Vardagsbestyr

Skymningen har fallit. Vi sitter och småpysslat tillsammans med barnen. Djuren är utfodrade, vi har ätit middag och snart är det dags för kvällsmat och nattning av de små. Telefonen ringer. Grannen är alldeles upppgiven. Hennes man är på väg till Dubai och nu är det problem med fåren. Jag slänger på mig lite tåliga kläder, fyller en kasse med det jag omdedelbart kommer på som kan behövas och rusar över. Jag inser att jag inte vet vad som är problemet. Min hustru tyckte det lät som lammningsförlamning. En otrevlig åkomma som kan drabba får som fått i sig för lite D-vitamin (oftast för att de stått uppstallade och inte fått artificiellt D-vitamin, frigående djur får D-vitamin via solen). Väl framme rusar grannen ut till mig och berättar att huvudet hänger ut. Aha, ett felläge vid lammning. Det har jag varit med om att räta till flera gånger tidigare på mina egna får. Men nu rör det sig om rejält stora får. Detta får är av köttras och väger säkerligen sina modiga 100 kg, mina väger i undantagsfall uppåt 50, och är därmed myckt mer lätthanterliga men även rörligare och "piggare". Ok, snabb koll av läget. Ett lamm finns där redan. Det är piggt och tackan accepterar det. Bra då struntar vi i det så länge. Hur är det med den som sticker fram i slidan? Grannen har gjort allt rätt, tagit bort fosterhinnan så at det inte skall kvävas, men den rör sig inte. Små prickar i pannan, kan det vara en bagge? Lever den fortfarande? Dags att kavla upp ärmarna. På med handskar. Grannen håller tackans huvud och lugnar henne medan jag provar att dra lite i lammet. Det sitter hårt. Provar att putta innåt för att försöka få det på rätt köl (dvs frambenen först, därefter huvudet). Fan, det går inte. Krystvärkarna har avklingat. Jag testar att föra handen utefter lammets hals in i tackan. Känner inte var benen är. De måste vara vinklade rakt bakåt. Testar att dra igen. Just då kommer en svag krystvärk och lammet glider ut samtidigt som tackan sjunker ihop på golvet. Vi lyfter fram lammet till tackans huvud. Hon börjar genast slicka rent sin telning, som spritter till, stimulerad av tackans tunga. Lammet lever och tackan har accepterat det. Djävlar vilken lättnad. Snackar en stund med grannen innan jag tar mig hem. Väl hemma så håller barna fortfarande på att käka kvällsmat, jag var borta i max 25 minuter. Adrenalinet klingar bort, jag är matt och glad. När barna sover häller jag upp lite Ardbeg och sjunker ner i soffan.

På landet, i högre grad än i anonyma städer och villakvarter, lever något kvar som är förutsättningen för att människan lyckats bemästra alla kontinenter och alla miljöer. Samverkan med sin nästa. Jag och min familj skulle inte klara att driva vår gård utan hjälp av våra grannar. Vi har ingen möjlighet att bärga vårt vinterfoder på ett rationellt sätt. Det får vi hjälp med. Och självklart hjälper vi våra grannar med det vi är bra på. Svårare än så behöver det inte vara. Och man behöver inte blanda in pengar. Informationsutbyte, tjänster och gentjänster människor emellan räcker djäkligt långt. Ibland glömmer vi det, när det viktigaste tycks vara vem som gick vidare i senaste schlagerdeltävlingen.