Oro för varg och landskap

Igår när vi åt middag ringde mobilen. Det var en fårbonde borta i byn. Tydligen hade en varg synts till en halvtimme tidigare på en gård någon km norr över. Nu gick telefonerna varma i området. För det finns ännu så länge många kvar att varna. Det har till och med blivit så att utvecklingen de senaste 5 åren varit positiv, fler gårdar har genom ägobyten/generationsskiften befolkats med både folk och fä. Det går nog att räkna ihop ett tjugotal smågårdar med får i trakten, lägg till ett par som har nöt (köttdjur) vid sidan om och en möjlkbonde samt något dussin hästgårdar så förstår ni att jag bor i en levande bygd. En bygd där många drabbas om vargen etablerar sig i området. En bygd som kommer att få många mil av barrikader i landskapet om alla hagar skall rovdjurssäkras. Den gångna natten hade jag fåren i ett begränsat men rovdjurssäkrat hägn.

För någon månad sedan hade jag besök av en duktig jägare. Hans första reaktion när han färdades genom området var vilka optimala biotoper det var. Optimala för viltet, vilket alltid är detsamma som oerhört hög biologisk mångfald. Markerna är brutna, med alla de ovan beskrivna smågårdarna. Trakten är kuperad och småbruten vilket gör att bara en liten del av markerna kan brukas rationellt med stora maskiner, de flesta markerna brukas irrationellt med smågårdstraktorer. Vi är flera som brukar våra gårdar med gamla veterantraktorer. Större behövs sällan.

Den betes, ängs och åkermark som brukas irrationellt utan besprutningsmedel och allt för stora givor av gödning brukar ha en stor biologisk mångfald. Jag roade mig en gång med att räkna antalet blommande arter i ett par storleksmässigt jämförbara rutor (2x2 m) bland mina olika markslag. Inget av markslagen hade färre än 10 blommande arter vid det tillfället. Den yta som hade sämst mångfald var den för 5 år sedan omlagda vallen. Den med högst mångfald var min magra äng som inte plöjts om i mannaminne, en äng som bland annat hyser orkidéer.

Nu kanske någon tycker att jag borde rovdjurssäkra mina fårhagar. Det är lätt att vräka ur sig, men svårare i praktiken. Jag har kuperade naturbeten och flera km stängsel. Många sträckor är tveksamt stängslade, inte minst som jordmånen är blott 10 cm innan urberget tar vid. Många sträckor löper utefter stenmurar, vilket håller fåren inne men är bra språngbrädor in i hagen för rovdjuren. Det är lite av de praktiska problemen. Men det finns andra problem med att rovdjurssäkra mina hagar. Jag skulle skapa en 500 m lång fångstarm, led eller fålla. En struktur i landskapet som skulle få alla dem vilda djur som brukar passera genom mina fårhagar via fem olika viltstigar att ta andra vägar. Det räcker att hälften av dem tar den södra omvägen runt mina hagar för att mängden potentiella viltolyckor på landsvägen utanför gården skulle öka med 1000%. Tänk även in att min närmsta granne rovdjurssäkrar sina hagar, då blir fångstarmen ytterligare 300 m lång. En mycket effektiv struktur för att skapa trafikfara.

Någon annan kanske säger lamadjur eller boskapsvaktande hund. Men det känns inte ekonomiskt försvarbart att investera i något sådant när hundens inköpsvärde överstiger inköpspriset för hela min fårflock! Cornucopia? brukar i det sammanhanget alltid återkomma till Ebberöds bank. På wikipedia kan man om Ebberöds bank läsa:

Ebberöds bank har blivit ett begrepp för en verksamhet som visserligen är välmenande men samtidigt svårt vanskött. Då kostnaderna för inlåning aldrig går att täcka med inkomster från utlåning av samma kapital uppstår ett underskott som till slut måste betalas med insatta medel. Det vill säga i grunden samma upplägg som ett klassiskt ponzibedrägeri.

Sedan finns det andra intressanta problem med att ha t.ex. lamadjur tillsammans med får. Svenska djurhälsovården skriver följande på sin hemsida:

Det finns besättningar i Sverige som använder laman som fårväktare. Laman tar kommandot i fårflocken, accepteras som dess ledare, och skyddar sedan flocken mot bland annat lodjur. I lamans naturliga miljö är puman ett vanligt rovdjur som laman anpassats till att försvara sig emot. Från veterinärt håll vill vi dock varna för att hålla lamor och alpackor tillsammans med får och nöt. Dessa idisslare bär ofta på samma sorts parasiter och de kan därför smitta varandra. Som exempel kan nämnas den lilla leverflundran som är vanligt förekommande hos får och för dem ofarlig, medan däremot lamor och alpackor är mycket känsliga för parasiten och blir sjuka eller till och med kan dö av den.

Om vargen etablerar sig på allvar i trakten så är det tveksamt till om jag kan uppbåda lusten att behålla en fårflock. Då får man börja fundera på om det över huvud taget finns något som kan motivera mig att även i fortsättningen hålla landskapet öppet och rikt. Eller om jag helt enkelt skall kapitulera för det SNF, Rovdjursföreningen, WAS och EU genom sitt handlande i praktiken strävar efter: att hela Sverige skall bli en enda granåker.

Grannsamverkan

För att driva en fårgård krävs antingen att man köper in hö och annat foder eller att man skaffar maskiner och mark för att kunna samla in vinterfodret på egen hand. Vi kör en kombination. Mindre ängar slår vi och bärgar själva. Större ängar, en egen (1 ha) och en lånad (3-4 ha) slår jag och låter en granne bala som stora ensilagebalar. Men detta kräver som sagt maskiner.

I vår trakt har en liga härjat under våren. Ett tjugotal gårdar har haft besök av försigtagna tjuvar som stjäl avancerad jord- och skogsbruksutrustning så som gripklor, rotatorer, ventilpaket och manöverenheter. Utrustningen är tung, i vissa fall väger den bortåt 300 kg. Den sitter fast på ett sätt som kräver specialverktyg för att kunna monteras av. Den är även vital för att delar av gårdarnas verksamhet skall kunna bedrivas.

Som en reaktion på detta hade vi ett möte på bygdegården för ett par veckor sedan. Det var inte ett möte för att bilda ett medborgargarde utan ett möte med polisen för att organisera grannsamverkan. Så nu ingår vår gård tillsammans med ett knappt dussin grannar i ett grannsamverkansområde. Det känns bra. Två grannar har nämligen haft besök under de senaste åren, den ena fick just en gripklo stulen i våras den andra fick sin 4-hjuliga arbetsmotorcykel stulen härom året.

Skinnberedning

För ett par år sedan provade jag och min hustru att bereda ett par får och kaninskinn. När man bereder skinn börjar man med att skrapa hudarna fria från fett, kvarblivet kött samt hinnor och senor. Det är mekaniskt och arbetsamt, men inte speciellt svårt. Därefter tvättar man skinnet så att pälsen blir ren och fin. När den torkat lägger man den plant och stryker ut en blandning av fett, äggula och såpa över skinnets köttsida. Det sägs att hjärnan från ett djur är precis lagom stor att användas som fett vid beredning av ett djurs skinn. Vi använde inte hjärnan utan olivolja. Blandningen skall täcka hela köttsidan och får ligga där ett par dagar. Tanken med detta är att man genom att täcka skinnet med en blandning som är fetare än skinnet självt så skall fetterna i skinnet dras ur och ersättas med det fett man tillsätter. I vårt fall olivolja. När skinnet börjat ändra färg kan man avbryta processen. Detta brukar ta ett par dagar. Då torkar man bort kvarvarande fett och häller över mjöl. Mjölet torkar dels upp kvarvarande fett och dels gör det skinnsidan vitare. Efter ett par dagar är det så dags att borsta bort kvarvarande mjöl och påbörja den arbetskrävande mjukgörningen av skinnet. Detta är det absolut jobbigaste i hela processen och görs helt mekaniskt. När det är gjort så kan skinnet användas som en fäll.

Nu gör vi inte så längre. Istället skickar vi iväg våra skinn på beredning.

Innan lammet blir kött

Ett lamm som slaktas. Jag har dödat det och tagit ur inälvorna. Det som återstår är att flå det och låta det hänga på mörning. Först därefter kan det styckas och delarna tillagas.

Lammningstiden närmar sig

Lammningstiden närmar sig, här är ett lamm vi fick för ett par år sedan. Tackan tillhörde den ursprungliga flocken vi tog över för 6 år sedan, men hon är slaktad sedan ett par år tillbaka.

Vardagsbestyr

Skymningen har fallit. Vi sitter och småpysslat tillsammans med barnen. Djuren är utfodrade, vi har ätit middag och snart är det dags för kvällsmat och nattning av de små. Telefonen ringer. Grannen är alldeles upppgiven. Hennes man är på väg till Dubai och nu är det problem med fåren. Jag slänger på mig lite tåliga kläder, fyller en kasse med det jag omdedelbart kommer på som kan behövas och rusar över. Jag inser att jag inte vet vad som är problemet. Min hustru tyckte det lät som lammningsförlamning. En otrevlig åkomma som kan drabba får som fått i sig för lite D-vitamin (oftast för att de stått uppstallade och inte fått artificiellt D-vitamin, frigående djur får D-vitamin via solen). Väl framme rusar grannen ut till mig och berättar att huvudet hänger ut. Aha, ett felläge vid lammning. Det har jag varit med om att räta till flera gånger tidigare på mina egna får. Men nu rör det sig om rejält stora får. Detta får är av köttras och väger säkerligen sina modiga 100 kg, mina väger i undantagsfall uppåt 50, och är därmed myckt mer lätthanterliga men även rörligare och "piggare". Ok, snabb koll av läget. Ett lamm finns där redan. Det är piggt och tackan accepterar det. Bra då struntar vi i det så länge. Hur är det med den som sticker fram i slidan? Grannen har gjort allt rätt, tagit bort fosterhinnan så at det inte skall kvävas, men den rör sig inte. Små prickar i pannan, kan det vara en bagge? Lever den fortfarande? Dags att kavla upp ärmarna. På med handskar. Grannen håller tackans huvud och lugnar henne medan jag provar att dra lite i lammet. Det sitter hårt. Provar att putta innåt för att försöka få det på rätt köl (dvs frambenen först, därefter huvudet). Fan, det går inte. Krystvärkarna har avklingat. Jag testar att föra handen utefter lammets hals in i tackan. Känner inte var benen är. De måste vara vinklade rakt bakåt. Testar att dra igen. Just då kommer en svag krystvärk och lammet glider ut samtidigt som tackan sjunker ihop på golvet. Vi lyfter fram lammet till tackans huvud. Hon börjar genast slicka rent sin telning, som spritter till, stimulerad av tackans tunga. Lammet lever och tackan har accepterat det. Djävlar vilken lättnad. Snackar en stund med grannen innan jag tar mig hem. Väl hemma så håller barna fortfarande på att käka kvällsmat, jag var borta i max 25 minuter. Adrenalinet klingar bort, jag är matt och glad. När barna sover häller jag upp lite Ardbeg och sjunker ner i soffan.

På landet, i högre grad än i anonyma städer och villakvarter, lever något kvar som är förutsättningen för att människan lyckats bemästra alla kontinenter och alla miljöer. Samverkan med sin nästa. Jag och min familj skulle inte klara att driva vår gård utan hjälp av våra grannar. Vi har ingen möjlighet att bärga vårt vinterfoder på ett rationellt sätt. Det får vi hjälp med. Och självklart hjälper vi våra grannar med det vi är bra på. Svårare än så behöver det inte vara. Och man behöver inte blanda in pengar. Informationsutbyte, tjänster och gentjänster människor emellan räcker djäkligt långt. Ibland glömmer vi det, när det viktigaste tycks vara vem som gick vidare i senaste schlagerdeltävlingen.