Idag när jag kom hem hade en av våra minsta tackor krystvärkar. Lammningen var igång. Jag gick in och började med maten (inte lamm utan köpetortelini). Men jag var lite orolig. Tackan,Otilia, är väldigt liten.Alltså gick jag ut igen medan vattnet kokade upp. Ett gott beslut. Tackan hade problem, hon orkade inte stå upp längre. Bara ett av lammets ben stack fram. Någon form av felläge med andra ord. Men det var ingen större fara, jag kom lätt åt det andra benet. Dessvärre var tackan så liten att lammet ändå inte kom ut. Hon var trång och lammet ovanligt stort. Jag fick alltså ta ett ordentligt tag om de båda frambenen. Dra. Lammets mun och en blå tunga tittade fram. Dra igen. Dra riktigt hårt i takt med krystvärkarna. Lammet satt fast. Jag fick invänta ytterligare en kraftig krystvärk och drog till.
Lammet gled ut. Grönbajsigt fostervatten forsade fram. Tackan började omedelbart slicka sitt lamm. Fortfarande låg hon ner. Lammet hostade till. Det lever!
Jag hämtade lite selen och vitaminer och gav till tackan som ivrigt slickade ömsom lammet och ömsom mina fingrar.
Åter en lamning som efter lite hjälp gick bra. Vi har inte riktigt en per år. Tur att de inträffar såpas sällan.
När jag skrev in lamningen i gårdsdagboken såg jag att vi fick tvillinglamm för fyra år sedan och nödslaktade en tacka med slidframfall under lammningen förra året. Det är inte alltid det går bra, men oftast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar