Mitt förstafårår

Kalenderåret börjar i januari, fåråret börjar betydligt senare nämligen på hösten. Mitt första fårår började i och för sig i mars och det kan vara kul att återge. Kanske inspirerar det, eller så kanske det avskräcker någon från att skaffa får. Jag skriver ömsom vi och ömsom jag beroende på att fårägande inte kan begränsas till en familjemedlem utan måste involvera hela familjen i större eller mindre utsträckning.

Ett drygt halvår efter att vi köpt vår gård beslutade vi oss för att det var dags att utöka gården med en flock får. Detta hade två syften, dels för att hålla marken öppen och dels för att kunna äta egenproducerat kött. Vi började läsa in oss på ämnet och fastnade som så många andra för lantraser, då framför allt Gutefår. Under vintern ringde vi på ett par annonser men vi fick aldrig riktigt till det. Slutligen satte vi in en annons i vårt lokala annonsblad. Oj vad många svar vi fick. Men ingen hade Gutefår eller annan lantras att sälja. Det verkade mest finnas en ickespecificerad lokal blandning med kort svans att tillgå, i något fall med inslag av större köttraser.

Vi fastnade till slut för en flock på tre vuxna tackor, en ungtacka och ett bagglamm. Orsaken var bland annat att de var gratis. Den förre ägaren hade fått en stroke och kunde inte ta hand om dem, men ville inte heller slakta av hela flocken. Bråda stängslingsdagar följde och i slutet av mars hyrde vi en hästtransport och hämtade den lilla flocken.

Vi tyckte givetvis att djuren var jättefina. Så här i efterhand inser vi att de var i rätt dåligt skick. De led av mineralbrist – pälsen gick till och med att dra loss i sjok… Hos oss fick de massor med kraftfoder, en saltsten och en mineralbalja utöver sitt dagliga hö. Ungtackan var en spinkig stackare som vi först planerade att slakta efter sommaren, men hon växte till sig och idag är hon lika stor som de andra tackorna. Hon har för övrigt fått väldigt starka, livskraftiga och fina lamm som hon tagit mycket väl hand om, så beslutet att spara henne har vi inte ångrat.

I april dök första prövningen upp. Det var uppenbart att en av tackorna skulle lamma. Hon gick av och ann för sig själv och hon saknade fullsändigt matlust. Efter ett tag syntes ett par klövar sticka fram under svansen. Vi väntade. Och väntade. Och väntade. Det började bli mörkt och klövarna hade synts i 2-3 timmar men värkarna hade helt klart upphört. Jag klippte naglarna, tvättade armarna med anticeptisk lösning och fångade in tackan. En halv minut senare låg där ett litet ynkligt bagglamm på marken. Jag fick tårar i ögonen av lättnad när jag såg honom sprätta till och börja röra sig.

I maj var det ett par dagar med brottning som gällde. Sedan tidigare hade vi ett par gamla fårsaxar varav den ena funkar alldeles förträffligt. Klippningen var en bizarr upplevelse där olika instruktionsböcker studerades. Vi försökte följa instruktionerna där det beskrevs hur man skulle sitta på marken med fåret i knät och med ena handen hålla fast fåret för att med andra armen klippa det. Idag har vi insett att det som funkar bäst för oss är att tjudra fåret vid ett träd varefter vi klipper det stående eller sittande på knä.

Sedan lunkade det på över sommaren utan att några ytterligare lamm kom. Vi stängslade upp ännu en hage som vi växlade med. Efter att ha kollat runt, men även haft besök av andra fårmänniskor insåg vi att det sannolikt var ryafår som vi hade kommit över. Säkert var i alla fall att det inte fanns något märkbart inslag av centraleuropeiska köttfår i dem.

I augusti insåg vi att det var dags att börja tänka på nästa säsong. Via en sida på nätet hittade vi en som ville bli av med en gutebagge i närheten av där vi bor. Efter att ha pratats vid kom vi fram till att ett byte var bäst för båda parter. Vi bytte vårt största bagglamm mot hans gutebagglamm.

I september valde vi att utöka flocken med ytterligare en tacka. Vi köpte ett litet brunsvart finullsfår på annons. Detta var också den månad då grannen kom över och hjälpte oss att ta in höet med sin traktor. Höet kompletterades med kärvar av ihopbundna grenar från lövträd. Lövfodret kom att bli ett uppskattat tillägg som serveras som helggodis. En höstklippning hanns också med i slutet av september och det brukar vara bra att ha gjort innan tackorna betäcks.

I oktober var det dags för nästa steg i fåråret. Då slaktade vi vår första baggen. Den lilla krabaten som vi hjälpte till världen i våras var nu en busig och bufflig ungbagge. Även detta gick bra och färdigstyckad vägde han lite drygt 12 kg. Den första rätt vi lagade av vår egen fårbesättning var en fantastiskt god lammsadel. Receptet var stundens ingivelse och finns återgivet bland recepten i kapitlet om lammets rygg.

Baggens skinn valde vi att försöka bereda själva. Först skrapades skinnsidan ren från fett och hinnor varefter skinnet tvättades i såpvatten. Det lades ut och en blandning av olivolja, såpa och äggula smetades ut över köttsidan. Efter någon vecka hade blandningen verkat och skinnet tvättades ånyo i såpvatten. Därefter lade vi ut det halvtorra skinnet och hällde mjöl på skinnsidan. När skinnet var i princip torrt var det dags att borsta och skrapa bort mjölet samt gnida det hårdnande skinnet mjukt. Det gick hyfsat bra och skinnet används nu som pulkaskinn. Några stora skinn har vi inte berett själva någon mer gång, men spädlammsskinn går bra. De stora skinnen lämnar vi istället till ett garveri för beredning.

Eftersom hösten var varm kunde vi vänta in i november med att påbörja stödutfodring med hö. Men redan i mitten av oktober hade tackorna börjat få små givar med havre. Poängen med att ge tackorna havre under hösten är att man ökar deras fertilitet och får fler lamm till våren. Vi gallrar systematiskt ut unggran ur våran skog. Träden ger vi till fåren. När de är klara med dem så blir de avgnagda trädstammarna stängselstolpar istället. Under december månad blev det lite lugnare i hagen, baggen var då utlånad till grannen.

I januari började vi planera hur hagarna skulle kompletteras med ytterligare stängsel. Det var också då som vi bestämde oss för att utöka flocken med ett par tackor, denna gång pälsfår. Det tog ett tag men i början av februari kunde vi hämta hem tre dräktiga pälsfårstackor.

Under vintern hade vårt lilla gutebaggslamm blivit en allt mer störig bagge. I mitten av februari, när vårt första fårår nästan var till ända, valde vi att slakta honom också. Under februari passade vi också på att klippa de flesta tackorna. Detta gör man för att öka tackans foderintag under högdräktigheten och stimulera fostrets tillväxt. Det görs också av hygieniska skäl eftersom det blir lättare för lammen att hitta tackans spenar om hon är kortklippt.

När vårt första fårår började lida mot sitt slut fick två av tackorna tvillingar efter väldigt enkla lamningar. Det kändes som en riktigt roligt och inspirerande avslutning på vårt första fårår.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att vi kastade oss in i fårägande så förberedda vi kunde. Men hur förberedd man än försöker vara så uppstår det ständigt situationer då man behöver ringa någon granne, veterinären, leta efter information på nätet eller bläddra i Erik Sjödins standardhandbok Får. Det roligaste i sammanhanget är att folk redan efter ett enda fårår började fråga oss om råd, att vi fått flera nya vänner tack vare fåren samt tillgång till det bästa kött vi någonsin smakat. Köttet har inspirerat till många experiment i köket varav flera finns återgivna på de kommande sidorna.