Oro för varg och landskap

Igår när vi åt middag ringde mobilen. Det var en fårbonde borta i byn. Tydligen hade en varg synts till en halvtimme tidigare på en gård någon km norr över. Nu gick telefonerna varma i området. För det finns ännu så länge många kvar att varna. Det har till och med blivit så att utvecklingen de senaste 5 åren varit positiv, fler gårdar har genom ägobyten/generationsskiften befolkats med både folk och fä. Det går nog att räkna ihop ett tjugotal smågårdar med får i trakten, lägg till ett par som har nöt (köttdjur) vid sidan om och en möjlkbonde samt något dussin hästgårdar så förstår ni att jag bor i en levande bygd. En bygd där många drabbas om vargen etablerar sig i området. En bygd som kommer att få många mil av barrikader i landskapet om alla hagar skall rovdjurssäkras. Den gångna natten hade jag fåren i ett begränsat men rovdjurssäkrat hägn.

För någon månad sedan hade jag besök av en duktig jägare. Hans första reaktion när han färdades genom området var vilka optimala biotoper det var. Optimala för viltet, vilket alltid är detsamma som oerhört hög biologisk mångfald. Markerna är brutna, med alla de ovan beskrivna smågårdarna. Trakten är kuperad och småbruten vilket gör att bara en liten del av markerna kan brukas rationellt med stora maskiner, de flesta markerna brukas irrationellt med smågårdstraktorer. Vi är flera som brukar våra gårdar med gamla veterantraktorer. Större behövs sällan.

Den betes, ängs och åkermark som brukas irrationellt utan besprutningsmedel och allt för stora givor av gödning brukar ha en stor biologisk mångfald. Jag roade mig en gång med att räkna antalet blommande arter i ett par storleksmässigt jämförbara rutor (2x2 m) bland mina olika markslag. Inget av markslagen hade färre än 10 blommande arter vid det tillfället. Den yta som hade sämst mångfald var den för 5 år sedan omlagda vallen. Den med högst mångfald var min magra äng som inte plöjts om i mannaminne, en äng som bland annat hyser orkidéer.

Nu kanske någon tycker att jag borde rovdjurssäkra mina fårhagar. Det är lätt att vräka ur sig, men svårare i praktiken. Jag har kuperade naturbeten och flera km stängsel. Många sträckor är tveksamt stängslade, inte minst som jordmånen är blott 10 cm innan urberget tar vid. Många sträckor löper utefter stenmurar, vilket håller fåren inne men är bra språngbrädor in i hagen för rovdjuren. Det är lite av de praktiska problemen. Men det finns andra problem med att rovdjurssäkra mina hagar. Jag skulle skapa en 500 m lång fångstarm, led eller fålla. En struktur i landskapet som skulle få alla dem vilda djur som brukar passera genom mina fårhagar via fem olika viltstigar att ta andra vägar. Det räcker att hälften av dem tar den södra omvägen runt mina hagar för att mängden potentiella viltolyckor på landsvägen utanför gården skulle öka med 1000%. Tänk även in att min närmsta granne rovdjurssäkrar sina hagar, då blir fångstarmen ytterligare 300 m lång. En mycket effektiv struktur för att skapa trafikfara.

Någon annan kanske säger lamadjur eller boskapsvaktande hund. Men det känns inte ekonomiskt försvarbart att investera i något sådant när hundens inköpsvärde överstiger inköpspriset för hela min fårflock! Cornucopia? brukar i det sammanhanget alltid återkomma till Ebberöds bank. På wikipedia kan man om Ebberöds bank läsa:

Ebberöds bank har blivit ett begrepp för en verksamhet som visserligen är välmenande men samtidigt svårt vanskött. Då kostnaderna för inlåning aldrig går att täcka med inkomster från utlåning av samma kapital uppstår ett underskott som till slut måste betalas med insatta medel. Det vill säga i grunden samma upplägg som ett klassiskt ponzibedrägeri.

Sedan finns det andra intressanta problem med att ha t.ex. lamadjur tillsammans med får. Svenska djurhälsovården skriver följande på sin hemsida:

Det finns besättningar i Sverige som använder laman som fårväktare. Laman tar kommandot i fårflocken, accepteras som dess ledare, och skyddar sedan flocken mot bland annat lodjur. I lamans naturliga miljö är puman ett vanligt rovdjur som laman anpassats till att försvara sig emot. Från veterinärt håll vill vi dock varna för att hålla lamor och alpackor tillsammans med får och nöt. Dessa idisslare bär ofta på samma sorts parasiter och de kan därför smitta varandra. Som exempel kan nämnas den lilla leverflundran som är vanligt förekommande hos får och för dem ofarlig, medan däremot lamor och alpackor är mycket känsliga för parasiten och blir sjuka eller till och med kan dö av den.

Om vargen etablerar sig på allvar i trakten så är det tveksamt till om jag kan uppbåda lusten att behålla en fårflock. Då får man börja fundera på om det över huvud taget finns något som kan motivera mig att även i fortsättningen hålla landskapet öppet och rikt. Eller om jag helt enkelt skall kapitulera för det SNF, Rovdjursföreningen, WAS och EU genom sitt handlande i praktiken strävar efter: att hela Sverige skall bli en enda granåker.