystra i snön, när vi tar ut dem för att ströa i stallet. De ska börja kalva om två månader.
Klockan är runt sju på kvällen då jag ska släcka och gå hem. Släpper ut hundarna på ladugårdsbacken. De stormskäller och reser ragg mot något i mörkret. Jag ser ingenting särskilt, men kallar på hundarna. Fåren verkar lugna och efter att ha gått runt alla byggnader en extra gång, kopplar jag hundarna och går hem för äta middag
Anette Skoog bedriver nöt- och lammproduktion på sin gård Halvbacken i Örebro Län.
Paret Skoog är en av de många djurägare som under 2012 drabbats av den växande vargstammen i Sverige. Vid en vargattack dödades 40 tackor, ytterligare 8 dog eller avlivades inom en månad pga indirekta skador. Djuren på gården håller markerna öppna på ca 550 hektar. Många av dessa marker är högst skyddsvärda naturreservat och Natura 2000 områden. Dit hör flera av de stadsnära rekreations- och naturområdena i Örebro stad.
Utan betesdjur som kan hållas utan risk för rovdjurangrepp riskerar tamboskapen att försvinna och markerna hotas av igenväxning. Antalet betesdjur i Sverige minskar idag i rask takt också på grund av bristande lönsamhet i kött- och mjölkproduktion. Samtidigt ökar behovet av att hävda betesmark från igenväxning då många andra djurarter är beroende av dessa för sin överlevnad.
Anette Skoog
2012-12-30
7:e april 2008
Det är en månad innan vi flyttar till Halvbacken. Jag pratar flera gånger med Länsstyrelsens handläggare, men får slutligen beskedet att vi inte kan söka bidrag för rovdjursstängsel, Det spelar ingen roll att vår besättning är stor eller att vi lever på våra djur. Vi är inte prioriterade, då vi inte bor i befintligt vargrevir. Det faktum att närmaste revir ligger på dagligt gångavstånd för en varg hjälper inte som argument.
Sommaren 2008 sätter vi 4-trådiga elstängsel på nästan all mark vi har, byter ut de gamla 2-trådiga nötstängslen mot nya.
15:e april 2009
Granngården som var till salu blir vår. Jag pratar ånyo med Länsstyrelsen, frågar om vi kanske kan få bidrag till några ytor i alla fall. Nu ska ytterligare 100 hektar stängslas.Vi vet att vargen spåras flera gånger i veckan vintertid nära vår gård, via rapporter från lokala jägare. Men nej, det är omöjligt, vi bor ju inte i något vargrevir. Sommaren 2009 och 2010 sätter vi mer stängsel på stora ytor, men får bekosta det själva. Vi kan inte sätta rovdjursstängsel på företagets medel, eftersom de är så dyra.
8:e mars 2011
Det står en oskygg varghanne på vår gårdsplan. Martin hoppar ur traktorn, vargen väjer inte bort förrän efter någon minut. Länsstyrelsen bekräftar att det var en varg i sin spårning senare samma dag. Vi får lapptyg och skyddsnät uppsatta av Länsstyrelsen. Vid ett möte mellan oss, LRF och Länsstyrelsen samma vecka uppmanas vi söka bidrag för stängsel som är rovdjursavvisande.
30:e juni 2011
Vår ansökan om bidrag för rovdjurstängsel ankomststämplas på Länsstyrelsen i Örebro.
Sedan hör vi ingenting, vare sig muntligen eller skriftligen på lång tid framöver.
25:e September 2012
Länsstyrelsen skickar ut ett beslut om bidrag för rovdjursstängsel. Handläggningstiden har nu varit närmare 15 månader. I beslutet står att stängslet ska vara uppsatt och besiktigat och alla kostnader redovisade senast den 31:a december 2012. Jo, det är ingen felskrivning. Myndigheten tar mer än ett år på sig att fatta beslut, men vi ska få upp stängslen på 3 månader. Det är omöjligt, dessa stängsel kan vi inte sätt själva, de kräver särskild utrustning och teknik,
Fredag 2:a November, 2012
Tidig morgon, vi sorterar djur för lastning. Humöret är gott trots tidig timma och dåligt väder.
Denna Alla Helgons Helg ska vi vara barnlediga, träffa vänner och äta middag – ett privilegium i vår tillvaro eftersom vi sällan kan åka bort båda två samtidigt, någon måste ju alltid ta hand om djuren. Vi ska också sortera upp våra 300 Gotlandstackor i betäckningsgrupper, och slutföra ett gjutningsarbete på en gödselplatta.
Lördag 3:e November
Efter en trevlig fredagskväll med god mat och gott sällskap går vi upp någon timme senare på lördag morgon. Vi tar hand om varsitt stall och sköter djuren, jag står inne hos våra kvigkalvar och ströar när Martin kommer tillbaka hem. Jag tänker att han ser lite märklig ut i ansiktsdragen, när han kommer fram säger han enkelt ”Alla tackorna är döda”. Han pratar långsamt, som om han bokstaverar varje ord.
Efter ett kort resonemang inser jag att gruppen om 49 tackor som gått för sig, tycks vara borta. Martin har hittat 8 döda tackor på ett fält, med uppslitna halsar. Vi inser båda att det måste vara varg som ligger bakom.
Med lite darriga fingrar letar jag rätt på numret till Länsstyrelsens besiktningsman på min telefon. Jag ringer upp och förklarar situationen, att vi hittat 8 döda tackor, resten vet vi för stunden inte var de är. Han lovar komma till oss så snart som möjligt.
Martin och jag bestämmer att vi ska börja leta efter djuren från varsitt håll. De döda tackorna ligger på en vall som i söder begränsas av Dyltaån. Ett strömt vattendrag som mynnar ut i sjön Väringen strax öster om vår gård. Martin åker till Sundtorp och börjar gå i östlig riktning på den åvall som är skydd mot översvämningar. Jag åker till sommarstugeområdet Furunäs och börjar gå i västlig riktning, vi står på ca 2 km avstånd och börjar gå mot varandra.
Den första tackan jag hittar ihop med Jixa, vår kelpie, är en vit finullstacka. Hon ligger ner uppe på åvallen och reser sig inte när vi kommer. Jag inser att hon måste ha passerat minst två staket eller gått på utsidan i ån för att kunna förflytta sig till denna plats.
Hon är blöt och lerig, gnisslar tänder och skakar lite. Jag lägger hunden och går fram, hon ligger still. En blodig rännil flyter från tackans öra ner över kinden. Såret är litet, inte livshotande. Men tackan ser risig ut, jag kollar slemhinnorna i munnen och de är kritvita. Andningen ytlig och snabb. Sedan lyfter jag på huvudet och inser orsaken. Tackan har ett bitsår i halsen, som av en slump har det frilagt alla muskler och kärl, jag ser hur blodet strömmar genom ett av de stora halskärlen som är frilagda i såret. Hon har överlevt, men med en millimeter tillgodo. Jag lyfter försiktigt på fram- och bakben. Tackans båda bakben är på insidan kraftigt bitskadade, här finns bara en sak att göra, förkorta lidandet så snart som möjligt.
Samtidigt hittar Martin ännu fler döda tackor samt några som är allvarligt skadade men fortfarande lever, Ett 20-tal djur av de 49 i gruppen har vi funnit, resten är fortfarande borta. Vår granne kommer och avlivar djuren så de slipper lida mer. När Martin går vidare hittar han fler döda tackor. Mot ån växer täta buskage som böjer sig ut över vattnet. Många skadade tackor har i vild panik sprungit rätt ut i snåren, fastnat och hänger nu döda över vattnet. De går inte att nå från land. Några tackor har sprungit ut i ån, där de mött drunkningsdöden. Flera blodiga kadaver ligger nu mot ett stort träd som brutits och lagt sig en bit ut i ån.
Efter några timmar börjar det ringa på min telefon. Oavbrutet.
Det är grannar, kollegor med fårbesättningar, tidningarna som fått nyheten via Länsstyrelsen pressjour. Folk som vill erbjuda hjälp och andra, också okända, som vill meddela att de anser att felet är vårt, ska man verkligen ha får där det finns fina vargar i grannskapet?
Ett så stort vargangrepp är ovanligt – nyhetsvärdet och intresset ska visa sig vara stort.
Det har blivit eftermiddag, besiktningsmannen ringer och säger att han samlat ihop fordon och utrustning och är på väg. Flera grannar har kommit för att hjälpa till, vi har ännu inte greppat omfattningen och är i stunden bara fokuserade på en sak: finna alla djur som ev. fortfarande lever innan mörkret sänker sig.
Vi inser också att vi måste ha hjälp och att vi måste planera arbetet som ska göras i detalj om vi ska klara dagen. Våra vuxna kor och kvigor ska ha nytt ensilage och strö, ett arbete som tar ca 4 timmar. Ett 150-tal bagglamm måste flyttas till en byggnad där de inte kan gå ut, risken för nytt angrepp är i detta läge mycket stor. Vi försöker febrilt utarbeta en plan och fundera
över om alla tackorna är säkrade där de är. Vi utfodrar de flesta djur ute, de går fritt in i i ligghall. Frågan är nu om dessa djur är säkrade för vargen i natt.
Nu får vi prioritera olika djur mot varandra – de dräktiga tackorna måste skyddas till varje pris, de ska ju lamma om 6 veckor och en varg kan skapa stress och kastningar även om
den bara rör sig i närheten av djuren.
Ytterst står vår försörjning på spel – utan lamm och kalvar så hänger gården på en skör tråd.
Vi beslutar oss också för att förtäta alla Gotlandstackorna till en säker yta där vargen omöjligt kan komma in. Det innebär att alla tackorna måste sorteras om inför betäckningarna igen, det bär emot, eftersom jobbet kommer att ta oss flera dagar. Men i det akuta läget är det inget annat vi kan göra. Tanken om hur vi ska klara av att hålla 10 betäckningsgrupper om djuren inte kan gå ut dagtid far genom mitt huvud. Men det får bli ett senare problem.
När besiktningsmannen kommer känns det tryggare, jag säger mycket tydligt att han måste skaffa den hjälp som ev. behövs för att flytta djuren från markerna o.s.v Med den mängd djur vi ska ta hand om som lever och som kräver sin dagliga tillsyn och skötsel, kan vi inte samtidigt vara Länsstyrelsen behjälplig under besiktning och flytt av djur. Samtalet är lite kärvt först, men sedan inser han också det omöjliga i situationen. Han ringer några samtal och fler personer dyker upp för att hjälpa till med besiktning, uppsättning av akutstängsel m.m
Man konstaterar snabbt att vårt antagande är riktigt, bett och skador är typiska för varg. DNAprover tas för att säkra identiteten på vargen. Om den visar sig vara genetiskt värdefull kommer den att undantas från skyddsjakt, innan detta är känt, finns inga möjligheter till något beslut från myndigheterna. Jag ställer kravet att vi får hjälp att passa på djuren om vargen skulle komma tillbaka. En yrkesjägare från trakten kommer till oss. En varg som skjuts enligt det som nu blir paragraf §28 jakt – fredande av egna djur vid angrepp blir omedelbart polissak. Därför måste den som håller i vapnet vara fullt medveten om vad konsekvenserna kan bli och vad förutsättningarna är. Prioritet 1 är att freda ca 500 lamm som går inomhus med rastgårdar och utfodring ute. I stallen har vi inga elstängsel, här sitter fårgrindar utvändigt. Frågan är om vargen är beredd att hoppa om det på andra sidan står ett skafferi av lättillgänglig mat.
Telefonen fortsätter ringa med oförminskad intensitet. Jag blir till slut vresig mot precis fel person, men jag blir hela tiden avbruten i mitt jobb av den ringande telefonen. Vid det här laget är vi båda stressade och trötta, matintaget har inskränkt sig till 2 smörgåsar sedan klockan sju på morgonen, nu är klockan 8 på kvällen.
Mörkret har fallit för flera timmar sedan, vi lastar och flyttar lammen i skenet från traktorns belysning. En hydraulslang till balgripen går av, då Martin stressar för att hinna få ut all mat till korna. Det är bara att laga så snabbt som möjligt för att kunna fortsätta. Det är regnigt, kallt och lervällingen skvätter när man försöker ta sig fram, var vargen befinner sig nu vet ingen.
Vid 23-tiden kommer vi in, jägarna är på plats runt våra ekonomibyggnader och hus som ligger med ca 500 m avstånd. Belysningen är på överallt, en radio spelar hög musik, allt för att hålla vargen borta. I mörkret kan vargen passera obemärkt, men något angrepp i stallen borde den inte lyckas med. Hoppas vi.
Sömnen blir kort den natten.
Söndag 4:e November
Vi går upp tidigt, går under tystnad ut åt varsitt håll för att kolla till alla djur. Sammanbitna, hanteringen av dessa mängder av skadade och döda djur påverkar oss mentalt. Jag är veterinär, ett yrke som gör mig mer van vid sjukdom, skador och död än de flesta. Vi lever med våra djur och naturligtvis hanterar vi döda och skadade individer också i vardagen.
Men det hjälper inte nu, möjligen hjälper det oss att fortsätta jobba trots att man helst bara vill ge upp.
Lidandet för de sargade djur som levde, blodet, halvätna kadaver, uppslitna halsar och luftstrupar, allt etsar sig med knivskarp tydlighet in i minnet.
Besiktningsmannen med medhjälpare ska komma tillbaka under dagen. Martin är koncentrerad, han väntar på Erik som ska hjälpa honom med gjutningen. Vädret spår frost och snö, allt måste blir klart idag, annars riskerar vi att inte hinna klart innan vintern infinner sig.
Allt är lugnt.
Jägarna kommer med bil till gården, de meddelar att ingen varg synts till vare sig i gryning eller skymning. Men de har säkrat nattfärska spår på en väg. Länsstyrelsens fältfolk bekräftar att spåren kommer från varg.
Vi förstår att den passerat mycket nära våra stallar, men inga djur verkar för stunden oroade.
Telefonerna börjar ringa igen, nu är det mer folk som är insatta som hör av sig, men det blir många och långa samtal om praktisk problemlösning
Den enda som inte hör av sig är Länsstyrelsen som är ansvarig myndighet vid rovdjurangrepp.
Ingen hör av sig och frågar hur det går för oss eller om vi behöver någon hjälp.
De som hjälper oss är däremot fantastiska grannar som också driver lantbruk. Besiktningsfolket tar sin del och sätter mer stängsel, får fram elaggregat, säkrar befintliga stängsel m.m. Hör av sig tämligen omgående gör också kollegor som är aktiva i LRF, lokalt och regionalt. De inser av egen kraft att detta är en svårhanterlig situation när man har mycket djur. Jag hör av frågorna att de är oroade för om vi klarar detta. Det finns en enkel ömsesidig grund i de här samtalen, vi vet allihop att i krissituationer som denna är risken stor att man tappar greppet om en stor djurbesättning. I detta läget är vi bara djurägare som ska få tillvaron att gå ihop, utsatta, rädda för nya angrepp och trötta.
Det blir mer än tydligt att inget får hända oss själva just nu. Vi pratar över en snabb kopp kaffe, lovar varandra att inte stressa för mycket och riskera någon olycka med maskiner eller djur.
Ingen som inte själv varit i samma situation kan nog förstå hur viktig denna omtanken är där i stunden, att någon bryr sig, att någon frågar om vi ätit, sovit och om djuren fått mat.
Vi måste börja utrymma en byggnad som är full med halm, den får bli nödstall till tackor som ska säkras, de kan inte längre utfodras utomhus som läget är nu. Vi får hjälp att flytta ut några hundra balar, det regnar ymnigt på den prima halmen, inköpt för dyra pengar. Men vi hinner inte göra något åt det just då, nu måste vi omgruppera tackor och lamm. Konsekvensen blir att nästan alla djur får ställas på nya ytor, där de ursprungligen inte skulle vara. Jobbet att återställa alla grupper till rätt box och stall ska komma att ta oss nästan 4 veckor, men det vet vi inte just då.
5 tackor återvänder hem, de står plötsligt utanför slaktlammsstallet. Vi tar in dem, de är blöta och medtagna men börjar äta så smått.
25 tackor är återfunna döda eller avlivade pga skador. Ytterligare 10 finns utmed ån, döda i buskage eller drunknade. Besiktningsmannen säger att några lär bli kvar i ån, de går inte att bärga. Jag ryser lätt, tanken på att de ska stå kvar i ån tills bara skeletten återstår är lite väl magstark. Men jag säger inget.
Däremot blir jag irriterad när det visar sig att ingen tagit SE-IDnr på alla besiktade djur – det borde väl ända vara självklart att man gör det. Alla djur ska ju avregistreras och identiteten borde vara viktig för ersättningarna som ska sökas. Jag säger kort att de är myndigheternas sak, själv har jag ingen större önskan om att börja gräva i högen av smutsiga och halvätna kadaver efter öronbrickor.
Mitt på dagen ringer en kvinna från Gäddviken. Hon bor i ett sommarstugeområde, fågelvägen mer än 1½ mil hemifrån och på andra sidan ån . Det står en tacka i hennes trädgård, hon undrar om den kan vara vår?
Jag blir glad, men samtidigt tveksam, kan en tacka verkligen har klarat sig över ån, för att sedan ensam gå mer än en mil i helt fel riktning hemifrån?
Samtidigt kommer svärföräldrarna hem med sonen, vi bestämmer att de tar hand om honom några timmar till, vi måste fortsätta jobba. Jag tar bilen och åker till Gäddviken, avståndet är då mer än 3 mil. I bilen ringer en granne söder om ån, en man som sitter och höstplöjer har sett 3 tackor i närheten av en gammal ängsloge. Jag inser att dessa måste vara våra, några har tydligen klarat sig från ån och kommit upp på andra sidan.
I Gäddviken har vänliga människor föst in tackan i en trädgård, hon infångas och jag konstaterar att det är vår tacka, hon har vårt SE nr i örat.
På återvägen åker jag till Arrud, där får jag visning av vart de tre tackorna siktats. Tar med mig Jixa och börjar leta. Tackorna står inne i logen, verkar lugna och inte rädda för hunden.
Jag ringer svärfar, ber honom ta med en hästtransport och komma och hämta dem. I väntetiden går jag utmed sydsidan på ån, befinner mig nu mittemot våra egna marker. På avstånd ser jag tackorna i buskagen på vår sida av ån. Allt är stilla, det enda som hörs är porlandet av vatten.
När jag står där i åkanten så ser jag en vit spegling i vattenytan. Jag går närmare, precis intill strandbrinken står en tacka på botten. Hon har sannolikt försökt ta sig upp, men drunknat, ett blött får blir tungt, att försöka ta sig upp då nivåskillnaden mellan mark och vatten är 50 cm är svårt, även för en människa. Tackan 8099 har fött många lamm hos oss, men nu springer hon inte mer. Hon står orörlig på botten, en gren har hindrat att ån tog henne vidare ut i Väringen. Jag betraktar henne en stund, vidden av alltsammans börjar gå upp för mig med full kraft.
Vallar de tre tackorna någon kilometer, till transporten som väntar. Men den drunknade tackan i ån lämnar inte minnet. Hon etsar sig fast, precis som de andra djuren.
När jag kommer hem möter jag en traktor som kör upp på vår gårdsplan. I skopan ligger fullt med döda tackor, sargade och blodiga. De flesta är finullstackor, några som vi födde upp då vi bodde nere i Västergötland. Den som tror att man inte känner igen sina djur om man har många, tror fel. De här djuren känner vi väl igen, de har lammat många gånger och var prima mödrar. Där över traktorskopan, blir omfattningen ett snäpp för mycket. Jag måste gå in och sätta mig en stund, inser att den lätta yrseln kanske beror på för litet matintag.
Ät och håll sockernivån, håll dig varm, då är läget under kontroll tänker jag för mig själv.
Sova får vi göra senare, nu ska fler djur utfodras.
På söndag kväll är vi slitna, trötta och hungriga. Irritationen hänger i luften, så som det gärna blir när man är stressad och har ätit och sovit för lite.
Det blir en kort natts sömn.
Måndag 5:e November
Nya vargspår att sikta denna morgon, men någon varg har inte setts till då det varit ljust.
Vi jobbar vidare, fokuserade på att få alla djur till säkra ytor, minska antalet utomhusfodringar och snabbt få alla djur bortom vargens räckvidd. Tackorna är fortfarande inte i sina betäckningsgrupper, vi inser att detta måste prioriteras, hela lammuppfödningen till kommande vår kan inte flyttas framåt i tiden.
Vi stressar på för att komma ikapp, för att frigöra två dagar som krävs för att sortera tackorna igen, senare i veckan.
Det ringer mycket folk nu med, från tidningar, radio och TV. Jag säger ja till alla intervjuer, rädslan har förbytts till ilska, jag tänker värna rätten att bedriva djuruppfödning. Statens vilt får myndigheterna ta ansvaret för. Kollegor från LRF har på sitt håll börjat agera gentemot myndigheterna, de är till stor hjälp. Genom att vara klar över att denna situation inte kan hanteras av oss ensamma, kan mycket arbete göras på parallella ytor samtidigt.
Besiktningsfolket återkommer, de väljer att söka efter fler drunknade tackor per båt.
När tidningen kommer för att göra sin intervju, har jag bett grannar med fårbesättningar och personer som sitter i Viltförvaltningen att komma med. Vi beskriver sakligt vad som hänt, vad det betyder för oss och vilken oreda detta skapar. Övriga fyller i, ingen anser att vargen ska utrotas, men vi är samstämmiga om att samhället måste ta sitt ansvar.
Tonen är god, till dess att fotografen får ta kort av alla tackor som ligger under en presenning, döda i avvaktan på kadaverhämtning. När han, mer för sig själv, uttrycker viss skepsis mot att chefredaktören tar in denna bild, för den är så makaber så hettar det till i gruppen. Jag är lugn, men säger att det väl är journalisternas sak att allsidigt spegla händelser i omvärlden. Bilden under presenningen står i bjärt kontrast till den vackra rovdjursbild som publicerats dagen innan i samma tidning, i anslutning till första artikeln om vargangreppet hos oss. Men detta är verkligheten och den är precis så otäck som den ser ut.
40 tackor är döda eller försvunna. 9 återfunna.
Tvärsnytt gör en intervju, en av våra kollegor som också har en stor fårbesättning tittar på mig innan inspelningen ska göras. Hon frågar om det är ok med mig, hon ser att jag är sliten.
Jag ber att få slippa se alla döda tackor igen, någon annan får visa dem för tv. Jag gör den där intervjun och hoppas att budskapet går fram.
Sedan fortsätter vi att jobba.
Det regnar, jag ställer ut ensilage till lammen. Telefonen ringer igen. Det är en tjänsteman som ringer om något fel i arealkontrollen kring de ekologiska stöden. Jag är så oerhört trött, hjärnan är långsam. Halva samtalet försvinner, det enda jag hör är att något blivit fel i någon areal som har med stöden att göra. Då tappar jag plötsligt tålamodet, jag kopplar ihop fel = återbetalningskrav. Det är det sista jag vill höra just då, att jag 8 månader tidigare gjort något fel i datasystemet SAM Internet. Det där kartritningssystemet där vi ritar ut våra arealer för stöden. Man gör precis allt man kan för att inte riskera att någon meter på kartan blir fel, då väntar dryga bötesbelopp som i värsta fall kan uppgå till mer än halva årslönen för en person. I denna situation blir ett samtal som riskerar betyda återbetalningskrav droppen som får bägaren att rinna över.
Jag skäller ut tjänstemannen efter noter, han får ta all uppbyggd ilska och frustration över den hopplösa byråkrati som omgärdar ett lantbruk, för stunden är detta präglat av vargangreppet. Det är förstås inte hans fel att vi lever i ett överbyråkratiskt system, men tålamodet försvinner när man blir för trött. Vi lägger på.
Lutar mig över ratten i den varma traktorhytten, darrig eftersom jag blev arg och för att vi inte hunnit äta ordentligt idag heller. Fortsätter plasta av och ställa ut balar till lammen.
Ringer en annan fårägande kollega, måste få prata av mig lite. Det känns bättre efteråt, jobbar vidare några timmar till.
Länsstyrelsens ansvariga har fortfarande inte hört av sig. Myndigheternas tystnad är kompakt och talar sitt språk. Våra problem är ointressanta ur samhällets perspektiv.
Tisdag 6:e November
Bilden av våra döda tackor är på förstasidan i morgontidningen. För oss är det en seger, men på ett annorlunda sätt. Media har vågat spegla djurägarnas situation på ett sakligt sätt.
Vi hinner aldrig läsa alla kommentarer som skrivs på nätet.
Därför slipper vi också se en del av de mer otrevliga kommentarerna. Det finns människor som inte väjer för att hota andra det är allmänt bekant. Men att de är beredda att utöva hot för att värna vargen framför oss som försöker driva ett företag, det inser vi först lite senare.
LRF:s påtryckningar har gett verkan, får äntligen ett livstecken från Länsstyrelsen. En handläggare ringer upp mig. Rakt på sak och utan omsvep, men lugnt, förklarar jag att myndigheternas agerande i en krissituation nu varit under all kritik. Det är inte ok att undvika kontakt, det behöver man ingen handbok eller policy för att begripa, det räcker med allmänt sunt förnuft. Förhoppningsvis leder det till att andra djurägare får bättre support i framtiden, alla har inte ett nätverk runt sig som hjälper. Dessutom är min åsikt att mydigheterna ska ta fullt ansvar för sitt vilt. Själv har vi nog med våra egna tamdjur.
På kvällen kommer besiktningsmannen hem till oss för att gå igenom ersättningsansökningar och en del annan information. Han har funnit fler djur de senaste dagarna, vars idnr nu ska anges i ansökningarna. Med sig en plastpåse har han avskurna tacköron med gula nummerbrickor på. Jag blir sittande med en påse leriga öron som jag får kolla idnr på.
Vid 21-tiden går vår hyresgäst som bor i boningshuset på den gård där vi har alla lamm ut med sin hund. Tiken reser ragg och börjar skälla så fort de går utanför dörren. I ljuset från utomhusbelysningen ser hon vargen, den står 10 meter från huset bakom en bil. Den släntrar bort över ladugårdsplanen och passerar lammstallen utan större brådska. Vargen av 2012 års modell är helt oskygg för människor, den får ju inte jagas och göras skygg.
Onsdag 7:e November
En längre sammanhängande nattsömn gör under för humöret och effektivitet i arbetet.
Landshövding, Landsbygsdirektör och Rovdjuransvarig handläggare är på ingång. Fler fårägare i trakten, LRFfolk och ledmöter i viltförvaltningsdelegationen sluter upp. Vi får möjlighet att till länets högsta tjänstemän framföra vår situation. Det vi diskuterar är förutsättningarna vid ett stort vargangrepp och hur vi som enskilda ska gå så skadelösa som möjligt. De praktiska frågorna är i fokus, hur får vi bidrag för stängsel, hur ska vi få ersättning, ska vi själva ligga ute med stora summor under handläggningstiderna? Det mesta löses i konstruktiv anda. Det är inte lätt att försöka hantera de här ärendena, även om viljan är god. Budskapet att vi är djupt oroade för vårt företag och vår försörjning går fram.
Politikerna har ingen beredskap uppsatt för att trygga inkomst och försörjning för den som lever av djuren, i samband med rovdjursangrepp. Det är också stor skillnad på vilka merkostnader som uppstår i en liten jämfört med en stor besättning.
Produktionsbortfallet är mer än 100 lamm i januari. Vi tittar på varann – det kommer att bli en kärv vinter, 100 lamm färre är en betydande inkomstförlust.
Torsdag 8:e November
Martin går upp kl. 04.00 för att hinna göra 6 timmars dag till kl. 10.00. Detta för att frigöra tid så vi hinner sortera tackorna i sina grupper. Jag skjutsar sonen till förskolan och hinner fixa en del administration. Måste hinna till redovisningsbyrån med bokföringen, momsredovisningen ska ju in, har i den uppkomna situationen har jag glömt brytdatumet. Tur att Eva som sköter detta påminner mig, försöker finna en tänkbar tid att åka till stan. Men idag hinner jag inte, måste sortera tackorna i betäckningsgrupper. Stressen är påtaglig, måste hinna klart idag, för varje dag som går förskjuts lamningen allt längre fram på våren. Vi måste sortera utomhus, eftersom alla stall nu är fyllda med djur som säkrats från vargen. Regnet öser ner, men vi hinner precis färdigt innan det är dags att hämta sonen igen.
Fredag 9:e November
Första gången på en vecka som jag lämnar gården, reser jag på ett sedan länge inplanerat möte i Stockholm. Där diskuteras helt andra saker än rovdjur, känns befriande att få tänka på något annat ett tag. Känner mig styrkt när jag lämnar mötet, här har diskuterats framtidsfrågor viktiga för många som driver med djuruppfödning. Innan jag tar bilen hem igen står jag en stund på parkeringen. Blickar upp mot de nybyggda höghusen på Kungsholmen, undrar om det vore enklare att bo där. Så enkelt, inga djur att ta hand om, inga rovdjur, inga bekymmer. Men sedan inser jag hur dumt detta är. Jag är beredd att strida för rätten att driva gård och djuruppfödning.
Det går ut ett pressmeddelande från länsstyrelsen som meddelar beslut om skyddsjakt. De har fattat beslutet själva, något som ur vår synvinkel minskar risken för hot mot oss som enskilda. Vargen är nu DNA testad och ej av genetiskt skyddsvärd status, I denna situationen känns det som en tröst. En lycklig slump gör att denna individ får jagas. Länsstyrelsen hör av sig och meddelar att beslutet är fattat. Underförstått är att vi nu kan riskera hot eller medial uppmärksamhet från dem som värnar vargen framför tamdjuren.
Lördag 10:e November
Martin observerar två bilar ute på byvägen. De står stilla på en mötesplats, verkar konstigt. Han åker dit och frågar om de behöver hjälp. Personerna i bilarna vill inte prata och när Martin frågar vilka de är får han ett snäsigt svar att de bara identifierar sig för polisen.
Sonen är hemma med oss, oron för vilka de här människorna är och vad de vill blir påtaglig.
Ringer polisen, ber dem komma och ta hand om dessa ovälkomna besökare.
En reporter från NA dyker upp med fotograf i släptåg. I mellantiden har de ovälkomna besökarna förflyttat sig mot ett sommarstugeområde. Journalisten åker efter.
När bilarna kör tillbaka står Martin ute vid vägen och skriver upp registreringsnumren. Ett lätt tumult utbryter när en av förarna blir provocerad och rycker åt sig Martins telefon. Martin lyckas ta tillbaka telefonen med en lika snabb manöver, sedan åker bilarna bort från vår gård.
Polisen hinner fram precis när bilarna åkt, det visar sig senare att de gjort samma besök hemma hos jakledaren för skyddsjakten. Men några aktiva jägare träffade de förstås aldrig på.
Nu väcks en annan slags beslutsamhet hos oss. Dessa ovälkomna besökare utmanar nämligen så mycket mer än frågan om vargen och skyddsjakt. Människor som tar sig friheten att skrämma andra från att genomföra en fullt laglig skyddsjakt och att freda sina djur, är i all akt och mening ett hot mot demokratin. Ingen har rätt att med skrämselmetoder sätta sig över det som är lag och ordning, och indirekt skapa egna ramar för vad som är rätt och fel.
Vår rätt att fritt utrycka våra åsikter utan risk för hot, blir helgens mest påtagliga samtalsämne.
Ingen skrämmer oss till tystnad tänker vi, den här gången gick vargen in fel fårflock.
Samtal till både Länsstyrelse och LRF regionens folk, får effekten att fler personer håller utkik efter ovälkomna besökare. Oron för nytt vargangrepp har nu förbytts mot oro för ovälkomna besök hemma.
14:e November
Miljöminister Lena Ek träffar representanter för Örebro Läns viltförvaltningsdelegation. Vargangreppet hos oss diskuteras, vi får en hälsning, men några konkreta löften om handling är svåra att urskilja. Politikerna behöver mer argument heter det.
15:e November
Ersättningsansökan är ifylld och inlämnad till Länsstyrelsen. Det börjar bli lite lugnare, men vi ligger efter med vissa arbetsuppgifter. Våra kor har vi inte hunnit dräktighetsundersöka som det var tänkt, men vi får hitta andra dagar för det.
Jag nås av beskedet att en stor grupp av får blivit vargrivna i Skåne. Länsstyrelsen där hävdade först att det var hund, men det trodde inte fårägaren på. DNA test visade att det var en varg som rivit över 50 tackor. Besättningen är precis som vår, stor och ger försörjning till flera personer. Jag undrar hur supporten i det länet ser ut, Skåne antas väl ligga utanför alla etablerade vargrevir. Får ett mail av en fåruppfödande kollega utanför Sjöbo, varg har siktats i deras trakter. Hon är oroad, med rätta. Hennes besättning består av en unik ras, en genbank i vårt land som i vargens spår skulle kunna utplånas på en natt.
20:e November
Bertil Gabrielsson och Lotta Wallberg från Svenska Fåravelsförbundet träffar miljöminister Lena Ek för att diskutera rovdjursfrågan. De har med sig en skrivelse som yrkar på förbättrade villkor för den som drabbas av rovdjurangrepp. Där står också om behovet av akutgrupper som kan stödja djurägare i det akuta skedet, med folk som har vana av djurskötsel och maskinkörning. Med vår egen situation i färskt minne så kan vi bara instämma.
27:e November
Äntligen får vi sista gruppen kor dräktighetsundersökta. Vi är ikapp med jobb efter en månads tid. Jag stressar för att sätta mig i bilen och delta i ett kvällsmöte. Så här års duggar breven med logotyper från Länsstyrelse, Kommun och Jordbruksverket tätt i vår brevlåda. Det är ingen unik situation, vi delar den med alla andra som driver lantbruk. Det är alltid med ett lätt obehag man öppnar breven, vad handlar det om nu? Det finns alltid en risk att innehållet pekar på någon felaktighet i ansökningar, arealberäkningar eller någon annan faktor som kan sänka stödutbetalningarna eller kraftigt fördröja dem. Man håller andan, och hoppas att dagens brevskörd inte ska minska årsinkomsten eller innebära återkrav på 100 000-tals kronor.
Det är beslutet om ersättning för rovdjursangripna tamdjur som landat i posten denna dag.
På rad 3 i första stycket står: Detta beslut kan inte överklagas.
Länsstyrelsen har beslutat att ersätta oss med ca 1/3 av vårt sökta belopp. Jag uppfattar beslutet som definitivt och inser att man inte tillmätit allt vårt jobb något värde. Alla timmar vi jobbade, alla kvällar, nätter, förflyttningen av djuren, ersättningar till dem som hjälpte till att köra maskiner och så vidare. Detta ska vi stå för själva. Jag står där i mitt kök och inser att staten anser mitt och andra lantbrukares arbete värt 0 kr i timmen.
Jag står där och läser texten en gång till. Ilskan blandas med en känsla av uppgivenhet. Allt slit, allt jobb som gått åt är inte värt något. Myndigheterna anser att vi som producerar Sveriges livsmedel inte är värda ens en minimal timlön för detta arbete.
Det visar sig i den långa dialog som följer att vi till slut får mer ersättning, som också ger viss timersättning för arbetet. Den juridiska processen är obefintlig och har ett löjeväckande skimmer över sig.
En drabbad tamdjursägare har ingen möjlighet att överklaga dessa beslut.
Det finns ingen instans där men rättsligt kan få sitt ärende prövat. Hela systemet bygger på att man som enskild ska vädja vänligt till handläggare på Länsstyrelsen och sakkunniga experter på Viltskadecenter, som inte är myndighetsanställda.
Jag är inte tillräckligt artig, beklagar mig skriftligen över de låga ersättningarna och att beräkningarna inte tar hänsyn till djuren verkliga värde och produktionsbortfallet..
Som svar på min begäran att få inkomma med mer underlag som styrker att mina djur faktiskt hade ett viss värde får jag ett definitivt beslut taget utan hänsyn till mitt önskemål. Detta beslut kan heller inte överklagas, så vår möjlighet att få saken prövad är 0.
Vi har förvisso fått ersättning ekonomiskt, motsvarande 50% av det yrkade beloppet. Kanske ska vi vara nöjda med det. Men känslan av att vara överkörd och rättslös i ett system som inte går att påverka dröjer sig kvar. Vi känner oss frågande inför systemet, kan vårt samhälle verkligen stödja system där enskilda inte kan ifrågasätta myndigheternas beslut? Min tanke går till länder med annat styrelseskick, där demokratin inte är grunden.
Den svenska modellen med bilden av inflytande och demokrati som grundstenar krackelerar en aning under sista månaden på 2012 och trovärdigheten får sig en törn.
4:e december
Den åttonde tackan av de nio som kom tillbaka körs till destruktion. Nu återstår bara en levande tacka av de 49 som vargen anföll. De som kom hem igen började aldrig äta igen, någon hade sannolikt inre skador. Två tackor blev apatiska, de lade sig ner och vägrade äta eller dricka.
12:e december
Har varit på styrelsemöte i Stockholm hela dagen. Får ett sms från Martin. Vargen är skjuten.
Rättssystemet fick ha sin gång, men vi har inget att glädjas åt i detta. Antalet vargar kommer att forsätta öka, risken för angrepp är stor även om en individ som orsakat problem nu är borta.
15:e December
I beslutet kring ersättningar står också att eventuella kommande angrepp bara ersätts om vi sätter upp rovdjuravvisande stängsel. Bidraget för att uppföra dessa stängsel kan utgöra högst 50 kr meter. Inget av företagen som jag skickar förfrågan till kan göra jobbet för denna summa. Vi krävs på rovdjuravvisande stängsel på en total sträcka om 28 000 m. Det är vad som går åt för att säkra våra marker.
Beräkningen vi gör visar att detta krav bara kan tillgodoses om vi själva lägger ytterligare 250 000 Kr + moms på stängslen själva. Då kan vi få allt på plats. Det är mycket pengar, en normal årslön före skatt.
18:e December
Min fråga till Länsstyrelsen om hur de ser på ersättning för djur som kan komma att rivas av varg, på de 300 hektar beten vi själva inte äger besvara med ett ”goddag yxskaft”. De skriver att detta ska regleras i avtal med markägaren. Problemet är bara att dessa avtal redan är ingångna och i svaret bortser man från att få markägare torde vara intresserade av att betala rovdjursavvisande stängsel. Frågan blir obesvarad, tydligen får vi själva stå risken om vi låter djuren beta på dessa marker. Utan dem har vi inte tillräckliga sommarbeten för våra djur. Men det bryr sig inte myndigheterna om.
Vår djurbesättning är försäkrad och vi betalar årligen betydande premier för att säkra oss i händelse av skada. Men det finns undantag från ersättning. Ett av dem är självklart rovdjurangrepp. Inget försäkringsbolag ersätter detta eftersom det är statens ansvar. En privat försäkring av det slaget skulle ingen företagare som lever på djuren ha råd med. Redan dagens premier är betungande.
Utsikten mot våren 2013 skyms av oron för vad som händer då vi i maj ska släppa 400 tackor och 800 lamm på bete. Varg har siktats mitt inne i Örebro denna höst, och alla våra beten där är stadsnära. Stängslen håller högre kvalitet än de flesta, men kraven för rovdjursavvisande uppfyller de inte. I nästan alla betesmarker finns gränser mot insjö eller åar, där en varg enkelt kan ta sig simmande runt alla stängsel.
21:a December
EU kommisionen hotar stämma den svenska staten om man genomdriver sin rovdjurspolitik med utrymme för jakt på varg. LRF:s ordförande Helena Jonsson går ut med ett pressmeddelande och ställer där frågan om svenska politker vågar stå upp för att Sverige fortfarande är en suverän stat som fattar beslut i sina egna angelägenheter. Hon är inte ensam om att ställa denna fråga, vi är många som tänker i samma bana.
28:e december
Jag står inomhus och väger lamm när det kommer ett sms på telefonen. Det har gått en varg över Ervalla ängar på eftermiddagen, någon km hemifrån. Detta är en av alla, nästan dagliga rapporter om vargens ökande aktivitet i vårt område. Det är inte en varg, det är många.
Vi lämnar lyset på i lammstallen över natten, går några extra rundor sent på kvällen samtidigt som vi ser till de lammande tackorna. Det känns bättre att göra något konkret. Men innerst inne vet vi att det är meningslöst. Vargen kan komma förbi vårt stall när man minst anar det. Tackorna som fodras utomhus är inte säkra där ens dagtid och när vi är hemma.
29:e December
Vi tar hand om tackor med nyfödda lamm och sorterar 100 äldre pälslamm. De är fantastiskt vackra, silverlockarna glänser. Korna är ystra i snön, när vi tar ut dem för att ströa i stallet. De ska börja kalva om två månader.
Klockan är runt sju på kvällen då jag ska släcka och gå hem. Släpper ut hundarna på ladugårdsbacken. De stormskäller och reser ragg mot något i mörkret. Jag ser ingenting särskilt, men kallar på hundarna. Fåren verkar lugna och efter att ha gått runt alla byggnader en extra gång, kopplar jag hundarna och går hem för äta middag
tisdag 1 januari 2013
Asp är gott...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)