Utslaktning pågår

Nu pågår utslaktningen av vår fårbesättning för full. Efter den gångna helgen återstår fyra djur, två tackor och två lamm. De kommer att slaktas under hösten.

Jag har tidigare utvecklat varför vi tagit detta beslut, det kan ni läsa om här. 

Idag sitter vi i en situation där jordbruksministern avskaffats och ersatts med en landsbygdsminister. Men denne får inget eget departement utan skall sorteras in under näringsdepartementet. Detta innebär en stor risk för att landsbygden kommer än mer i skymundan. Kombinerat med Åsa Romson (MP) som miljöminister så kan man hysa farhågor om att miljödepartementet kommer att sätta käppar i hjulen för den vargjakt som våra länsstyrelser för närvarande är i full färd med att planera. I det läget ser jag ingen framtid i att ha ens en mindre fårbesättning. Det är helt enkelt inte önskvärt från de styrandes sida.

Om vi åter tar in får på gården om ett par så så får regeringen i allmänhet och Romson i synnerhet i praktiken visat att hävdvunnen biologisk mångfald och en levande landsbygd är något som samhället anser viktigt och regeringen faktiskt värnar om.

Årets första lamm

Vi har som nå säkert vet en skock får på gården. Det är relativt småväxta lantrasdjur. Inte renrasiga utan en blandning av framför allt värmlandsfår, gutefår och gotländska pälsfår. Vi har valt att slå ut de största djuren för att få lite mindre och lätthanterliga djur i flocken. Alla rymmare har slaktats omedelbart, vilket gör att vi har en tämligen stationär flock med få rymningar om inte det är extremt dåligt med foder i hagen eller brunstande tackor i andra hagar.....

Syftet med vår fårhållning är tvåfaldigt. Det ena syftet är att vi skall få kött, upp och fällar. Det andra syftet är att hålla markerna öppna och gynna den biologiska mångfalden. De senaste årens utveckling i fråga om stora rovdjur har gjort att vi håller på att trappa ner vår fårhållning. Stora rovdjur och de förutsättningar vi har på våra marker är inte något som går att kombinera. Ännu så länge har vi bara haft besök av lodjur på gården, men det finns andra gårdar inom 10 km radie som haft besök av varg. I genomsnitt ett par döda får inom denna radie varje år de senaste 5-6 åren gör tillvaron lite väl spännande. Därför kommer vi att slakta ut våra får detta eller nästa år.

Trots beslutet att slakta ut fåren så är det inte utan att man gläds i månadsskiftet mars-april då de första lammen kommer. Detta år kom de i morses. Något år har de kommit så tidigt som 18:e mars men aldrig senare än 7:e april. Att vi inte vet exakt när de kommer beror såklart på att vi låter baggen gå med tackorna hela tiden så vi vet helt enkelt inte när de betäcks.

Hur som helst. I morses ute på betet så fick ledartackan två fina lamm. Jag har ännu inte kollat om det är bagg- eller tacklamm. Det gör jag väl lite senare under dagen om jag kan linka ikapp dem. Jag är nämligen rejält halt nu efter en vadkaka jag ådrog mig i helgen.

Fler fårgårdar trappar ner

Jag ringde en gammal kompis, Jonas, igår. Vi har inte setts på ett par år men han är precis som jag boende på en smågård och har en grupp får.

Han har precis som jag haft får i snart 10 år. Vi har båda bevekelsegrunden att småskalig fårhållning är bra för den biologiska mångfalden samt ger lokalproducerat ekologiskt kött på bordet.

Att vi bestämt oss för att trappa ner fårhållningen på vår gård har jag berättat om tidigare. I dagsläget har vi kvar 6 livdjur varav 5 tackor. Men att min kompis Jonas har samma plan förvånade mig. Han satsade betydligt hårdare på får än vad vi någonsin gjort. Som mest var han uppe i ett 20-tal livdjur medan vi aldrig haft fler än 12.

Att Jonas drar ner på fåren beror på flera saker. För det finns aldrig en enskild faktor som leder in en på dessa tråkiga tankar. Dels är det såklart jobbigt, det är ett arbete som kostar betydligt mycket mer än det ger. Krasst sett om man räknar faktiska kostnader samt insatt arbete så skulle det vara billigare för såväl Jonas som mig att köpa lammköttet över disk i en matbutik. Frågan är om det inte till och med skulle löna sig att köpa svenskt och inte New Zeeländskt. Nåja. Det var en faktor. En annan var myndigheterna. Det ställs oerhört höga krav på djurhållare idag. Krav som förvisso är bra för djuren men frågan är om man inte, för den biologiska mångfaldens skull, borde tillämpa reglerna mindre stelbent i syfte att få ut fler djur i markerna. Den tredje och även för Jonas utlösande faktorn är att man som djurägare känner sig totalt utlämnad och övergiven av samhället när det kommer till de stora rovdjuren. Får man in en varg eller ett lo i fårhagen är man kort sagt rökt. Hur man än gör blir man stigmatiserad. Man blir beskylld och misstänkliggjord om man inte dödar anfallaren i precis lika hög grad som om man skulle fälla den.


Slutsatsen blir, hur man än vänder och vrider på (lamm)steken, att det enklaste är att slakta ut sina djur och plantera gran på gärdena. Bra jobbat WWF & SNF! Det var väl så ni ville ha det nu när ni inte vill att de stora rovdjuren skall förvaltas i dynamik med övriga samhällsintressen?

Biologisk mångfald, självförsörjning, varg och Sveriges framtid

Ingen har väl missat att betande djur är en av de bästa garanterna för den hävdvunna biologiska mångfalden. Samt att hävdvunnen biologisk mångfald är betydligt artrikare per kvadratmeter än "vild" natur.

Ingen har väl heller missat att Sveriges självförsörjningsgrad sjunkit drastiskt under de senaste årtiondena. Vi kan med nöd och näppe klara vår egen spannmålsförsörjning, medan vi får importera stora mängder kött för att stilla svenskarnas allt mer glupande hunger efter blodiga biffar, drypande bacon och vitt fågelkött.

Att i det läget få djurföretagare att sluta med sin djurhållning är ju inte speciellt klurigt. Men det är vad som i praktiken sker på många håll i Sverige. Djurföretagarna lägger ner av många olika anledningar. Nu kan vi varje vecka läsa om djurhållare som slutar med anledning v att de ledsnat på att känna oro över vargangrepp.

Senast i denna kategori är Gustaf Thelin i Värmland som i helgen fick en 450 kg tung kviga vargdödad.

Betesdjuren försvinner. Vad händer då med den hävdvunna biologiska mångfalden, då när ingen längre har praktiskt behov av hävden?

Jo. Svaret stavas för Sveriges del GRAN eller åtminstone skog. För den som inte kände till det så kan jag upplysa om att 10.000 hektar produktiv åkermark omvandlats till skog varje år de senaste 25 åren. Mer än hälften av norrlands öppna mark har beskogats sedan mitten av 1990-talet. För södra sverige är siffran inte lika farlig, här har vi "bara" tappat 25%.... Självklart med stora förluster av biologisk mångfald som följd. Inte så konstigt att Sverige för länge sedan gav upp tanken på att vara självförsörjande. Vi lever ju i ett globalt handelssystem gudbevars. Det finns ju en marknad som förser oss med det vi vill ha. Så länge det finns pengar att betala med. Så länge det finns transportmedel. Men vad händer framöver? Vi har trots allt passerat peak-oil och de fossilbränslebaserade transporterna kommer att bli allt dyrare. Vad gör vi när vi inte längre kan flyga hem färska kenyanska sockerärtor? Kommer vi att falla tillbaka på härdiga gråärtor eller bara sätta oss ner och gnälla?

Detta är ett av de större perspektiv som vi behöver se våra vargstammar utifrån. Och inte som SNFs ordförande, jobba för stora rovviltstammar för storlekens egen skull. För lyssna på honom, han nämner aldrig varför, eller ens att stammarna skall vara sunda.

Öppet brev från Peter Larsson till SNFs ordförande Mikael Karlsson

Konstnären och fårfarmaren Peter Larsson bor i Sjöbo. Nyligen slogs nio får på en gråd i närheten av hans. Därför skrev han ett öppet brev till Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson via facebook där det delas friskt. Jag återger brevet eftersom det är viktigt och belyser ett allt större problem:

Öppet brev till Naturskyddsföreningens ordförande:
Hej igen Mikael Karlsson! Hoppas natten varit god! Själv har jag vakat över mina får så många timmar jag orkade (man har ju annat att sköta och en familj med). Som tur var blev vi inte angripna i natt trots att en granngård förlorade 9 får till vargen natten innan - 7 stycken dödade någorlunda snabbt, 2 fick avlivas med hemska skador på morgonen. Så man får väl skatta sig lycklig... Men det jag funderar över hur vi skall våga ha fåren kvar i de naturbeten som vi sköter? Som jag nog berättat tidigare är de fulla av rödlistade arter (det här är av typen ekhagar á la Ottenby Lund m.m. om du någonsin besökt en sådan biotop). I sommar har jag sett flera sällsynta bastardsvärmare, den lilla ekoxen (Dorcus) och häromdagen sjöng sommargyllingen över huvudet på mig när jag räknade in djuren. Så att det är rika marker som det vore trist att se växa igen, är det ingen tvekan om! Men med tanke på utvecklingen nu vet jag inte hur jag skall hinna både vaka över fåren, skriva mina böcker och måla fåglar - dygnet har inte tillräckligt många timmar för allt... Jag vet att många i din organisation anser att vi fårägare får skylla oss själva när vi låter djuren vistas utomhus dygnet runt och tycker att man skall stalla in dem nattetid (har någon hos er räknat på antalet transportmil med bil+släp eller traktor+släp om man betar reservat långt ifrån gården? Det blir inte särskilt miljövänligt...) Men tyvärr är det heller inte någon lösning för de allra flesta. Dessutom säger djurskyddslagen att våra djur skall vara utomhus under betessäsongen och det känns klart trevligare att låta fåren (och nötboskap) vila i skuggan på dagarna för att beta på natten. Fast det börjar bli svårt i dagens Sverige som du vet... Och när det gäller våra staket - som gång på gång döms ut av era medlemmar och länsstyrelsens rovdjursspårare - är det dessvärre så att det inte går att "vargsäkra" en hage i större delen av landet; stengärdsgårdar, diken, sjöar m.m. gör detta till en utopi. Trots att ex. länsstyrelsen i Skåne ber oss att skicka in ansökningar för "rovdjursstaket", räcker anslagen bara till en handfull gårdar per år. Och hur var det nu med de 3 m höga staketen på Skånes Djurpark? Dessa gnagde sig vargarna igenom på några minuter. Till och med så fort att parken fick utrymmas på besökare då det plötsligt sprang vargar bland barnfamiljerna!
Så jag har faktiskt kommit fram till att den bästa lösningen för alla parter är att ni genom era medlemmar försöker ordna "betes-team" som kan ta över betesdjurens roll i landskapet. Dessa skulle - kanske med någon form av saxar eller sekatörer - kunna rycka ut och hålla alla dessa biologiskt ovärderliga betesmarker öppna när nu vargen har börjat få fårbönder (och en och annan nötbonde) att uppgivet tala om att lägga ner. Vad jag förstår har ni en årsbudget på ca 30 miljoner kronor och det borde väl gå att flytta över en del av dessa pengar från kansliets tjänstemän till mobila "betes-team"? Sedan kan vi ju alla lägga en fin importerad Nya Zeeländsk lammkotlett på grillen nästa sommar och tänka "Men vi har ju i alla fall gott om varg i våra skogar..."
Med hälsningar, Peter Larsson f.d. medlem
Konstnär, författare och fårfarmare

Lite tankar om vaktlamor, propaganda och önskan om en quick fix

Läst i Jakt och Jägare att det igår introducerades lamadjur i en fårbesättning i Skåne:

/Lamadjuren/ ingår i ett pilotprojekt som ska visa om lamor kan skydda stora fårhjordar mot vargangrepp.
Det är företaget Skabernäs som fått bidrag från länsstyrelsen att köpa in tre lamor som ska vakta deras fårhjord, som är en av de största i Skåne.
Länsstyrelsen i Skåne bidrar med kostnaden för lamorna, inklusive veterinärskostnader.

Ett nyckelord i sammanhanget är just stora fårhjordar. För det måste till kvantitet för att det skall bli lönsamt med en  vaktlama. Och ser man till de svenska fårbesättningarnas storlek så inser man snabbt att lösningen är aktuell för blott en handfull som har fler än 49 får i besättningen. Jag lånar in en graf från jordbruksverket som illustrerar hur stora fårhjordarna är i sverige:

Den långsiktiga trenden över antalet gårdar med får är minskande. Jämfört med 1985 finns det idag 12% färre gårdar med får. De gårdar som fortfarande har får har landskapsvård som främsta drivkraft:

I landskapsvård ingår såklart att man genom sin verksamhet bidrar till att öka den hävdvunna biologiska mångfalden.På frågan varför du håller får svarade de tillfrågade såhär:

Om man skall värdera fårindustrin i sverige så ser den ut såhär, produktionsvärde mätt i miljoner kr:

Fårindustin har med andra ord inget stort produktionsvärde nationalekonomiskt sett. Krasst sett ett värde som är marginellt högre än Svenska Naturvårdsföreningens årsomsättning. Personligen funderar jag på om inte fårindustrin i praktiken bidrar till mer biologisk mångfald än SNF..... Att SNF i praktiken motverkar denna form av biologisk mångfald genom att gynna ett enskilt djur som driver fårägare att ge upp sin verksamhet är en intressant paradox.

Nåja. Vi kan se att den genomsnittliga svenska fårgården är liten och att där inte finns någon direkt ekonomi i industrin. Om man tänker sig att låt säga 50% (i verkligheten är det betydligt fler, men detta är ett teoretiskt resonemang) av fårgårdarna ligger i län där det förekommer varg och därför uppmanas skydda sina får med hjälp av lamadjur så innebär det att det behövs 4500 lamadjur. Kastrerade hanar för att vara specifik. 4500 lamadjur av detta slag betingar, om jag fått siffrorna rätt samt räknat in kpi, ett värde av sisådär 60 miljoner. Detta innebär att om man skall vargsäkra hälften av sveriges fårgårdar med lamadjur så tar man 1/3 av hela svenska fårindustrins årliga produktionsvärde i anspråk vilket naturligtvis inte är rimligt.

Sedan finns det en annan faktor också. Tillgång. Finns det 4500 kastrerade lamahanar på marknaden i Sverige? Eller ens i Europa? Jag skrev ett mail till jordbruksverket med en förfrågan om hur många lamadjur det finns i Sverige. Såhär löd svaret:

Jordbruksverket har tyvärr ingen officiell statistik över detta.

Det kan hända att svenska djurhälsovården, som bedriver hälsovård för dessa djur, vet ungefär hur många som finns i Sverige. Även svenska alpackaföreningen kan kanske veta.

Intressant. Då är det läge att inflika att svenska djurhälsovården å det starkaste avråder från att hålla lamadjur och får tillsammans:

Från veterinärt håll vill vi dock varna för att hålla lamor och alpackor tillsammans med får och nöt. Dessa idisslare bär ofta på samma sorts parasiter och de kan därför smitta varandra. Som exempel kan nämnas den lilla leverflundran som är vanligt förekommande hos får och för dem ofarlig, medan däremot lamor och alpackor är mycket känsliga för parasiten och blir sjuka eller till och med kan dö av den. En annan aspekt är att lamorna och alpackorna antingen är direkt importerade från utlandet eller härstammar från relativt nyligen importerade djur. Detta innebär en uppenbar risk ur smittskyddssynpunkt eftersom flera sjukdomar är svåra att upptäcka med tester i karantän.

Men efter lite sökande hittade jag en uppgift om antalet lamadjur i sverige. Jag citerar Hejdeholm:

I Sverige finns det en hel del lamor och inventeringen som Jordbruksverket gjorde för några år sedan visade på att det fanns 22 besättningar med totalt 96 lamor. Denna siffra är dock helt missvisande när det gäller både antal ägare till lamor och antalet lamor i landet. Däremot visar den en tydlig bild på förhållandet antal djur per ägare. De flesta lamaägare har 2-3 stycken djur. De flesta har ett sto och en hingst. Syftet med dessa djur är främst som sällskapsdjur, ett roligt inslag på gården!

 OK, siffran 96 lamadjur är i lägsta laget, låt oss anta att jordbruksverket i sin inventering fångade upp 10% av alla gårdar med lamadjur, i så fall finns det inte ens 1000 lamadjur i sverige... Och hur många av dem är kastrerade hanar lämpliga som fårvakter?

Vi har med andra en lite lustig situation där länsstyrelsen i Skåne lyfter fram ett såväl ovanligt som från veterinärt håll direkt olämpligt djurslag som fårvakter. Detta har anammats av allehanda intresseorganisationer som nu i tid och otid framhåller lamadjur som en quick fix på vargproblemet. Jag har själv fått lamadjursargumentet slängt i ansiktet flera gånger sedan länsstyrelsen i Skåne släppte "nyheten".

Hagmark, morgon och varg

Såhär ser fårhagen ut en tidig och vacker vårmorgon. Men för hur länge till?

När vi flyttade hit för 9 år sedan var hagarna och ängarna på god väg att slya igen. Nu är de hävdade och den biologiska mångfalden trivs och ökar från år till år. Uppenbarligen gör vi något rätt. Men frågan är om vi gitter göra det om vi får ett vargrevir i krokarna. Då kommer oron över djurens väl och ve att få den konsekvensen att vi slaktar av hela flocken och hittar på något annat med markerna.

Kanske är det dags för gran. Det finns det ju mer pengar i än får, kräver bara en bråkdel av arbetsinsatsen! Plantering, ett par röjningar och någon röjning så klarar det sig självt tills det är dags för slutavverkning lagom till barnen går i pension.

Om fårvaktande lamor i TV4 malmö

Det är lamningstid hemma på gården. Lamningen är dock lite sen, i vanliga fall börjar den runt den 20 mars men ännu så länge har inte ett enda lamm kommit. Två av tackorna har dock mjölkstinna juver så det skulle förvåna mig om inte de lammar under dagen, eller allra senaste under natten. Då är man som fårägare självklart lite extra nervös. För att skydda mina djur har jag ett par råvfällor gillrade på olika platser i fårhagen. Jag har hittills aldrig blivit av med lamm till räven men en granne blev ett år av med 30% av sina lamm, varav ett var så stort att räven inte lyckades släpa det genom fårstängslet utan det fastnade. Räven återkom dock ett par gånger och styckade det på samma sätt som räven gör med större rådjur.

I mina trakter har det börjat röra sig stora rovdjur allt oftare. Vi hade besök av lo på gården för ett par år sedan. Som väl var klarade sig fåren med vår tupp av den utrotningshotade lantrasen Orusthöna gick åt, likaså ett par tre ladugårdskatter. Jag fick för övrigt en synobs på lodjuret, en ung en som nog blivit bortstött från sin mor ganska nyss. Under de år vi bott på gården så har flera olika gårdar i socknarna intill haft vargbesök. Det har varit smågårdar som tappat ett eller två får/lamm vardera. Detta kanske inte låter så mycket men har du en flock på kanske ett halvdussin djur så är alla viktiga individer och en förlust på 10-30% av flocken blir då mycket kännbar.

Någon kanske tycker att man borde stängsla bättre. Sätta en eltråd över fårnätet och en utanför i nederkant. Självklart kan man göra det. Men då förlorar man något viktigt. Man hindrar fler djur än vargen - för en lo stängslar man inte ut, det går helt enkelt inte om man inte stängslar som på Guantanamo - från att röra sig naturligt i landskapet. Man tvingar fram nya viltväxlar. Skulle jag uppgradera mitt fårstängsel så det blev rovdjurssäkert så kommer mängden trafikolyckor med rådjur och dovhjort att öka högst markant. Detta då mina marker kommer att fungera som en fålla som leder viltet till den periodvis hårt trafikerade landsväg som leder förbi gården. Och trafikolyckor vill jag inte ha på mitt samvete. Det räcker väl med de idioter som varje år kör för fort och landar i våra hagar och ängar.

I det perspektivet blir klippet ovan intressant. Att skaffa vakter i fårhagen. Vakter i form av lamadjur. Och visst låter det fint, mannen från länsstyrelsen säger ju att det är:

En billig och enkel metod

Men är det verkligen så? Om det nu skulle vara så billigt och enkelt, varför ger då länsstyrelsen bidrag? För han säger faktiskt även:

Har man en stor besättning kan man söka bidrag från länsstyrelsen

Det är ju i de stora besättningarna det finns pengar, så varför är det de som skall ha bidragen? Och vad kostar egentligen en lama? Jag googlade lite för att hitta prisuppgifter, och konstaterade snabbt att jag inte kunde hitta en enda annons just nu. Alpackor finns det några, men de är lite för små för att vara fullgoda vakter. Det är riktiga lamor jag behöver pris på. Till slut hittade jag en gammal artikel i Lokaltidningen Ängelholm där en lama säljs för 7.000 kr, vilket uppräknat till dagens prisläge borde landa på närmare 8.000 kr. För en smågård är den summan inte snuten i en handvändning.

Nästa fråga är om alla lamor är bra vakter. Jag lånar erfarenheter från ett internetforum som svar på den frågan:

..........Jag måste samtidigt varna alla som funderar över att skaffa en lama som fårvakt, tänk efter både en och två gånger innan ni köper en. Det är uuuunderbart trevliga djur, men det kan bli såå fel... som det blev för mig. Jag köpte ett hingstföl som fårvakt av en veterinär. Jag ställde 1000 frågor och kände mig trygg med köpet, det var ju som sagt från en veterinär. Men efter Pricken kommit hem och mina beställda böcker kom från Usa och även artiklar från Exotika, så insåg jag hur fel jag gjort. Man ska aldrig köpa en lama som är så ung till att börja med, han var bara 5,5 månader. Man ska aldrig ha en så ung lama ensam. Man ska aldrig ha en unghingst med får........

OK. Man skall alltså inte köpa ett ungt djur, vilket sannolikt är de typ av djur som  oftast dyker på på marknaden. Om man nu över huvud taget hittar djur till salu för de verkar inte direkt växa på träd om man så säger.

Det där med lamor på gårdar verkar, som jag ser det, inte vara någon enkel quick fix. Men varför skulle de vara det? Då skulle ju fler använda sig av dem!

Sedan måste jag återvända till det där med att det är storgårdarna som får bidrag till lamainköp. Ser man till den biologiska mångfalden så är det inte storgårdarna som behöver uppehålla ett betestryck, åtminstone inte dem som har vallbete vilket är ganska vanligt. Det är gårdar som håller får på naturbete ute på skräpmarker som framför allt behöver stöd. För det är på de beteshävdade marginalmarkerna som vi har landets högsta biologiska mångfald. Det är även gårdar som håller sina djur på svårstängslade marginalmarker som är de som först slutar med djurhållning när det blir ett ökat rovdjurstryck. Markerna med de högsta naturvärdena tillåts då slya igen, eller än värre, planteras igen med gran. Vad har man vunnit på det?

Så sammanfattningsvis måste jag säga att det är bra att länsstyrelsen i ett län med mycket får och allt fler vargbesök gör ett försök att hjälpa de drabbade. Men samtidigt tycker jag inte att det är något annat än spel för gallerierna. Man lyfter fram något som de fakto är ganska svårt och beskriver den som en enkel och billig quick fix, vilket ger allmänheten en felaktig bild av problemet och dess lösning. Lösningen kan bara vara att vi tillåts reglera stammarna av stora rovdjur utan att varje beslut om jakt eller skyddsjakt överklagas. Vi måste tillåtas förvalta rovdjursstammarna. Annars blir landsbygden, privatpersoner, de areella näringarna och den biologiska mångfalden lidande i första rummet, i det andra rummet blir rovdjuren lidande då alternativet till laglig förvaltning stavas tjuvjakt.

Sverige behöver FLER betesdjur - inte färre

En person med intressanta tankar kring hur man håller sina husdjur är Karl-Ivar Kumm på SLU. Jag har läst och inspirerats av hans tankar när jag lagt upp hur vi sköter våra får. Den senaste rapporten jag läste av Kumm handlade inte riktigt om detta utan om vår köttkonsumtions miljöpåverkan.

Rapporten i fråga heter Import av kött - export av miljöpåverkan. Den går igenom olika köttproduktionsländers miljöpåverkan. De länder som diskuteras är sådana som är av relevans för Sverige dvs som exporterar kött till oss. Vad gäller gris så studeras Danmark och vad gäller nöt så studeras Irland och Brasilien. En viktig sak som konstateras är att en ren ursprungsmärkning är rätt ointressant, det intressanta är var och hur köttet producerats i respektive land.

Det grundläggande konstaterandet är hur man än vänder och vrider på det att svenskproducerat kött är bättre för miljön än importerat. Då har följande miljöfaktorer undersökts:

• Övergödning
• Energi
• Växthusgaser
• Växtskyddsmedel
• Biologisk mångfald och landskap
• Markbehov och markvård
• Samlad miljöeffekt

Växthusgaser är exempel på en miljöfaktor som har global betydelse medan de övriga är lokala eller regionala.  En direkt slutsats blir därav att vi när vi importerar kött samtidigt exporterar miljöpåverkan. Problematiskt är att de negativa miljöeffekterna ofta är större om produktionen sker utomlands än i Sverige.

Inom Sverige finns det betydande miljömässiga skillnader beroende på var och hur produktionen sker. Nötköttsproduktion på naturbetesmark i skogsbygd är synnerligen bra för biologisk mångfald och landskapsbild medan kraftfoderbaserad inomhusuppfödning av gödkalvar har stora negativa miljömässiga effekter. Griskött producerat på lerjord ger inte övergödningsproblem på samma sätt som griskött producerat på sandjord.

Slutsatsen blir att betesbaserad köttproduktion i mellan och sydsvensk skogsbygd bör utvidgas på bekostnad av importerat kött. Sådan köttproduktion har stora positiva miljömässiga effekter på såväl biologisk mångfald som landskapsbild. Idag är det dessa områden som i störst utsträckning planteras igen med gran delvis beroende på lägre lönsamhet och dels på grund av de problem som är kopplade till ett ökande rovdjurstryck.

Permakultur

Hustrun har snöat in på permakultur. Intressant, vi får se vart det leder men jag tror att vi har rätt lämpliga marker för detta då de är mycket varierande och även innehåller vattendrag som inte torkar ut om sommaren.

Nåja, nu har vi en trave böcker att läsa i alla fall. Men inga på svenska, det finns liksom nästan ingen litteratur om detta på svenska. Däremot en bok av gubben i klippet ovan.

Angående ett debattinlägg i UNT

Härom dagen publicerades i UNT ett debattinlägg med rubriken Fåren hotas inte av varg. Argumentationen är tydlig och undebygd med statistik från viltskadecenter. Man har som fårägare ingen större anledning att tro att ens får kommer att utsättas för rovdjursangrepp om man bor i anslutning till rovdjur. Det finns med andra ord ingen anledning att sluta med fårhållningen av det skäl att vargen kommer.

Det enda problem man lyfter fram är att de elaggregat som är tillåtna i sverige är för svaga. Det man inte väljer att beröra är att huvuddelen av fårgårdarna i sverige har färre än 20 djur. De drivs på hobbybasis. Då kan blotta tanken på att riskera mötas av döda och lemlästade får vara nog att sluta med det hela. I artikeln väger man inte heller in den arbetsinsats det innebär att ytterligare förstärka sina stängsel, speciellt om de skall upp i rovdjuravvisande standard. Det är även en ordentlig kostnad för den lilla gården. Just den gård som är absolut viktigast för den hävdvunna biologiska mångfalden då den inte drivs på kommersiell grund och inte kräver att man slår sin vall tre gånger per år etc.

Jag misstänker att en stor mängd mindre fårhållare kommer att lägga av med får i takt med att vargen sprids söder ut i vårt land. Jag misstänker också att den redan allt för höga igenplanteringen av jordbruksmarker (fn 10.000 ha/år) kommer att öka än mer.

Intressant debattartikel om fårhållning vs varg

I UNT härom dagen fanns en intressant debattartikel om vargars påverkan på fårhållningen i dessa mellanbygder med skog men även tillräckligt mycket öppen mark för att där skall finnas en hyfsat mängd gårdar med djur. Såhär skriver Fia Söderberg, Skogskärrets Ekogård:

Vargen hotar fårfarmer

Ett vargrevir i Uppsala län skulle innebära slutet för många fårgårdar. Det går inte att skydda fåren från vargen, skriver Fia Söderberg.

”Vargrevir i länet om något år”, skrev UNT tisdagen den 6 december. Det är olyckligt att det bara är jägarnas perspektiv som lyfts fram när man pratar vargetablering. De får i medier utgöra en motpol till statsmaktens och de starka intresseorganisationernas ställningstagande för varg.

Men det finns andra aktörer för vilka en vargetablering i länet kommer att få oerhörda konsekvenser. Etableringen är nämligen ett hot mot den svenska närproducerade ekologiska fårproduktionen. Den är också ett hot mot de öppna betesmarkerna och den biologiska mångfalden.

När fårproducenter lägger ned verksamheterna hålls inte betesmarkerna öppna längre, på bekostnad av den biologiska mångfalden och viktiga arter inom djur- och växtlivet riskerar att försvinna. Hänsyn till detta måste tas när man talar om varg i Uppsala län.

Debatten behöver också nyanseras. Det finns fler människor i städerna som inte har något emot en vargetablering. Men det finns många människor, särskilt på landsbygden, som verkligen har något emot detta, men de marginaliseras. Därför träder jag nu fram, som småskalig fårproducent och bevarare av en svensk utrotningshotad allmogeras, Roslagsfåret.

Mina tankar inför framtiden är kantade av oro, trots egna insatser med kostsamma arbetskrävande rovdjursstängsel. Bidragen täcker inte ens materialkostnaden, än mindre den arbetsinsats som genomförs. Det är ändå inget säkert skydd mot vargangrepp, har det visat sig.

Den svenska livsmedelsproduktionen, det svenska lantbruket, den svenska fårnäringen, de svenska betesmarkerna och den biologiska mångfalden i Sverige befinner sig i ett mycket utsatt läge, skriver Svenska fåravelsförbundet i sitt remissvar till tilläggsuppdrag om den svenska rovdjurspolitiken i november 2011. Det är viktiga punkter som lyfts fram. Vargrevir i Uppsala län är ett hot mot många gårdar, men också ett hot mot människors livskvalitet och företagande på landsbygden. Är vargen värd allt detta?

I Västmanland, som har vargrevir nära Uppsala län, har flera gårdar under hösten drabbats av grymma och blodiga vargangrepp på fårbesättningar. Chocken hos fårägarna är stor. Det är ett trauma att se sina tamdjur bli skadade och attackerade i synnerligen råa angrepp. En av de drabbade gårdarna slutar nu med sin verksamhet för att de inte orkar med den press som ett vargangrepp utsätter dem för.

De, och flera andra, vittnar om mycket blodiga och plågsamma attacker på fåren, där skadade och rivna får ligger utspridda i hagarna, fortfarande vid liv, trots rovdjursstängsel. Den tid det tar för fårägarna att få kontakt med rätt person och få besiktningsmän från länsstyrelsen att ta sig till plasten och analysera att det är varg som har skadat djuren, är plågsamt lång. Djuren lider. Också den tid det tar för veterinärer att komma på plats, se över situationen, sortera ut de djur som kan tas om hand, och de som måste avlivas av de plågade djuren.

Detta är scener vars våldsamhet få anar, och de flesta vill slippa ha på näthinnan. Detta djurplågeri är verklighet, det händer i dag, år 2011, i Sverige. Att samhället accepterar att detta får hända är helt obegripligt. Är det så vi vill ha det i Uppsala län? Är vargen värd detta?

Men till syvende och sist är det helt oacceptabelt att tänka sig att vi ska ha vargrevir i Uppsala län. Om vargarna förökar sig i befintlig takt sker en ökning med 40 procent per år. Det fanns en gång en anledning till att samhället inte ville ha en vargstam, då vargen var ett reellt hot mot både boskap och människors livskvalitet.

Det var på den tiden landsbygden fortfarande var viktig för samhället, och på den tiden den svenska livsmedelsproduktionen fortfarande ansågs viktig för samhället. Ökningen av populationen av varg i landet, som vi nu håller på att få, är för mig helt oacceptabel.

Etableringen är dessutom koncentrerad till Mellansverige, eftersom mer än halva landet norrut är undantaget på grund av rennäringen. Det kommer att innebära dödstöten för Matlandet Sverige, den biologiska mångfalden, de öppna betesmarkerna och den lokala fårnäringen. Vill konsumenten ha det så? Vill inte konsumenten ha lokalproducerat kött från djur med mycket utevistelse? Vill folk inte kunna gå fritt i skog och mark, plocka svamp och bär? Är vargen värd detta?

Jag personligen har aldrig önskat fler vargar i det här landet, och självklart heller inte i länet. Jag vill kunna fortsätta att planera för en utökning av bevarandet av svenska allmogefår och samtidigt kunna erbjuda ett lokalproducerat välsmakande kött, härliga skinn och garn till våra kunder. Men får vi fler vargar i Uppland kommer vår verksamhet inte att fortsätta.

Jag står inte ut med tanken att våra får, Milda, Runa, Spana, Kraka, Tova, Tura, Mysa och alla de andra, skulle bli utsatta för ett angrepp. Om vargen etablerar sig i länet kommer det med största sannolikhet bli verklighet, det vittnar våra grannlän om.

Och att leva med den oron varje dag är inget jag själv valt. Det är lobbyister och starka föreningar, som Naturskyddsföreningen och Svenska rovdjursföreningen, som fått för sig att vargen är utrotningshotad och bidrar till den biologiska mångfalden. Detta är helt felaktigt. Oron kostar personliga investeringar, förutom de skattepengar jag lägger till de miljoner som vargens etablering kostar. Om jag fick förfoga över mina skattepengar skulle jag hellre lägga dem på äldrevård, omsorg, en kvalitetssäkrad skola och medborgarnas tillgång till välfärd, ett rikt fritids- och kulturliv. Jag och många med mig säger nej till varg i Uppsala län.

Men vad gör politikerna? Vad gör LRF? Vilket parti tänker företräda mig i denna fråga?

Fia Söderberg

Sjökärrets Ekogård

UNT 17/12 2011

I vår trädgård

Lammproduktion är bra för mångfalden!

Enligt en artikel i Land är uppfödning av höstlamm samt stutar bra för den biologiska mångfalden:

Uppfödningen av höstlamm och stutar gör störst miljönytta. Det visar Jordbruksverkets färska analys av hur man bäst förenar biologisk mångfald med minskad klimatpåverkan.
Fokus ligger på skillnaden mellan betes- och kraftfoderbaserad produktion.
I Sverige bidrar mjölk-och köttproduktionen till biologisk mångfald och till att hålla landskap öppna. Men de betande djuren är sämre för klimatet. Djurhållningen står för mer än fem procent av Sveriges totala utsläpp av växthusgaser.
En idealmodell är, enligt Jordbruksverket, en kombination av betesdrift och lövträdsproduktion för bioenergi. Då erhålls både naturvårds- och klimatvinster.

Varg i Östergötland

Norrköpings tidning mfl media rapporterar om en vargattack på Vikbolandet i helgen. Elva får revs. Detta är den tredje vargattacken i östra östergötland i år.


Jag tror att den drabbade fårbondens analys är korrekt, mängden betesdjur, framför allt små besättningar, kommer att minska i södra Sverige i takt med att vargen ökar. Med detta försvinner viktig beteshävdad mark. För just irrationellt skötta småbruk har hög hävdvunnen biologisk mångfald. Jag är därför av den åsikten att man måste göra en konsekvensanalys vad gäller varg och inte bara diskutera vad som är gynnsam bevarandestatus.

Tillägg: NRK har just nu ett inslag och en artikel om ett hotfullt vargmöte i Österdal.

Nattiviol - det konkreta beviset på en korrekt strategi!

Det är nu sju år sedan vi tog över gården. DÅ hade den varit mer eller mindre brukad sedan 1980-talet. En äng var utlånad som vall. Lite betesmark hade använts av en bonde med nötkreatur i närheten några år. Men Mycket var fullständigt oanvänt-. T.ex. en lie mager äng som börjat slya igen. Första året skog vi ner slyn med röjsåg. Sedan slog vi den med lie ett par år. Nu slår vi den med slåtterbalk. I förrgår när det var dags för årets slagning så upptäckte vi en ny växt på ängen. Den ljuvligt doftande lila orkidén Nattviol. Bland annat uppskattar den slåtterhävdade ängar.