söndag 29 december 2013

10 faldig ökning av antalet vargrivna får i västsverige 2013

Västnytt om ökning av vargrivna får i Västsverige:


Jag blir faktiskt lite nyfiken på hur långt tillbaka i tiden man måste gå för att hitta motsvarande siffror...

Och det stärker vårt beslut att successivt fasa ut vår fårhållning. Det är helt enkelt inte hållbart och meningsfullt att hålla på med får i dagens sverige.

måndag 16 december 2013

Lammrevben till julbordet

Farmor gillade revben på julbordet. Men hon dog på 80-talet så det har vi inte haft sedan dess i mitt föräldrahem. Nu tänkte jag ändra på det. Men jag har valt lamm istället för gris. Å andra sidan, hade jag bara haft ett vildsvin i frysen så hade det blivit svin istället.
Jag började med att ta ett par kg frusna lammrevben och koka dem. De kokades i saltat vatten tillsammans med ett par pepparfrukter och lökar. När köttet mer eller mindre ramlade av benen tog jag upp dem och la dem i en marinad.
Marinaden bestod av honung, soja, färskriven ingefära och ett par klickar sambal ölek. Revbenen fick dra i marinaden ett par timmar därefter stoppade jag in dem i en ugn på 200 grader. Där fick de vara 15-20 minuter tills de fått fin färg.


Revbenen åts med en varm rotfruktssallad och en grönsallad. Något kg revben frystes ner i väntan på julbord. Av barnens och familjens reaktion att döma så kommer detta att upprepas!

måndag 11 november 2013

Urval och nedrtappningsplan

Vi har nu 11 får, inklusive ett par årslamm, som går kvar i hagen. Jag kikade och funderade lite i helgen. Jag kom fram till att jag börjar med att slakta bort samtliga årslamm. Det får bli lite äldre tackor till nästa år. Och eftersom vi håller på att trappa ner så innebär det att vi i vinter behåller fyra tackor. En bunt med baggar får gå kvar som levande köttförråd, men dem planerar jag att slakta av successivt under vintern när lammen ligger i frysen.

Detta innebär att vi inte kommer att ha så värst stor besättning nästa sommar. På sin höjd 10 djur om tackorna ligger på i snitt 1,5 lamm vilket är tämligen normalt i vår flock. Att slakta av kvarvarande djur nästa höst kommer därför inte att vara några problem. För vår plan är ju, som tidigare påpekats, att slakta bort hela flocken.

Hur vi gör med hagarna därefter vet jag inte. Det får ge sig när vi kommer dithän. Men det är ju långt till 2015.

måndag 28 oktober 2013

måndag 16 september 2013

Biologisk mångfald, självförsörjning, varg och Sveriges framtid

Ingen har väl missat att betande djur är en av de bästa garanterna för den hävdvunna biologiska mångfalden. Samt att hävdvunnen biologisk mångfald är betydligt artrikare per kvadratmeter än "vild" natur.

Ingen har väl heller missat att Sveriges självförsörjningsgrad sjunkit drastiskt under de senaste årtiondena. Vi kan med nöd och näppe klara vår egen spannmålsförsörjning, medan vi får importera stora mängder kött för att stilla svenskarnas allt mer glupande hunger efter blodiga biffar, drypande bacon och vitt fågelkött.

Att i det läget få djurföretagare att sluta med sin djurhållning är ju inte speciellt klurigt. Men det är vad som i praktiken sker på många håll i Sverige. Djurföretagarna lägger ner av många olika anledningar. Nu kan vi varje vecka läsa om djurhållare som slutar med anledning v att de ledsnat på att känna oro över vargangrepp.

Senast i denna kategori är Gustaf Thelin i Värmland som i helgen fick en 450 kg tung kviga vargdödad.

Betesdjuren försvinner. Vad händer då med den hävdvunna biologiska mångfalden, då när ingen längre har praktiskt behov av hävden?

Jo. Svaret stavas för Sveriges del GRAN eller åtminstone skog. För den som inte kände till det så kan jag upplysa om att 10.000 hektar produktiv åkermark omvandlats till skog varje år de senaste 25 åren. Mer än hälften av norrlands öppna mark har beskogats sedan mitten av 1990-talet. För södra sverige är siffran inte lika farlig, här har vi "bara" tappat 25%.... Självklart med stora förluster av biologisk mångfald som följd. Inte så konstigt att Sverige för länge sedan gav upp tanken på att vara självförsörjande. Vi lever ju i ett globalt handelssystem gudbevars. Det finns ju en marknad som förser oss med det vi vill ha. Så länge det finns pengar att betala med. Så länge det finns transportmedel. Men vad händer framöver? Vi har trots allt passerat peak-oil och de fossilbränslebaserade transporterna kommer att bli allt dyrare. Vad gör vi när vi inte längre kan flyga hem färska kenyanska sockerärtor? Kommer vi att falla tillbaka på härdiga gråärtor eller bara sätta oss ner och gnälla?

Detta är ett av de större perspektiv som vi behöver se våra vargstammar utifrån. Och inte som SNFs ordförande, jobba för stora rovviltstammar för storlekens egen skull. För lyssna på honom, han nämner aldrig varför, eller ens att stammarna skall vara sunda.

söndag 1 september 2013

Tuppslakt

Idag tog vi tag i saken. Idag slaktade vi av överskottet tuppar. För så är det när man har höns, det blir snabbt väldigt många tuppar, får faktiskt intrycket av att mer än hälften av alla ägg som kläcks blir tuppar och inte hönor.

Hur som helst, vi slaktade 6 tuppar. Kvar har vi en öländsk dvärgtupp och två åsbotuppar. En öländsk dvärghöna ligger på ägg så antagligen blir det läge för ny slakt frammåt jul till.

Att ha egna höns ger med andra ord såväl goda ägg som etiskt riktigt höns/tuppkött. 

Not: Bilden är en arkivbild från en tidigare slakt. Det blev inga bilder på detta idag.

torsdag 22 augusti 2013

Boskapsvaktande hundar attackerade kvinna

Som fårägare får man ofta slängt i ansiktet att man borde skaffa boskapsvaktande hundar. För min del är det uteslutet, jag har blot ett drygt dussin får. Att skaffa en boskapsvaktande hund skulle förstöra den redan negativa budgeten ytterligare. Men det är inte det främsta skälet. Det främsta skälet är människors väl och ve. För dessa hundar kan vara farliga...

I måndags blev en 35 årig kvinna  illa biten av just boskapsvaktande hundar.
 Under en vandring i Vanoise Park, Termignon i Frankrike i måndags kom en 35-årig kvinna i närheten av tre får. Den lilla gruppen får befann sig en bit i från den övriga flocken vilket skulle visa sig förödande för kvinnan som plötsligt anfölls av två boskapsvaktande Pyrenéerhundar.
Den ena av de två hundarna inledde attacken genom att bita kvinnan i vaden vilket fällde henne till marken. Väl nere fortsatte hundarna att bita kvinnan i ryggen, på axlarna och i baken. Kvinnan gjorde motstånd och lyckades efter en stund göra sig fri från sina angripare.
Läs mer HÄR.

Sådana hundar tycker Rovdjursföreningen, Nordulv, SNF mfl att vi skall ha lite till mans ute i våra fårhagar. Jag tycker att det är en lösning som innebär oacceptabelt stora risker. Föreställ er att det varit ett 8-årigt barn istället för en 35-årig kvinna. Vad tror ni då skulle ha hänt?.

tisdag 20 augusti 2013

Behöver du en ny kniv till köttet?

På min jaktblogg har jag just nu ett bra erbjudande för den som behöver en ny kniv (allt i från överlevnadsknivar och jaktknivar till köksknivar). För mer info kolla HÄR .

Erbjudandet presenteras i samarbete med:

måndag 12 augusti 2013

Trött på amerikaner...

...och andra inskränkta överurbaniserade människor. För vad är det för fel på hästkött (så länge det är uppmärkt och besiktigat)? Eller skall det vara som i Sverige, det du hittar i butikernas färskköttshyllor är kyckling, nöt och fläsk? Tråkigt och dålig hushållning med resurser!

Se inslaget nedan, det finns delar av det som är relevanta även för Sverige.

torsdag 8 augusti 2013

Om kött i P1

SR P1 har just nu en fenomenalt bra reportageserie om mat och var den kommer ifrån. Det andra programmet sändes just och handlar om kött. Det är ett väldigt bra program som stärker mig i min strävan efter att det kött jag köper skall vara:
  1. svenskt
  2. ekologiskt
Men allra helst skall det vara kött som jag själv producerat, antingen i form av gårdens lamm och fjäderfä eller i form av villebråd jag skjutit.

Så ta er tid att lyssna på programmet, det får en verkligen att fundera över vilket kött man väljer och varifrån det kommer. Om man nu väljer att äta kött över huvud taget.

Lyssna: Del 2: Kött

onsdag 7 augusti 2013

Fårdräpande varg härjar i Skåne

I skåne är det tätt mellan fårgårdarna. Där finns alla storlekar, allt från smågårdar till stora produktionsanläggningar och Skåne är tillsammans med Gotland och Västra Götaland det län som har flest får i Sverige. Det är också ett av de mest uppodlade länen.

Under det senaste året har 150 får tagits av varg i Skåne. Varav drygt 10% bara de senaste dygnen. Dels i en attack som krävde nio får och dels i en som krävde åtta. Länsstyrelser ger följande råd:
– Vi har full förståelse för att fårägare i området är oroliga. Det man kan göra i det här läget är att se över sina stängsel, det viktigaste är att stängslet är sträckt nedtill så att varg inte kan krypa in. Att öka närvaron kvälls- och nattetid är ett annat råd som kan hålla vargen borta. Ljud från en påslagen radio kan också skrämma vargen, liksom plastpåsar eller annat som fladdrar i vinden, säger Bertil Nilsson, rovdjurshandläggare på Länsstyrelsen Skåne.  
Som boende på landet är just ljudbilden en viktig trivselfaktor. Jag tycker om att det är tyst. Jag skulle inte gilla att det ställdes ut radioapparater i fårhagarna i min trakt.

Igår skrev jag om lst Skåne och deras uppmaning att byta ut alla fårstängsel. Jag raljerade lite, för det är inte helt rimligt eller kanske snarare inte är samhällsekonomiskt försvarbart. Vilket detta citat som involverar LRF visar:
Idag kan man ansöka om 40 kronor per löpmeter stängsel men det täcker inte kostnaderna för material, arbete och underhåll, säger Stig Lundström, vice ordförande för LRF Skåne.
– Vi vet att om du har utmärkta förhållande att stängsla så kostar det mellan 52 och 57 kronor metern att sätta upp stängsel. Har du lite sämre förhållande, som det ofta är när det är naturbetesmark där får går, kan kostnaden skena iväg till det tredubbla.
Bertil Nilsson på länsstyrelsen säger att man ska undersöka om ersättningen kan höjas till nästa år.
– Vi ska undersöka nu om det inte går att höja till femtio kronor, det är fler län som har den siffran så vi ska försöka.
Poängen är att får är optimala betesdjur för just svåra naturbetesmarker. Att ha dem på platt och lättstängslat vallbete är inte direkt optimalt annat än för ett fåtal kontinentala köttraser.

Lyssna: Nytt vargangrepp i Skåne
Att lrf nu (åter) ansökt om skyddsjakt är inte så konstigt. Det konstiga är att lrf valt att söka skyddsjakten som ombud för de drabbade:
– På det sättet kan får-ägaren förbli anonym. Det blir ofta hotbilder när man söker om skyddsjakt, säger Stig Lundström.
Vilket är ett fenomen jag ofta återkommer till. Varför hotas människor som försöker värna om sina djur? Det känns som rena maffiametoder, skräm näringsidkaren så de inte vågar göra det de har laglig rätt att göra. Näe, djurrättens extremister borde bevakas hårdare från polisiärt håll! De är ett seriöst problem för de gröna näringarna som vidmakthåller den biologiska mångfalden i Sverige.

tisdag 6 augusti 2013

LST Skåne: Byt alla stängsel!



En tillhörande artikel finns på SVTs hemsida, jag tar några citat:
För att hjälpa fårägarna så har Länsstyrelsen en pott med pengar som betalas ut till den som byter ut sina stängsel. Bidraget är på 40 kronor per meter stängsel. Materialkostnaden för ett bra stängsel ligger på 20 kronor per meter.
Låter ju bra. Men hur stor är deras budget? Har de råd att låta alla skånes fårägare byta sina stängsel, är det samhällsekonomiskt försvarbart att plöja ner de pengarna i stängsel? Kanske är det läge att komma till ett beslut om att vargen inte skall finnas i jordbruksbygder? Skåne är till ytan litet men är ett av sveriges tre fårrikaste län så hur samhällsekonomiskt bra är det med varg där? Därtill kan nämnas att de skånska fårgårdarnas storlek är ganska låg, ungefär 30 får per gård, vilet ger vid handen att det finns i runda svängar lite drygt 10.000 fårgårdar i skåne. Om man tänker sig att varje gård har 1 km stängsel som skall bytas ut landar vi på en bidragssumma för samhället på 400.000.000 kr. Bara för Skåne. Och hur många vargar kan skåne hysa? Två flockar? Kanske 10 djur totalt?

Det börjar kännas lite absurt.

Vidare:
Bertil Nilsson menar att just de dåliga stängslen är den främsta anledningen till att det är så många vargattacker i just Skåne. Därför förordar Länsstyrelsen nu stängsel med starkare ström och av en konstruktion som bättre hindrar vargen.
Nu var det inte så länge sedan som de lite kraftigare stängslen förbjöds. Kvar har vi måttligt kraftiga stängsel att tillgå.

 Jag tycker att det hela är ett samhällsekonomiskt stolleprov som inte med bästa vilja kan påstås gynna den biologiska mångfalden i stort.

måndag 5 augusti 2013

Öppet brev från Peter Larsson till SNFs ordförande Mikael Karlsson

Konstnären och fårfarmaren Peter Larsson bor i Sjöbo. Nyligen slogs nio får på en gråd i närheten av hans. Därför skrev han ett öppet brev till Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson via facebook där det delas friskt. Jag återger brevet eftersom det är viktigt och belyser ett allt större problem:
Öppet brev till Naturskyddsföreningens ordförande:
Hej igen Mikael Karlsson! Hoppas natten varit god! Själv har jag vakat över mina får så många timmar jag orkade (man har ju annat att sköta och en familj med). Som tur var blev vi inte angripna i natt trots att en granngård förlorade 9 får till vargen natten innan - 7 stycken dödade någorlunda snabbt, 2 fick avlivas med hemska skador på morgonen. Så man får väl skatta sig lycklig... Men det jag funderar över hur vi skall våga ha fåren kvar i de naturbeten som vi sköter? Som jag nog berättat tidigare är de fulla av rödlistade arter (det här är av typen ekhagar á la Ottenby Lund m.m. om du någonsin besökt en sådan biotop). I sommar har jag sett flera sällsynta bastardsvärmare, den lilla ekoxen (Dorcus) och häromdagen sjöng sommargyllingen över huvudet på mig när jag räknade in djuren. Så att det är rika marker som det vore trist att se växa igen, är det ingen tvekan om! Men med tanke på utvecklingen nu vet jag inte hur jag skall hinna både vaka över fåren, skriva mina böcker och måla fåglar - dygnet har inte tillräckligt många timmar för allt... Jag vet att många i din organisation anser att vi fårägare får skylla oss själva när vi låter djuren vistas utomhus dygnet runt och tycker att man skall stalla in dem nattetid (har någon hos er räknat på antalet transportmil med bil+släp eller traktor+släp om man betar reservat långt ifrån gården? Det blir inte särskilt miljövänligt...) Men tyvärr är det heller inte någon lösning för de allra flesta. Dessutom säger djurskyddslagen att våra djur skall vara utomhus under betessäsongen och det känns klart trevligare att låta fåren (och nötboskap) vila i skuggan på dagarna för att beta på natten. Fast det börjar bli svårt i dagens Sverige som du vet... Och när det gäller våra staket - som gång på gång döms ut av era medlemmar och länsstyrelsens rovdjursspårare - är det dessvärre så att det inte går att "vargsäkra" en hage i större delen av landet; stengärdsgårdar, diken, sjöar m.m. gör detta till en utopi. Trots att ex. länsstyrelsen i Skåne ber oss att skicka in ansökningar för "rovdjursstaket", räcker anslagen bara till en handfull gårdar per år. Och hur var det nu med de 3 m höga staketen på Skånes Djurpark? Dessa gnagde sig vargarna igenom på några minuter. Till och med så fort att parken fick utrymmas på besökare då det plötsligt sprang vargar bland barnfamiljerna!
Så jag har faktiskt kommit fram till att den bästa lösningen för alla parter är att ni genom era medlemmar försöker ordna "betes-team" som kan ta över betesdjurens roll i landskapet. Dessa skulle - kanske med någon form av saxar eller sekatörer - kunna rycka ut och hålla alla dessa biologiskt ovärderliga betesmarker öppna när nu vargen har börjat få fårbönder (och en och annan nötbonde) att uppgivet tala om att lägga ner. Vad jag förstår har ni en årsbudget på ca 30 miljoner kronor och det borde väl gå att flytta över en del av dessa pengar från kansliets tjänstemän till mobila "betes-team"? Sedan kan vi ju alla lägga en fin importerad Nya Zeeländsk lammkotlett på grillen nästa sommar och tänka "Men vi har ju i alla fall gott om varg i våra skogar..."
Med hälsningar, Peter Larsson f.d. medlem
Konstnär, författare och fårfarmare

söndag 30 juni 2013

Gamla beprövade metoder


Ibland är gamla väl beprävade metoder fortfarande de allra bästa.

När jag kikade på väderprognosen för den kommande veckan var det mycket regn på gång in. Då är det dåligt att ta in hö, men det kan gå, höet kan torka om man använder gamla beprövade metoder. Alltså slog vi allt högt gräs kring trädgårdslandet med slåtterbalk och hässjade höet. Det blev en 9 krakastörar lång och drygt 2 m hög hässja. Den får stå nu tills den torkat. Och det gör den torts regn. Det vet vi från tidigare år.

torsdag 20 juni 2013

Fundering

Varför måste man försvara sig när man pekar på de negativa effekterna dagens rovdjurspolitik har på landsbygd och biologisk mångfald?

tisdag 11 juni 2013

Vi närmar oss en katastrof på landsbygden

Värnamo nyheter rapporterar:
I onsdags morse var var stängslet nerrivet på tio ställen och eltrådarna avslitna. Flera fjädergrindar var sönder och ett 30-tal stolpar låg ned. De elva kalvarna var borta.
Försvarsmakten harhjälpt till att leta efter djuren. Några av kalvarna har kommit hem igen men nio var i går fortfarande försvunna. Ebbe Gustafsson är orolig.
– Jag tänker på kalvarna hela tiden. Jag har ju förlorat nio kvigkalvar som skulle bli till kor i framtiden. Var är de och vad har hänt med dem?
Det finns en mil elstängsel på gården. I det här fallet har vargen, om det nu är en varg, kommit in ändå.
– Det är lätt för en varg att krypa under stängslet. För att strömmen ska fungera längst ned måste jag ta bort vegetation tre gånger varje sommar. Det går ju inte, konstaterar Ebbe Gustafsson uppgivet.
En mil elstängsel som skall röjas, tre gånger varje sommar.... Det blir 30 km som skall röjas med röjsåg. Antagligen kan man röja ungefär 2 meter per minut inklusive ett par vätskepauser. Det ger 250 timmars arbete vilket motsvarar betydligt mer än en månad. Bara för att hålla stängslet fungerande mot rovdjur.
Är det rimligt?
Hur påverkar det priset på svenskt kött eller mjölk?
Är konsumenterna villiga att kompensera för det extra arbetet genom högre pris eller kommer de att fortsätta välja billigare internationella alternativ?

Problemet är stort. Härom veckan presenterade Jordbruksverket en rapport som tar upp problemet med minskande mängd betesdjur i sverige. För det är ett problem. Ett stort problem för landskapsbild och biologisk mångfald. För man skall inte underskatta betesdjurens betydelse för den biologiska mångfalden, gör man det är man bara korkad.

Tänk på det nästa gång ni "gillar" att SNF eller Rovdjursföreningen satt käppar i hjulen för skyddsjakt på varg i götalandskapen. Eller när ni står framför köttdisken och velar mellan plastförpackad oxfilé från Uruguay eller dubbelt så dyr butiksförpackad dito från Sverige. Eller kanske velar mellan den örtmarinerade lammsteken från New Zeeland för 49 kr/kg eller den färska svenska för 109 kr/kg. Vill ni omges av ett öppet landskap med rik flora eller en tät granodling när ni kör från kust till kust i södra Sverige?

Och visste ni att pengarna som bekostar det som händer kring våra stora rovdjur tas ur naturvårdsbudgeten vilket innebär att för varje miljon som ges i ersättning för vargtagna tamdjur eller stängselbidrag så blir det en miljon mindre att skapa naturreservat för.

Hur som helst. Bristen på fungerande rovdjursförvaltning, eller kanske snarare det aktiva intresset av att förstöra förutsättningarna för djurhållning i Sverige som SNF och Rovdjursföreningen driver, har fått oss att fatta ett beslut:
Vi kan i dagsläget inte garantera våra fårs säkerhet. Vi kan, av skäl som jag tidigare redogjort för, inte rovdjursäkra våra hagar. 
Konsekvensen av detta kan bara bli en: Vi kommer att slakta ut våra får.
Inledningsvis slaktar vi av alla baggar i år. Tackorna får gå kvar över vintern och slaktas av successivt under 2014. Till årsskiftet 2014/15 kommer gården alltså att gå utan betande djur. Vad vi gör med våra för närvarande öppna marker då får vi se.

Tankvärt: läs om vargen som sågs i natt i grannbyn. Cornucopia? rapporterar om detta. En händelse som stärker oss i vår övertygelse om att det bästa är att avveckla fårhållningen innan vi råkar ut för gråbens härjningar.

fredag 31 maj 2013

Sommarbete och överraskning

Idag var det dags att föra över fåren på sommarbetet. Det var inga problem men när jag räknade in dem i den nya hagen fick jag inte ihop det. En tacka saknades. Det gjorde hon i går kväll också, men ajg tänkte inte närmare på det då.

Nu visade det sig att det fanns en fullt naturlig förklaring. Tackan hade lammat under natten. En sladdis med andra ord. Jag trodde faktiskt att hon gick i tomme, att hon snarare brunstat om och skulle få höstlamm....

Nåja, ett välskapt litet stappligt bagglamm var det hur som helst.

onsdag 29 maj 2013

Slakt av bagge OBS STARKA BILDER!

Dags i ytterligare lite information om varifrån maten till tallriken kommer.

Jag tänkte nu visa och beskriva hur man slaktar en bagge. Innan ni scrollar ner och läser beskrivnignen så skall ni vara medvetna om att det är bilder som faktiskt visar hur det går till!

VARNING!

STARKA BILDER!

Se även Jordbruksverkets beskrivning.

Den hittar ni..

HÄR

Slutmålet är kött att äta:

*
*
*
*
*
*
*
*
Du behöver:
Bultpistol, slaktmask eller kulvapen. Knivar. Krokar. Gärna plasthandskar för hygienens skull. Ev ättika.

Och här kommer beskrivningen:

Först skall djuret bedövas. Det görs genom ett skott i huvudet, rakt uppifrån in i skallens högsta punkt. Man kan använda en slaktmask, bultpistol eller kanske ett kulvapen.

Därefter avblodas djuret. Enklast görs det med ett snitt som följer käkens linje från sida till sida. Man märker direkt när man träffar rätt för då forsar blodet ut. Det tar inte många sekunder för djuret att avblodas. När man gör detta händer det ibland att det börjar rycka i djuret. Det är inget konstigt, mitt intryck är att det sker i kanske ett av tre fall.

Sedan är det dags att ta ur djuret. Jag brukar lägga djuret på höger sida, gärna med ryggen lite högre upp än magen. På detta vis kommer man åt bättre än om man lägger djuret på vänster sida. Jag börjar urtagningen med att försiktigt sticka in kniven där revbenen går ihop. I hålet för jag in vänster hands pek och långfinger. Med dessa utvidgar jag hålet. Sedan sticker jag in kniven med eggen utåt, håller fingrarna utefter knivens rygg och ser till att spetsen inte kommer åt tarmar och magsäck:

Jag arbetar mig fram på detta vis nästan hela vägen ner till bäcknet. Jag brukar lägga snittet precis bredvid baggens penis och urinrör.Gör man rätt börjar magsäck och tarmar att rinna ut av sig själva:
När snittet är lagt hela vägen kan man i princip lägga undan kniven för ett tag. Nu skall man arbeta med händerna. Försiktigt men resolut knådar man ut tarmar och magsäck:

När man kommer till matstrupen och bajstarmen "mjölkar" man dessa så de töms. Därefter kan man  säkra (snörpa av) dem med buntband eller snöre. Alternativt ser man till att de är tomma och bara kapar dem innan man lyfter ut magsäck och tarmarna helt. Därefter är det dags att öppna hinnan som skiljer brösthåla (där lungor & hjärta finns) från bukhåla. Nu får man fundera lite hur man vill göra med njurar, lever, lungor och hjärta. Vill man ta till vara på dem så lägger man dem åt sidan annars får de gå samma väg som tarmarna. När detta är gjort så brukar jag plocka ut urinblåsan. Är den tom är det inga problem men är den full så brukar jag snurra den och knipa åt med fingrarna så att inget kan läcka ut innan jag försiktigt drar loss den och slänger den.

Denna gång valde jag att efter urtagningen plocka ut tungan på baggen. Den våger sisådär 0,5-0,7 kg så det finns allt en del kött att ta till vara på där. När jag tar ut tungan skär jag ett snitt utefter hela käken, på insidan. Ganska djupt, så att jag går igenom såväl skinn som kött. Därefter kan man dra fram  tungan och skära loss den inne vid tungbenet:
Sedan hänger jag upp baggen. Man kan flå både framifrån och bakifrån, men jag har efterhand kommit fram till att det funkar bäst för mig att hänga djuret i käken eller skallen och flå den framifrån. Då börjar jag med att lägga ett grunt snitt som bara går genom skinnet utefter skallbasen hela vägen runt. Därefter lägger jag ett snitt utefter strupen vilket förbinder hakan med urtagningssnittet. Ett snitt ner på insidan av varje ben behöver man också läggas liksom snitt kring varje ben uppe på smalbenet. Därefter påbörjas flåningen vilket är det fysiskt mest ansträngande med att slakta får. Skall jag behålla skinnet så "knådar" jag av det, annars använder jag kniv:

När jag har kommit ner till bakändan brukar jag försiktigt skära loss svansen i en led så den följer med skinnet. Jag låter därefter kniven försiktigt följa bäckenets insida så att man kan få med ändtarmen (och slidan om det är en tacka).

När skinnet är borttaget så är det dags att skära bort strupen, jag brukar arbeta uppifrån hakan och ner till bröstbenet. När strupen är frilagd är det bara att dra loss den. Såhär ser det ut när jag är klar:
Nu får man se över slaktkroppen så den är ren och fin. Är den nedsmutsad så gör man rent med ättika. Beroende på om det är flugtider eller ej så får man fundera på om slaktkroppen skall hängas i viltsäck eller kanske i en ventilerad kyl.

Lycka till!

Även en blind höna finner ibland ett korn

Kom att tänka på detta talessätt när jag läste en ledare i Expressen. Den är såklart skriven med anledning av LRFs pågående stämma. Ett kort citat som var välformulerat:
Lägre matpriser har onekligen inneburit ökat välstånd för svenskarna och nyttan är störst för dem med minst marginaler. Men man kan vara frihandelsvän och samtidigt oroa sig över att svensk köttproduktion minskar till förmån för utländsk. Billigt brasilianskt nötkött på Ica går exempelvis hand i hand med igenväxta svenska hagar och hotade arter.
Det är också ett problem när svenska bönder måste konkurrera med kött från länder med sämre djurskydd. Och det är meningslöst att ha stränga miljökrav i Sverige om biffen vi själva väljer har producerats på skövlad regnskogsmark.
I vissa fall beror den billiga maten helt enkelt på att andra tvingas bära kostnaderna, genom övergödda sjöar, ökad antibiotikaresistens eller svagt djurskydd.

fredag 24 maj 2013

Lite tankar om vaktlamor, propaganda och önskan om en quick fix

Läst i Jakt och Jägare att det igår introducerades lamadjur i en fårbesättning i Skåne:

/Lamadjuren/ ingår i ett pilotprojekt som ska visa om lamor kan skydda stora fårhjordar mot vargangrepp.
Det är företaget Skabernäs som fått bidrag från länsstyrelsen att köpa in tre lamor som ska vakta deras fårhjord, som är en av de största i Skåne.
Länsstyrelsen i Skåne bidrar med kostnaden för lamorna, inklusive veterinärskostnader.
Ett nyckelord i sammanhanget är just stora fårhjordar. För det måste till kvantitet för att det skall bli lönsamt med en  vaktlama. Och ser man till de svenska fårbesättningarnas storlek så inser man snabbt att lösningen är aktuell för blott en handfull som har fler än 49 får i besättningen. Jag lånar in en graf från jordbruksverket som illustrerar hur stora fårhjordarna är i sverige:
Den långsiktiga trenden över antalet gårdar med får är minskande. Jämfört med 1985 finns det idag 12% färre gårdar med får. De gårdar som fortfarande har får har landskapsvård som främsta drivkraft:
I landskapsvård ingår såklart att man genom sin verksamhet bidrar till att öka den hävdvunna biologiska mångfalden.På frågan varför du håller får svarade de tillfrågade såhär:
Om man skall värdera fårindustrin i sverige så ser den ut såhär, produktionsvärde mätt i miljoner kr:
Fårindustin har med andra ord inget stort produktionsvärde nationalekonomiskt sett. Krasst sett ett värde som är marginellt högre än Svenska Naturvårdsföreningens årsomsättning. Personligen funderar jag på om inte fårindustrin i praktiken bidrar till mer biologisk mångfald än SNF..... Att SNF i praktiken motverkar denna form av biologisk mångfald genom att gynna ett enskilt djur som driver fårägare att ge upp sin verksamhet är en intressant paradox.

Nåja. Vi kan se att den genomsnittliga svenska fårgården är liten och att där inte finns någon direkt ekonomi i industrin. Om man tänker sig att låt säga 50% (i verkligheten är det betydligt fler, men detta är ett teoretiskt resonemang) av fårgårdarna ligger i län där det förekommer varg och därför uppmanas skydda sina får med hjälp av lamadjur så innebär det att det behövs 4500 lamadjur. Kastrerade hanar för att vara specifik. 4500 lamadjur av detta slag betingar, om jag fått siffrorna rätt samt räknat in kpi, ett värde av sisådär 60 miljoner. Detta innebär att om man skall vargsäkra hälften av sveriges fårgårdar med lamadjur så tar man 1/3 av hela svenska fårindustrins årliga produktionsvärde i anspråk vilket naturligtvis inte är rimligt.

Sedan finns det en annan faktor också. Tillgång. Finns det 4500 kastrerade lamahanar på marknaden i Sverige? Eller ens i Europa? Jag skrev ett mail till jordbruksverket med en förfrågan om hur många lamadjur det finns i Sverige. Såhär löd svaret:


Jordbruksverket har tyvärr ingen officiell statistik över detta.
Det kan hända att svenska djurhälsovården, som bedriver hälsovård för dessa djur, vet ungefär hur många som finns i Sverige. Även svenska alpackaföreningen kan kanske veta.
Intressant. Då är det läge att inflika att svenska djurhälsovården å det starkaste avråder från att hålla lamadjur och får tillsammans:
Från veterinärt håll vill vi dock varna för att hålla lamor och alpackor tillsammans med får och nöt. Dessa idisslare bär ofta på samma sorts parasiter och de kan därför smitta varandra. Som exempel kan nämnas den lilla leverflundran som är vanligt förekommande hos får och för dem ofarlig, medan däremot lamor och alpackor är mycket känsliga för parasiten och blir sjuka eller till och med kan dö av den. En annan aspekt är att lamorna och alpackorna antingen är direkt importerade från utlandet eller härstammar från relativt nyligen importerade djur. Detta innebär en uppenbar risk ur smittskyddssynpunkt eftersom flera sjukdomar är svåra att upptäcka med tester i karantän.
Men efter lite sökande hittade jag en uppgift om antalet lamadjur i sverige. Jag citerar Hejdeholm:
I Sverige finns det en hel del lamor och inventeringen som Jordbruksverket gjorde för några år sedan visade på att det fanns 22 besättningar med totalt 96 lamor. Denna siffra är dock helt missvisande när det gäller både antal ägare till lamor och antalet lamor i landet. Däremot visar den en tydlig bild på förhållandet antal djur per ägare. De flesta lamaägare har 2-3 stycken djur. De flesta har ett sto och en hingst. Syftet med dessa djur är främst som sällskapsdjur, ett roligt inslag på gården!
 OK, siffran 96 lamadjur är i lägsta laget, låt oss anta att jordbruksverket i sin inventering fångade upp 10% av alla gårdar med lamadjur, i så fall finns det inte ens 1000 lamadjur i sverige... Och hur många av dem är kastrerade hanar lämpliga som fårvakter?

Vi har med andra en lite lustig situation där länsstyrelsen i Skåne lyfter fram ett såväl ovanligt som från veterinärt håll direkt olämpligt djurslag som fårvakter. Detta har anammats av allehanda intresseorganisationer som nu i tid och otid framhåller lamadjur som en quick fix på vargproblemet. Jag har själv fått lamadjursargumentet slängt i ansiktet flera gånger sedan länsstyrelsen i Skåne släppte "nyheten".

fredag 17 maj 2013

Stora leverflundran - en dödlig parasit hos får

För andra gången under vår tid som fårbönder har vi haft parasiten stora leverflundran i flocken. Parasiten börjar bli allt vanligare såväl i Sverige som i andra delar av världen:

Stora leverflundran kräver värme, temperaturer över +10°C, för att utvecklas och gynnas därför av den globala uppvärmningen. Den har setts öka i fårpopulationen världen över under senare år och anses i Storbritannien vara en av de mest förlustbringande sjukdomarna inom fårnäringen. Förlusterna värderas där till 300 miljoner pund per år.

I Sverige visar slaktskadestatistiken från Svenska Djurhälsovårdens databas på en utveckling med ökat antal kasserade levrar på grund av stora leverflundran. I vissa besättningar är förekomsten 100 %. I Fårhälsovårdens arbete har kontakter med drabbade besättningar ökat. Problem med stora leverflundran är främst lokaliserade till västkusten och Skåne även om det har skett en spridning till andra delar av Sverige. Redan nu bedöms stora leverflundran orsaka djurvälfärdsproblem i vårt land.
 Stora Leverflundrans livscykel ser ut såhär:
Parasiten förekommer främst i södra och mellersta Sverige och är vanligast i djurtäta områden med hög nederbörd. Stora leverflundran använder våtmarkssnäckor som mellanvärd i sin livscykel för att föröka sig. Snäckorna trivs på sanka och översvämmade betesmarker och där klimatet är mildare.
Stora leverflundran infekterar våtmarkssnäckor där den uppförökas till infektionsdugliga larver. I snäckan genomgår larverna flera uppförökningsstadier. Larverna kommer sedan ut på betet där de genomgår en rad olika utvecklingsfaser innan de fäster i gräset och äts upp av betande djur.
Larverna tar sig därefter genom tarmväggen, in i bukhålan där de sedan letar sig vidare till levern. Larverna borrar sig runt i levervävnaden och orsakar stora skador på levern innan de efter ett par veckor når gallgångarna. I gallgångarna utvecklas leverflundran ytterligare och blir vuxna maskar och efter en tid börjar äggproduktionen. Parasitens närvaro i gallgångarna orsakar förtjockade gallgångsväggar som med tiden kan förkalkas. Äggen transporteras därefter via gallan ut till tarmen där de senare följer med träcken ut på betet och kläcks. Därefter börjar livscykeln om genom att larverna infekterar snäckorna.
 I bild blir det såhär:

Vi har som sagt drabbats två gånger av leverflundran. Läser man om symptomen på nätet får man följande info (min fetmarkering):
Om fåret infekteras av en stor mängd metacercarier uppstår kraftiga invärtes blödningar som en följd av att de omogna flundrorna borrat sig fram genom levern. Det första tecknet på problem i flocken kan vara flera plötsliga dödsfall. Vid undersökning av den kvarvarande flocken är djuren kraftigt påverkade med bleka slemhinnor. Är infektionsdosen lägre är symtomen mildare. De vuxna flundrorna gör att cirka 0.5 ml blod/flundra förloras till gallgångarna varje dag vilket leder till blodbrist. Vanligaste symtomen är avmagring, blekhet, käftgropsödem, djur i dålig kondition med påverkat allmäntillstånd och dålig ullkvalitet. Kronisk infektion av stora leverflundran förvärras av otillräcklig utfodring, särskilt under högdräktigheten, och digivningen när tackans behov är som störst.
Flera av symptomen är sådana som uppstår hos vilken tacka som helst efter vinter och lammning. Att ha lamm tär rätt hårt på tackan. Men vad är då kräftgropsödem?

Jo kräftgropsödem är det symptom som jag identifierat stora leverflundran på bland mina får. Det är en kraftig vätskefylld svullnad som uppstår under hakan på fåret. Jag har sett det hos enstaka djur vid två tillfällen i min fårflock. Båda gångerna har jag avmaskat med det receptbelagda medlet valbazen. Jag fick det som granulat vilket gör att det är lätt att blanda i tillsammans med kraftfodret så att fåren får det. Svullnaden har båda gångerna jag använt valbazen försvunnit på mindre än ett halvt dygn vilket jag tolkar som ett tydligt belägg för att det faktiskt var stora leverflundran jag hade i flocken.

Och en lånad bild på hur det ser ut. Jag har varit lite för upptagen med att se till att behandla och motverka problemet bland mina för för att ha huvudet med för lite bildtagning:


(ingen av bilderna är min. Jag har länkat dem från andra platser och tar självklart bort dem på uppmaning)

onsdag 15 maj 2013

Rädda svensk lammproduktion!

Igår startades en namninsamling för att rädda svensk lammproduktion. Den presenteras såhär:

RÄDDA SVENSK LAMMPRODUKTION!



Till: Statminister Fredrik Rheinfeldt mfl.

Till Fredrik Rheinfeld mfl. i Sveriges Regering,

Vi som undertecknat detta dokument kräver - med anledning av den uppkomna situationen med ett oacceptabelt antal vargattacker på får - full ersättning och nödvändig hjälp att skydda våra djur. Detta med de av Naturvårdsverket, Länsstyrelserna, Viltskadecentrum, Världsnaturfonden, Naturskyddsföreningen, Svenska Rovdjursföreningen mfl. anvisade staket som enligt dessa organisationer håller vargar (och andra stora rovdjur) utanför fårhagarna.

Vi som undertecknar detta dokument är EJ i den situationen att vi kan bekosta detta själva. Alternativet för oss är att upphöra med lammproduktion med alla negativa effekter detta för med sig för det svenska kulturlandskapets betesmarker, ängar och en "klimatsmart" köttproduktion.

tisdag 14 maj 2013

I fårhagen 05.10

Stilla, dimmig morgon i fårhagen. Fåren och lammen betar fridfullt. Bräkandet har avtagit i och med att nytt friskt gräs tittar upp. Det är ju att föredra framför både ensilage och hö.

lördag 11 maj 2013

Hagmark, morgon och varg

Såhär ser fårhagen ut en tidig och vacker vårmorgon. Men för hur länge till?

När vi flyttade hit för 9 år sedan var hagarna och ängarna på god väg att slya igen. Nu är de hävdade och den biologiska mångfalden trivs och ökar från år till år. Uppenbarligen gör vi något rätt. Men frågan är om vi gitter göra det om vi får ett vargrevir i krokarna. Då kommer oron över djurens väl och ve att få den konsekvensen att vi slaktar av hela flocken och hittar på något annat med markerna.

Kanske är det dags för gran. Det finns det ju mer pengar i än får, kräver bara en bråkdel av arbetsinsatsen! Plantering, ett par röjningar och någon röjning så klarar det sig självt tills det är dags för slutavverkning lagom till barnen går i pension.

fredag 3 maj 2013

Oro för varg och landskap

Igår när vi åt middag ringde mobilen. Det var en fårbonde borta i byn. Tydligen hade en varg synts till en halvtimme tidigare på en gård någon km norr över. Nu gick telefonerna varma i området. För det finns ännu så länge många kvar att varna. Det har till och med blivit så att utvecklingen de senaste 5 åren varit positiv, fler gårdar har genom ägobyten/generationsskiften befolkats med både folk och fä. Det går nog att räkna ihop ett tjugotal smågårdar med får i trakten, lägg till ett par som har nöt (köttdjur) vid sidan om och en möjlkbonde samt något dussin hästgårdar så förstår ni att jag bor i en levande bygd. En bygd där många drabbas om vargen etablerar sig i området. En bygd som kommer att få många mil av barrikader i landskapet om alla hagar skall rovdjurssäkras. Den gångna natten hade jag fåren i ett begränsat men rovdjurssäkrat hägn.

För någon månad sedan hade jag besök av en duktig jägare. Hans första reaktion när han färdades genom området var vilka optimala biotoper det var. Optimala för viltet, vilket alltid är detsamma som oerhört hög biologisk mångfald. Markerna är brutna, med alla de ovan beskrivna smågårdarna. Trakten är kuperad och småbruten vilket gör att bara en liten del av markerna kan brukas rationellt med stora maskiner, de flesta markerna brukas irrationellt med smågårdstraktorer. Vi är flera som brukar våra gårdar med gamla veterantraktorer. Större behövs sällan.

Den betes, ängs och åkermark som brukas irrationellt utan besprutningsmedel och allt för stora givor av gödning brukar ha en stor biologisk mångfald. Jag roade mig en gång med att räkna antalet blommande arter i ett par storleksmässigt jämförbara rutor (2x2 m) bland mina olika markslag. Inget av markslagen hade färre än 10 blommande arter vid det tillfället. Den yta som hade sämst mångfald var den för 5 år sedan omlagda vallen. Den med högst mångfald var min magra äng som inte plöjts om i mannaminne, en äng som bland annat hyser orkidéer.

Nu kanske någon tycker att jag borde rovdjurssäkra mina fårhagar. Det är lätt att vräka ur sig, men svårare i praktiken. Jag har kuperade naturbeten och flera km stängsel. Många sträckor är tveksamt stängslade, inte minst som jordmånen är blott 10 cm innan urberget tar vid. Många sträckor löper utefter stenmurar, vilket håller fåren inne men är bra språngbrädor in i hagen för rovdjuren. Det är lite av de praktiska problemen. Men det finns andra problem med att rovdjurssäkra mina hagar. Jag skulle skapa en 500 m lång fångstarm, led eller fålla. En struktur i landskapet som skulle få alla dem vilda djur som brukar passera genom mina fårhagar via fem olika viltstigar att ta andra vägar. Det räcker att hälften av dem tar den södra omvägen runt mina hagar för att mängden potentiella viltolyckor på landsvägen utanför gården skulle öka med 1000%. Tänk även in att min närmsta granne rovdjurssäkrar sina hagar, då blir fångstarmen ytterligare 300 m lång. En mycket effektiv struktur för att skapa trafikfara.

Någon annan kanske säger lamadjur eller boskapsvaktande hund. Men det känns inte ekonomiskt försvarbart att investera i något sådant när hundens inköpsvärde överstiger inköpspriset för hela min fårflock! Cornucopia? brukar i det sammanhanget alltid återkomma till Ebberöds bank. På wikipedia kan man om Ebberöds bank läsa:
Ebberöds bank har blivit ett begrepp för en verksamhet som visserligen är välmenande men samtidigt svårt vanskött. Då kostnaderna för inlåning aldrig går att täcka med inkomster från utlåning av samma kapital uppstår ett underskott som till slut måste betalas med insatta medel. Det vill säga i grunden samma upplägg som ett klassiskt ponzibedrägeri.
Sedan finns det andra intressanta problem med att ha t.ex. lamadjur tillsammans med får. Svenska djurhälsovården skriver följande på sin hemsida:
Det finns besättningar i Sverige som använder laman som fårväktare. Laman tar kommandot i fårflocken, accepteras som dess ledare, och skyddar sedan flocken mot bland annat lodjur. I lamans naturliga miljö är puman ett vanligt rovdjur som laman anpassats till att försvara sig emot. Från veterinärt håll vill vi dock varna för att hålla lamor och alpackor tillsammans med får och nöt. Dessa idisslare bär ofta på samma sorts parasiter och de kan därför smitta varandra. Som exempel kan nämnas den lilla leverflundran som är vanligt förekommande hos får och för dem ofarlig, medan däremot lamor och alpackor är mycket känsliga för parasiten och blir sjuka eller till och med kan dö av den.
Om vargen etablerar sig på allvar i trakten så är det tveksamt till om jag kan uppbåda lusten att behålla en fårflock. Då får man börja fundera på om det över huvud taget finns något som kan motivera mig att även i fortsättningen hålla landskapet öppet och rikt. Eller om jag helt enkelt skall kapitulera för det SNF, Rovdjursföreningen, WAS och EU genom sitt handlande i praktiken strävar efter: att hela Sverige skall bli en enda granåker.

måndag 29 april 2013

Så långt: 6 lamm

Förutom en lite trist händelse där jag var tvungen att nödslakta en tacka med slidframfall så har lammningarna gått bra. Fyra tackor har lammat och fått totalt sex lamm, könsfördelningen är 50/50. Tre tackor kvar att lamma, för min del gör det ingenting om en eller två av dem är tom....

torsdag 18 april 2013

En växande känsla av obehag

Nu kryper det närmare. Allt närmare.

I morses hittade en fårägare halvannan mil (fågelvägen) från vår gård flera döda tackor i sin hage. Nu har det inventerats och besiktigats och slutnotan landar på elva vargdödade får på två olika gårdar. Lokalbladet skriver:
Enligt länsstyrelsen finns ingen förhöjd risk för att andra besättningar i trakten ska drabbas av angrepp.
My ass!

Detta var ju andra tillfället på ett par veckor i samma område. Är det inte snarare så att vi har fått en varg med smak för får i trakten?

Vidare säger länsstyrelsens besiktningsman:
- På gården där sju tackor blev tagna fanns staket på tre sidor av hagen. På den fjärde var det lite bergigt. Det var egentligen bara raka spåret in för en varg. Men fåren kunde inte komma ut, säger hon.
 Men det är ju frågan om naturbetesmark i kuperad terräng. Det är djäkligt svårstängslat. Och som fårägare brukar man stängsla för att just hålla får inne, inte för att hålla vilda djur ute. Hade jag stängslat våra marker för att hålla djur ute så hade fårhagarna fungerat som en led som fört vilda djur (vildsvin, hjortar, älgar och rådjur) från ett stort område till den hårt trafikerade landsvägen som passerar vår gård. Det hade varit extremt farligt och oansvarigt.

Mikael Jägare var påpasslig och filmade det hela:

onsdag 10 april 2013

Vad äter du för kött?

Citat ur BT, en hästköttssäljande handlare i trakten som märkt polskt hästkött som svensk oxfilé:
– Jag visste att köttet kom från Polen, men på följesedeln stod det bara oxfilé och då råkade vi märka med fel etikett.
Själv väljer jag så ofta jag kan egna lamm alternativt vilt. Och jag ser ingen anledning att skriva oxfilé på min lammytterfilé eller älgfilé.

tisdag 9 april 2013

Äntligen! Första lammen!

I år har tackorna antagligen tyckt att det varit för kallt. De har i alla fall hållit lammen i magen längre in på säsongen än någonsin tidigare...

I vanliga fall kommer första lammen 20-25 mars. I fjro kom de 1/4. I år kom de idag (9/4) vid 04.00 snåret. I alla fall höll tackan på att slicka rent sitt första lamm när jag var ute med hunden 04.30. Efter någon timme kom ett till:
Och en bild några timmar senare. Denna tog min kära hustru:

torsdag 4 april 2013

Om fårvaktande lamor i TV4 malmö

Lama%20skyddar%20f%C3%A5r%20mot%20varg

Det är lamningstid hemma på gården. Lamningen är dock lite sen, i vanliga fall börjar den runt den 20 mars men ännu så länge har inte ett enda lamm kommit. Två av tackorna har dock mjölkstinna juver så det skulle förvåna mig om inte de lammar under dagen, eller allra senaste under natten. Då är man som fårägare självklart lite extra nervös. För att skydda mina djur har jag ett par råvfällor gillrade på olika platser i fårhagen. Jag har hittills aldrig blivit av med lamm till räven men en granne blev ett år av med 30% av sina lamm, varav ett var så stort att räven inte lyckades släpa det genom fårstängslet utan det fastnade. Räven återkom dock ett par gånger och styckade det på samma sätt som räven gör med större rådjur.

I mina trakter har det börjat röra sig stora rovdjur allt oftare. Vi hade besök av lo på gården för ett par år sedan. Som väl var klarade sig fåren med vår tupp av den utrotningshotade lantrasen Orusthöna gick åt, likaså ett par tre ladugårdskatter. Jag fick för övrigt en synobs på lodjuret, en ung en som nog blivit bortstött från sin mor ganska nyss. Under de år vi bott på gården så har flera olika gårdar i socknarna intill haft vargbesök. Det har varit smågårdar som tappat ett eller två får/lamm vardera. Detta kanske inte låter så mycket men har du en flock på kanske ett halvdussin djur så är alla viktiga individer och en förlust på 10-30% av flocken blir då mycket kännbar.

Någon kanske tycker att man borde stängsla bättre. Sätta en eltråd över fårnätet och en utanför i nederkant. Självklart kan man göra det. Men då förlorar man något viktigt. Man hindrar fler djur än vargen - för en lo stängslar man inte ut, det går helt enkelt inte om man inte stängslar som på Guantanamo - från att röra sig naturligt i landskapet. Man tvingar fram nya viltväxlar. Skulle jag uppgradera mitt fårstängsel så det blev rovdjurssäkert så kommer mängden trafikolyckor med rådjur och dovhjort att öka högst markant. Detta då mina marker kommer att fungera som en fålla som leder viltet till den periodvis hårt trafikerade landsväg som leder förbi gården. Och trafikolyckor vill jag inte ha på mitt samvete. Det räcker väl med de idioter som varje år kör för fort och landar i våra hagar och ängar.

I det perspektivet blir klippet ovan intressant. Att skaffa vakter i fårhagen. Vakter i form av lamadjur. Och visst låter det fint, mannen från länsstyrelsen säger ju att det är:
En billig och enkel metod
Men är det verkligen så? Om det nu skulle vara så billigt och enkelt, varför ger då länsstyrelsen bidrag? För han säger faktiskt även:
Har man en stor besättning kan man söka bidrag från länsstyrelsen
Det är ju i de stora besättningarna det finns pengar, så varför är det de som skall ha bidragen? Och vad kostar egentligen en lama? Jag googlade lite för att hitta prisuppgifter, och konstaterade snabbt att jag inte kunde hitta en enda annons just nu. Alpackor finns det några, men de är lite för små för att vara fullgoda vakter. Det är riktiga lamor jag behöver pris på. Till slut hittade jag en gammal artikel i Lokaltidningen Ängelholm där en lama säljs för 7.000 kr, vilket uppräknat till dagens prisläge borde landa på närmare 8.000 kr. För en smågård är den summan inte snuten i en handvändning.

Nästa fråga är om alla lamor är bra vakter. Jag lånar erfarenheter från ett internetforum som svar på den frågan:
..........Jag måste samtidigt varna alla som funderar över att skaffa en lama som fårvakt, tänk efter både en och två gånger innan ni köper en. Det är uuuunderbart trevliga djur, men det kan bli såå fel... som det blev för mig. Jag köpte ett hingstföl som fårvakt av en veterinär. Jag ställde 1000 frågor och kände mig trygg med köpet, det var ju som sagt från en veterinär. Men efter Pricken kommit hem och mina beställda böcker kom från Usa och även artiklar från Exotika, så insåg jag hur fel jag gjort. Man ska aldrig köpa en lama som är så ung till att börja med, han var bara 5,5 månader. Man ska aldrig ha en så ung lama ensam. Man ska aldrig ha en unghingst med får........
OK. Man skall alltså inte köpa ett ungt djur, vilket sannolikt är de typ av djur som  oftast dyker på på marknaden. Om man nu över huvud taget hittar djur till salu för de verkar inte direkt växa på träd om man så säger.

Det där med lamor på gårdar verkar, som jag ser det, inte vara någon enkel quick fix. Men varför skulle de vara det? Då skulle ju fler använda sig av dem!

Sedan måste jag återvända till det där med att det är storgårdarna som får bidrag till lamainköp. Ser man till den biologiska mångfalden så är det inte storgårdarna som behöver uppehålla ett betestryck, åtminstone inte dem som har vallbete vilket är ganska vanligt. Det är gårdar som håller får på naturbete ute på skräpmarker som framför allt behöver stöd. För det är på de beteshävdade marginalmarkerna som vi har landets högsta biologiska mångfald. Det är även gårdar som håller sina djur på svårstängslade marginalmarker som är de som först slutar med djurhållning när det blir ett ökat rovdjurstryck. Markerna med de högsta naturvärdena tillåts då slya igen, eller än värre, planteras igen med gran. Vad har man vunnit på det?

Så sammanfattningsvis måste jag säga att det är bra att länsstyrelsen i ett län med mycket får och allt fler vargbesök gör ett försök att hjälpa de drabbade. Men samtidigt tycker jag inte att det är något annat än spel för gallerierna. Man lyfter fram något som de fakto är ganska svårt och beskriver den som en enkel och billig quick fix, vilket ger allmänheten en felaktig bild av problemet och dess lösning. Lösningen kan bara vara att vi tillåts reglera stammarna av stora rovdjur utan att varje beslut om jakt eller skyddsjakt överklagas. Vi måste tillåtas förvalta rovdjursstammarna. Annars blir landsbygden, privatpersoner, de areella näringarna och den biologiska mångfalden lidande i första rummet, i det andra rummet blir rovdjuren lidande då alternativet till laglig förvaltning stavas tjuvjakt.

onsdag 6 februari 2013

Bloggtips - Kaniner för självhushållning

Fick just nys om en nystartat blogg, Kanintant heter den. I dagsläget finns där ett par inlägg om garvning av kaninskinn, men jag tror att den kommer att vara matnyttig att läsa för den som är intresserad av att börja med kaniner för självhushållning. Det utlovas blogposter om allt från parning till slakt!

Jag skulle definitivt följt den om den funnits för sisådär 5-6 år sedan då jag fortfarande födde upp kaniner för köttets skull.

måndag 21 januari 2013

Bra tips från SNF!

Bra tips från SNF:
  • Kaffe
På kaffeplantager används ett av världens farligaste bekämpningsmedel som varit förbjudet länge i Sverige och EU. Det skadar - och dödar - både natur, djur och människor. Välj ekologiskt kaffe så gör du stor nytta för en liten kostnad.
  • Bananer och vindruvor
Två frukter som är riktigt hårt besprutade. På bananodlingar används extremt miljöfarliga bekämpningsmedel som ger arbetarna och deras barn nervskador. Och vindruvor, med sina tunna skal, kan innehålla rester av flera kemiska bekämpningsmedel. I ett EU-stickprov på ett paket russin hittades till exempel rester av 26 olika bekämpningsmedel. Om du inte hittar ekologiska bananer, vindruvor, russin eller vin kan det alltså vara en idé att välja något annat.
  • Mejeriprodukter
För några kronor extra kan du få ekologiska mejerivaror som gör stor nytta både i Sverige och i andra delar av världen. På hemmaplan bidrar du till friskare vatten, gladare djur, mindre gifter och att fler fåglar och blommor trivs. Och i länder som Brasilien behöver ingen regnskog skövlas eller natur och människor förgiftas för att svensk boskap ska få billigt foder.
  • Kött
När du äter kött är det bäst att välja ekologiskt, av samma anledningar som för mejeriprodukterna. Finns inte ekologiskt, så är kött från svenska djur som betat utomhus ett bra alternativ. Men det viktigaste av allt är faktiskt att käka mindre kött överhuvudtaget.
  • Potatis
Här gör du också en stor insats för en liten slant. Potatis är den gröda som besprutas mest i Sverige. En riktig skurk är King Edward - en kung som borde störtas!

Var det här så smart?

Arla bytte för ett par år sedan till skruvkork på sina mjölkpaket. Nu köper iofs jag ekologisk mjölk och de paketen har inte skruvkork. Däremot är de höga så de är svårare att förvara i min kyl. De är även svårare för butikerna att hantera minns jag från mina år som butiksbiträde.

Hur som helst. Föga förvånande har skruvkorken bidragit till ökade koldioxidutsläpp, dvs mjölken arla säljer nu påverkar klimatet i högre grad nu än den gjorde bara för ett par år sedan. En enda faktor har gjrot detta - ändrar förpackning.

Smart arla, verkligen smart.

Lyssna: Henrik Svensson: ”Det är ju negativt med fler transporter”

torsdag 17 januari 2013

Sverige behöver FLER betesdjur - inte färre

En person med intressanta tankar kring hur man håller sina husdjur är Karl-Ivar Kumm på SLU. Jag har läst och inspirerats av hans tankar när jag lagt upp hur vi sköter våra får. Den senaste rapporten jag läste av Kumm handlade inte riktigt om detta utan om vår köttkonsumtions miljöpåverkan.

Rapporten i fråga heter Import av kött - export av miljöpåverkan. Den går igenom olika köttproduktionsländers miljöpåverkan. De länder som diskuteras är sådana som är av relevans för Sverige dvs som exporterar kött till oss. Vad gäller gris så studeras Danmark och vad gäller nöt så studeras Irland och Brasilien. En viktig sak som konstateras är att en ren ursprungsmärkning är rätt ointressant, det intressanta är var och hur köttet producerats i respektive land.

Det grundläggande konstaterandet är hur man än vänder och vrider på det att svenskproducerat kött är bättre för miljön än importerat. Då har följande miljöfaktorer undersökts:
  • Övergödning
  • Energi
  • Växthusgaser
  • Växtskyddsmedel
  • Biologisk mångfald och landskap
  • Markbehov och markvård
  • Samlad miljöeffekt
Växthusgaser är exempel på en miljöfaktor som har global betydelse medan de övriga är lokala eller regionala.  En direkt slutsats blir därav att vi när vi importerar kött samtidigt exporterar miljöpåverkan. Problematiskt är att de negativa miljöeffekterna ofta är större om produktionen sker utomlands än i Sverige.

Inom Sverige finns det betydande miljömässiga skillnader beroende på var och hur produktionen sker. Nötköttsproduktion på naturbetesmark i skogsbygd är synnerligen bra för biologisk mångfald och landskapsbild medan kraftfoderbaserad inomhusuppfödning av gödkalvar har stora negativa miljömässiga effekter. Griskött producerat på lerjord ger inte övergödningsproblem på samma sätt som griskött producerat på sandjord.

Slutsatsen blir att betesbaserad köttproduktion i mellan och sydsvensk skogsbygd bör utvidgas på bekostnad av importerat kött. Sådan köttproduktion har stora positiva miljömässiga effekter på såväl biologisk mångfald som landskapsbild. Idag är det dessa områden som i störst utsträckning planteras igen med gran delvis beroende på lägre lönsamhet och dels på grund av de problem som är kopplade till ett ökande rovdjurstryck.

Ny ras lanthöns funnen?




Kul! Hoppas de blir reggade som lantras!

fredag 11 januari 2013

Dagbok från Ervalla

Fick följande dagbok på mailen. Uppmanades att sprida den då den visar hur man som fårägare på mer en ett sätt drabbas om man råkar ut för vargbesök i sin fårbesättning:

Anette Skoog bedriver nöt- och lammproduktion på sin gård Halvbacken i Örebro Län.
Paret Skoog är en av de många djurägare som under 2012 drabbats av den växande vargstammen i Sverige. Vid en vargattack dödades 40 tackor, ytterligare 8 dog eller avlivades inom en månad pga indirekta skador. Djuren på gården håller markerna öppna på ca 550 hektar. Många av dessa marker är högst skyddsvärda naturreservat och Natura 2000 områden. Dit hör flera av de stadsnära rekreations- och naturområdena i Örebro stad.
Utan betesdjur som kan hållas utan risk för rovdjurangrepp riskerar tamboskapen att försvinna och markerna hotas av igenväxning. Antalet betesdjur i Sverige minskar idag i rask takt också på grund av bristande lönsamhet i kött- och mjölkproduktion. Samtidigt ökar behovet av att hävda betesmark från igenväxning då många andra djurarter är beroende av dessa för sin överlevnad.
Anette Skoog
2012-12-30

7:e april 2008
Det är en månad innan vi flyttar till Halvbacken. Jag pratar flera gånger med Länsstyrelsens handläggare, men får slutligen beskedet att vi inte kan söka bidrag för rovdjursstängsel, Det spelar ingen roll att vår besättning är stor eller att vi lever på våra djur. Vi är inte prioriterade, då vi inte bor i befintligt vargrevir. Det faktum att närmaste revir ligger på dagligt gångavstånd för en varg hjälper inte som argument.
Sommaren 2008 sätter vi 4-trådiga elstängsel på nästan all mark vi har, byter ut de gamla 2-trådiga nötstängslen mot nya.
15:e april 2009
Granngården som var till salu blir vår. Jag pratar ånyo med Länsstyrelsen, frågar om vi kanske kan få bidrag till några ytor i alla fall. Nu ska ytterligare 100 hektar stängslas.Vi vet att vargen spåras flera gånger i veckan vintertid nära vår gård, via rapporter från lokala jägare. Men nej, det är omöjligt, vi bor ju inte i något vargrevir. Sommaren 2009 och 2010 sätter vi mer stängsel på stora ytor, men får bekosta det själva. Vi kan inte sätta rovdjursstängsel på företagets medel, eftersom de är så dyra.
8:e mars 2011
Det står en oskygg varghanne på vår gårdsplan. Martin hoppar ur traktorn, vargen väjer inte bort förrän efter någon minut. Länsstyrelsen bekräftar att det var en varg i sin spårning senare samma dag. Vi får lapptyg och skyddsnät uppsatta av Länsstyrelsen. Vid ett möte mellan oss, LRF och Länsstyrelsen samma vecka uppmanas vi söka bidrag för stängsel som är rovdjursavvisande.
30:e juni 2011
Vår ansökan om bidrag för rovdjurstängsel ankomststämplas på Länsstyrelsen i Örebro.
Sedan hör vi ingenting, vare sig muntligen eller skriftligen på lång tid framöver.
25:e September 2012
Länsstyrelsen skickar ut ett beslut om bidrag för rovdjursstängsel. Handläggningstiden har nu varit närmare 15 månader. I beslutet står att stängslet ska vara uppsatt och besiktigat och alla kostnader redovisade senast den 31:a december 2012. Jo, det är ingen felskrivning. Myndigheten tar mer än ett år på sig att fatta beslut, men vi ska få upp stängslen på 3 månader. Det är omöjligt, dessa stängsel kan vi inte sätt själva, de kräver särskild utrustning och teknik,
Fredag 2:a November, 2012
Tidig morgon, vi sorterar djur för lastning. Humöret är gott trots tidig timma och dåligt väder.
Denna Alla Helgons Helg ska vi vara barnlediga, träffa vänner och äta middag – ett privilegium i vår tillvaro eftersom vi sällan kan åka bort båda två samtidigt, någon måste ju alltid ta hand om djuren. Vi ska också sortera upp våra 300 Gotlandstackor i betäckningsgrupper, och slutföra ett gjutningsarbete på en gödselplatta.
Lördag 3:e November
Efter en trevlig fredagskväll med god mat och gott sällskap går vi upp någon timme senare på lördag morgon. Vi tar hand om varsitt stall och sköter djuren, jag står inne hos våra kvigkalvar och ströar när Martin kommer tillbaka hem. Jag tänker att han ser lite märklig ut i ansiktsdragen, när han kommer fram säger han enkelt ”Alla tackorna är döda”. Han pratar långsamt, som om han bokstaverar varje ord.
Efter ett kort resonemang inser jag att gruppen om 49 tackor som gått för sig, tycks vara borta. Martin har hittat 8 döda tackor på ett fält, med uppslitna halsar. Vi inser båda att det måste vara varg som ligger bakom.
Med lite darriga fingrar letar jag rätt på numret till Länsstyrelsens besiktningsman på min telefon. Jag ringer upp och förklarar situationen, att vi hittat 8 döda tackor, resten vet vi för stunden inte var de är. Han lovar komma till oss så snart som möjligt.
Martin och jag bestämmer att vi ska börja leta efter djuren från varsitt håll. De döda tackorna ligger på en vall som i söder begränsas av Dyltaån. Ett strömt vattendrag som mynnar ut i sjön Väringen strax öster om vår gård. Martin åker till Sundtorp och börjar gå i östlig riktning på den åvall som är skydd mot översvämningar. Jag åker till sommarstugeområdet Furunäs och börjar gå i västlig riktning, vi står på ca 2 km avstånd och börjar gå mot varandra.
Den första tackan jag hittar ihop med Jixa, vår kelpie, är en vit finullstacka. Hon ligger ner uppe på åvallen och reser sig inte när vi kommer. Jag inser att hon måste ha passerat minst två staket eller gått på utsidan i ån för att kunna förflytta sig till denna plats.
Hon är blöt och lerig, gnisslar tänder och skakar lite. Jag lägger hunden och går fram, hon ligger still. En blodig rännil flyter från tackans öra ner över kinden. Såret är litet, inte livshotande. Men tackan ser risig ut, jag kollar slemhinnorna i munnen och de är kritvita. Andningen ytlig och snabb. Sedan lyfter jag på huvudet och inser orsaken. Tackan har ett bitsår i halsen, som av en slump har det frilagt alla muskler och kärl, jag ser hur blodet strömmar genom ett av de stora halskärlen som är frilagda i såret. Hon har överlevt, men med en millimeter tillgodo. Jag lyfter försiktigt på fram- och bakben. Tackans båda bakben är på insidan kraftigt bitskadade, här finns bara en sak att göra, förkorta lidandet så snart som möjligt.
Samtidigt hittar Martin ännu fler döda tackor samt några som är allvarligt skadade men fortfarande lever, Ett 20-tal djur av de 49 i gruppen har vi funnit, resten är fortfarande borta. Vår granne kommer och avlivar djuren så de slipper lida mer. När Martin går vidare hittar han fler döda tackor. Mot ån växer täta buskage som böjer sig ut över vattnet. Många skadade tackor har i vild panik sprungit rätt ut i snåren, fastnat och hänger nu döda över vattnet. De går inte att nå från land. Några tackor har sprungit ut i ån, där de mött drunkningsdöden. Flera blodiga kadaver ligger nu mot ett stort träd som brutits och lagt sig en bit ut i ån.
Efter några timmar börjar det ringa på min telefon. Oavbrutet.
Det är grannar, kollegor med fårbesättningar, tidningarna som fått nyheten via Länsstyrelsen pressjour. Folk som vill erbjuda hjälp och andra, också okända, som vill meddela att de anser att felet är vårt, ska man verkligen ha får där det finns fina vargar i grannskapet?
Ett så stort vargangrepp är ovanligt – nyhetsvärdet och intresset ska visa sig vara stort.
Det har blivit eftermiddag, besiktningsmannen ringer och säger att han samlat ihop fordon och utrustning och är på väg. Flera grannar har kommit för att hjälpa till, vi har ännu inte greppat omfattningen och är i stunden bara fokuserade på en sak: finna alla djur som ev. fortfarande lever innan mörkret sänker sig.
Vi inser också att vi måste ha hjälp och att vi måste planera arbetet som ska göras i detalj om vi ska klara dagen. Våra vuxna kor och kvigor ska ha nytt ensilage och strö, ett arbete som tar ca 4 timmar. Ett 150-tal bagglamm måste flyttas till en byggnad där de inte kan gå ut, risken för nytt angrepp är i detta läge mycket stor. Vi försöker febrilt utarbeta en plan och fundera
över om alla tackorna är säkrade där de är. Vi utfodrar de flesta djur ute, de går fritt in i i ligghall. Frågan är nu om dessa djur är säkrade för vargen i natt.
Nu får vi prioritera olika djur mot varandra – de dräktiga tackorna måste skyddas till varje pris, de ska ju lamma om 6 veckor och en varg kan skapa stress och kastningar även om
den bara rör sig i närheten av djuren.
Ytterst står vår försörjning på spel – utan lamm och kalvar så hänger gården på en skör tråd.
Vi beslutar oss också för att förtäta alla Gotlandstackorna till en säker yta där vargen omöjligt kan komma in. Det innebär att alla tackorna måste sorteras om inför betäckningarna igen, det bär emot, eftersom jobbet kommer att ta oss flera dagar. Men i det akuta läget är det inget annat vi kan göra. Tanken om hur vi ska klara av att hålla 10 betäckningsgrupper om djuren inte kan gå ut dagtid far genom mitt huvud. Men det får bli ett senare problem.
När besiktningsmannen kommer känns det tryggare, jag säger mycket tydligt att han måste skaffa den hjälp som ev. behövs för att flytta djuren från markerna o.s.v Med den mängd djur vi ska ta hand om som lever och som kräver sin dagliga tillsyn och skötsel, kan vi inte samtidigt vara Länsstyrelsen behjälplig under besiktning och flytt av djur. Samtalet är lite kärvt först, men sedan inser han också det omöjliga i situationen. Han ringer några samtal och fler personer dyker upp för att hjälpa till med besiktning, uppsättning av akutstängsel m.m
Man konstaterar snabbt att vårt antagande är riktigt, bett och skador är typiska för varg. DNAprover tas för att säkra identiteten på vargen. Om den visar sig vara genetiskt värdefull kommer den att undantas från skyddsjakt, innan detta är känt, finns inga möjligheter till något beslut från myndigheterna. Jag ställer kravet att vi får hjälp att passa på djuren om vargen skulle komma tillbaka. En yrkesjägare från trakten kommer till oss. En varg som skjuts enligt det som nu blir paragraf §28 jakt – fredande av egna djur vid angrepp blir omedelbart polissak. Därför måste den som håller i vapnet vara fullt medveten om vad konsekvenserna kan bli och vad förutsättningarna är. Prioritet 1 är att freda ca 500 lamm som går inomhus med rastgårdar och utfodring ute. I stallen har vi inga elstängsel, här sitter fårgrindar utvändigt. Frågan är om vargen är beredd att hoppa om det på andra sidan står ett skafferi av lättillgänglig mat.
Telefonen fortsätter ringa med oförminskad intensitet. Jag blir till slut vresig mot precis fel person, men jag blir hela tiden avbruten i mitt jobb av den ringande telefonen. Vid det här laget är vi båda stressade och trötta, matintaget har inskränkt sig till 2 smörgåsar sedan klockan sju på morgonen, nu är klockan 8 på kvällen.
Mörkret har fallit för flera timmar sedan, vi lastar och flyttar lammen i skenet från traktorns belysning. En hydraulslang till balgripen går av, då Martin stressar för att hinna få ut all mat till korna. Det är bara att laga så snabbt som möjligt för att kunna fortsätta. Det är regnigt, kallt och lervällingen skvätter när man försöker ta sig fram, var vargen befinner sig nu vet ingen.
Vid 23-tiden kommer vi in, jägarna är på plats runt våra ekonomibyggnader och hus som ligger med ca 500 m avstånd. Belysningen är på överallt, en radio spelar hög musik, allt för att hålla vargen borta. I mörkret kan vargen passera obemärkt, men något angrepp i stallen borde den inte lyckas med. Hoppas vi.
Sömnen blir kort den natten.
Söndag 4:e November
Vi går upp tidigt, går under tystnad ut åt varsitt håll för att kolla till alla djur. Sammanbitna, hanteringen av dessa mängder av skadade och döda djur påverkar oss mentalt. Jag är veterinär, ett yrke som gör mig mer van vid sjukdom, skador och död än de flesta. Vi lever med våra djur och naturligtvis hanterar vi döda och skadade individer också i vardagen.
Men det hjälper inte nu, möjligen hjälper det oss att fortsätta jobba trots att man helst bara vill ge upp.
Lidandet för de sargade djur som levde, blodet, halvätna kadaver, uppslitna halsar och luftstrupar, allt etsar sig med knivskarp tydlighet in i minnet.
Besiktningsmannen med medhjälpare ska komma tillbaka under dagen. Martin är koncentrerad, han väntar på Erik som ska hjälpa honom med gjutningen. Vädret spår frost och snö, allt måste blir klart idag, annars riskerar vi att inte hinna klart innan vintern infinner sig.
Allt är lugnt.
Jägarna kommer med bil till gården, de meddelar att ingen varg synts till vare sig i gryning eller skymning. Men de har säkrat nattfärska spår på en väg. Länsstyrelsens fältfolk bekräftar att spåren kommer från varg.
Vi förstår att den passerat mycket nära våra stallar, men inga djur verkar för stunden oroade.
Telefonerna börjar ringa igen, nu är det mer folk som är insatta som hör av sig, men det blir många och långa samtal om praktisk problemlösning
Den enda som inte hör av sig är Länsstyrelsen som är ansvarig myndighet vid rovdjurangrepp.
Ingen hör av sig och frågar hur det går för oss eller om vi behöver någon hjälp.
De som hjälper oss är däremot fantastiska grannar som också driver lantbruk. Besiktningsfolket tar sin del och sätter mer stängsel, får fram elaggregat, säkrar befintliga stängsel m.m. Hör av sig tämligen omgående gör också kollegor som är aktiva i LRF, lokalt och regionalt. De inser av egen kraft att detta är en svårhanterlig situation när man har mycket djur. Jag hör av frågorna att de är oroade för om vi klarar detta. Det finns en enkel ömsesidig grund i de här samtalen, vi vet allihop att i krissituationer som denna är risken stor att man tappar greppet om en stor djurbesättning. I detta läget är vi bara djurägare som ska få tillvaron att gå ihop, utsatta, rädda för nya angrepp och trötta.
Det blir mer än tydligt att inget får hända oss själva just nu. Vi pratar över en snabb kopp kaffe, lovar varandra att inte stressa för mycket och riskera någon olycka med maskiner eller djur.
Ingen som inte själv varit i samma situation kan nog förstå hur viktig denna omtanken är där i stunden, att någon bryr sig, att någon frågar om vi ätit, sovit och om djuren fått mat.
Vi måste börja utrymma en byggnad som är full med halm, den får bli nödstall till tackor som ska säkras, de kan inte längre utfodras utomhus som läget är nu. Vi får hjälp att flytta ut några hundra balar, det regnar ymnigt på den prima halmen, inköpt för dyra pengar. Men vi hinner inte göra något åt det just då, nu måste vi omgruppera tackor och lamm. Konsekvensen blir att nästan alla djur får ställas på nya ytor, där de ursprungligen inte skulle vara. Jobbet att återställa alla grupper till rätt box och stall ska komma att ta oss nästan 4 veckor, men det vet vi inte just då.
5 tackor återvänder hem, de står plötsligt utanför slaktlammsstallet. Vi tar in dem, de är blöta och medtagna men börjar äta så smått.
25 tackor är återfunna döda eller avlivade pga skador. Ytterligare 10 finns utmed ån, döda i buskage eller drunknade. Besiktningsmannen säger att några lär bli kvar i ån, de går inte att bärga. Jag ryser lätt, tanken på att de ska stå kvar i ån tills bara skeletten återstår är lite väl magstark. Men jag säger inget.
Däremot blir jag irriterad när det visar sig att ingen tagit SE-IDnr på alla besiktade djur – det borde väl ända vara självklart att man gör det. Alla djur ska ju avregistreras och identiteten borde vara viktig för ersättningarna som ska sökas. Jag säger kort att de är myndigheternas sak, själv har jag ingen större önskan om att börja gräva i högen av smutsiga och halvätna kadaver efter öronbrickor.
Mitt på dagen ringer en kvinna från Gäddviken. Hon bor i ett sommarstugeområde, fågelvägen mer än 1½ mil hemifrån och på andra sidan ån . Det står en tacka i hennes trädgård, hon undrar om den kan vara vår?
Jag blir glad, men samtidigt tveksam, kan en tacka verkligen har klarat sig över ån, för att sedan ensam gå mer än en mil i helt fel riktning hemifrån?
Samtidigt kommer svärföräldrarna hem med sonen, vi bestämmer att de tar hand om honom några timmar till, vi måste fortsätta jobba. Jag tar bilen och åker till Gäddviken, avståndet är då mer än 3 mil. I bilen ringer en granne söder om ån, en man som sitter och höstplöjer har sett 3 tackor i närheten av en gammal ängsloge. Jag inser att dessa måste vara våra, några har tydligen klarat sig från ån och kommit upp på andra sidan.
I Gäddviken har vänliga människor föst in tackan i en trädgård, hon infångas och jag konstaterar att det är vår tacka, hon har vårt SE nr i örat.
På återvägen åker jag till Arrud, där får jag visning av vart de tre tackorna siktats. Tar med mig Jixa och börjar leta. Tackorna står inne i logen, verkar lugna och inte rädda för hunden.
Jag ringer svärfar, ber honom ta med en hästtransport och komma och hämta dem. I väntetiden går jag utmed sydsidan på ån, befinner mig nu mittemot våra egna marker. På avstånd ser jag tackorna i buskagen på vår sida av ån. Allt är stilla, det enda som hörs är porlandet av vatten.
När jag står där i åkanten så ser jag en vit spegling i vattenytan. Jag går närmare, precis intill strandbrinken står en tacka på botten. Hon har sannolikt försökt ta sig upp, men drunknat, ett blött får blir tungt, att försöka ta sig upp då nivåskillnaden mellan mark och vatten är 50 cm är svårt, även för en människa. Tackan 8099 har fött många lamm hos oss, men nu springer hon inte mer. Hon står orörlig på botten, en gren har hindrat att ån tog henne vidare ut i Väringen. Jag betraktar henne en stund, vidden av alltsammans börjar gå upp för mig med full kraft.
Vallar de tre tackorna någon kilometer, till transporten som väntar. Men den drunknade tackan i ån lämnar inte minnet. Hon etsar sig fast, precis som de andra djuren.
När jag kommer hem möter jag en traktor som kör upp på vår gårdsplan. I skopan ligger fullt med döda tackor, sargade och blodiga. De flesta är finullstackor, några som vi födde upp då vi bodde nere i Västergötland. Den som tror att man inte känner igen sina djur om man har många, tror fel. De här djuren känner vi väl igen, de har lammat många gånger och var prima mödrar. Där över traktorskopan, blir omfattningen ett snäpp för mycket. Jag måste gå in och sätta mig en stund, inser att den lätta yrseln kanske beror på för litet matintag.
Ät och håll sockernivån, håll dig varm, då är läget under kontroll tänker jag för mig själv.
Sova får vi göra senare, nu ska fler djur utfodras.
På söndag kväll är vi slitna, trötta och hungriga. Irritationen hänger i luften, så som det gärna blir när man är stressad och har ätit och sovit för lite.
Det blir en kort natts sömn.
Måndag 5:e November
Nya vargspår att sikta denna morgon, men någon varg har inte setts till då det varit ljust.
Vi jobbar vidare, fokuserade på att få alla djur till säkra ytor, minska antalet utomhusfodringar och snabbt få alla djur bortom vargens räckvidd. Tackorna är fortfarande inte i sina betäckningsgrupper, vi inser att detta måste prioriteras, hela lammuppfödningen till kommande vår kan inte flyttas framåt i tiden.
Vi stressar på för att komma ikapp, för att frigöra två dagar som krävs för att sortera tackorna igen, senare i veckan.
Det ringer mycket folk nu med, från tidningar, radio och TV. Jag säger ja till alla intervjuer, rädslan har förbytts till ilska, jag tänker värna rätten att bedriva djuruppfödning. Statens vilt får myndigheterna ta ansvaret för. Kollegor från LRF har på sitt håll börjat agera gentemot myndigheterna, de är till stor hjälp. Genom att vara klar över att denna situation inte kan hanteras av oss ensamma, kan mycket arbete göras på parallella ytor samtidigt.
Besiktningsfolket återkommer, de väljer att söka efter fler drunknade tackor per båt.
När tidningen kommer för att göra sin intervju, har jag bett grannar med fårbesättningar och personer som sitter i Viltförvaltningen att komma med. Vi beskriver sakligt vad som hänt, vad det betyder för oss och vilken oreda detta skapar. Övriga fyller i, ingen anser att vargen ska utrotas, men vi är samstämmiga om att samhället måste ta sitt ansvar.
Tonen är god, till dess att fotografen får ta kort av alla tackor som ligger under en presenning, döda i avvaktan på kadaverhämtning. När han, mer för sig själv, uttrycker viss skepsis mot att chefredaktören tar in denna bild, för den är så makaber så hettar det till i gruppen. Jag är lugn, men säger att det väl är journalisternas sak att allsidigt spegla händelser i omvärlden. Bilden under presenningen står i bjärt kontrast till den vackra rovdjursbild som publicerats dagen innan i samma tidning, i anslutning till första artikeln om vargangreppet hos oss. Men detta är verkligheten och den är precis så otäck som den ser ut.
40 tackor är döda eller försvunna. 9 återfunna.
Tvärsnytt gör en intervju, en av våra kollegor som också har en stor fårbesättning tittar på mig innan inspelningen ska göras. Hon frågar om det är ok med mig, hon ser att jag är sliten.
Jag ber att få slippa se alla döda tackor igen, någon annan får visa dem för tv. Jag gör den där intervjun och hoppas att budskapet går fram.
Sedan fortsätter vi att jobba.
Det regnar, jag ställer ut ensilage till lammen. Telefonen ringer igen. Det är en tjänsteman som ringer om något fel i arealkontrollen kring de ekologiska stöden. Jag är så oerhört trött, hjärnan är långsam. Halva samtalet försvinner, det enda jag hör är att något blivit fel i någon areal som har med stöden att göra. Då tappar jag plötsligt tålamodet, jag kopplar ihop fel = återbetalningskrav. Det är det sista jag vill höra just då, att jag 8 månader tidigare gjort något fel i datasystemet SAM Internet. Det där kartritningssystemet där vi ritar ut våra arealer för stöden. Man gör precis allt man kan för att inte riskera att någon meter på kartan blir fel, då väntar dryga bötesbelopp som i värsta fall kan uppgå till mer än halva årslönen för en person. I denna situation blir ett samtal som riskerar betyda återbetalningskrav droppen som får bägaren att rinna över.
Jag skäller ut tjänstemannen efter noter, han får ta all uppbyggd ilska och frustration över den hopplösa byråkrati som omgärdar ett lantbruk, för stunden är detta präglat av vargangreppet. Det är förstås inte hans fel att vi lever i ett överbyråkratiskt system, men tålamodet försvinner när man blir för trött. Vi lägger på.
Lutar mig över ratten i den varma traktorhytten, darrig eftersom jag blev arg och för att vi inte hunnit äta ordentligt idag heller. Fortsätter plasta av och ställa ut balar till lammen.
Ringer en annan fårägande kollega, måste få prata av mig lite. Det känns bättre efteråt, jobbar vidare några timmar till.
Länsstyrelsens ansvariga har fortfarande inte hört av sig. Myndigheternas tystnad är kompakt och talar sitt språk. Våra problem är ointressanta ur samhällets perspektiv.
Tisdag 6:e November
Bilden av våra döda tackor är på förstasidan i morgontidningen. För oss är det en seger, men på ett annorlunda sätt. Media har vågat spegla djurägarnas situation på ett sakligt sätt.
Vi hinner aldrig läsa alla kommentarer som skrivs på nätet.
Därför slipper vi också se en del av de mer otrevliga kommentarerna. Det finns människor som inte väjer för att hota andra det är allmänt bekant. Men att de är beredda att utöva hot för att värna vargen framför oss som försöker driva ett företag, det inser vi först lite senare.
LRF:s påtryckningar har gett verkan, får äntligen ett livstecken från Länsstyrelsen. En handläggare ringer upp mig. Rakt på sak och utan omsvep, men lugnt, förklarar jag att myndigheternas agerande i en krissituation nu varit under all kritik. Det är inte ok att undvika kontakt, det behöver man ingen handbok eller policy för att begripa, det räcker med allmänt sunt förnuft. Förhoppningsvis leder det till att andra djurägare får bättre support i framtiden, alla har inte ett nätverk runt sig som hjälper. Dessutom är min åsikt att mydigheterna ska ta fullt ansvar för sitt vilt. Själv har vi nog med våra egna tamdjur.
På kvällen kommer besiktningsmannen hem till oss för att gå igenom ersättningsansökningar och en del annan information. Han har funnit fler djur de senaste dagarna, vars idnr nu ska anges i ansökningarna. Med sig en plastpåse har han avskurna tacköron med gula nummerbrickor på. Jag blir sittande med en påse leriga öron som jag får kolla idnr på.
Vid 21-tiden går vår hyresgäst som bor i boningshuset på den gård där vi har alla lamm ut med sin hund. Tiken reser ragg och börjar skälla så fort de går utanför dörren. I ljuset från utomhusbelysningen ser hon vargen, den står 10 meter från huset bakom en bil. Den släntrar bort över ladugårdsplanen och passerar lammstallen utan större brådska. Vargen av 2012 års modell är helt oskygg för människor, den får ju inte jagas och göras skygg.
Onsdag 7:e November
En längre sammanhängande nattsömn gör under för humöret och effektivitet i arbetet.
Landshövding, Landsbygsdirektör och Rovdjuransvarig handläggare är på ingång. Fler fårägare i trakten, LRFfolk och ledmöter i viltförvaltningsdelegationen sluter upp. Vi får möjlighet att till länets högsta tjänstemän framföra vår situation. Det vi diskuterar är förutsättningarna vid ett stort vargangrepp och hur vi som enskilda ska gå så skadelösa som möjligt. De praktiska frågorna är i fokus, hur får vi bidrag för stängsel, hur ska vi få ersättning, ska vi själva ligga ute med stora summor under handläggningstiderna? Det mesta löses i konstruktiv anda. Det är inte lätt att försöka hantera de här ärendena, även om viljan är god. Budskapet att vi är djupt oroade för vårt företag och vår försörjning går fram.
Politikerna har ingen beredskap uppsatt för att trygga inkomst och försörjning för den som lever av djuren, i samband med rovdjursangrepp. Det är också stor skillnad på vilka merkostnader som uppstår i en liten jämfört med en stor besättning.
Produktionsbortfallet är mer än 100 lamm i januari. Vi tittar på varann – det kommer att bli en kärv vinter, 100 lamm färre är en betydande inkomstförlust.
Torsdag 8:e November
Martin går upp kl. 04.00 för att hinna göra 6 timmars dag till kl. 10.00. Detta för att frigöra tid så vi hinner sortera tackorna i sina grupper. Jag skjutsar sonen till förskolan och hinner fixa en del administration. Måste hinna till redovisningsbyrån med bokföringen, momsredovisningen ska ju in, har i den uppkomna situationen har jag glömt brytdatumet. Tur att Eva som sköter detta påminner mig, försöker finna en tänkbar tid att åka till stan. Men idag hinner jag inte, måste sortera tackorna i betäckningsgrupper. Stressen är påtaglig, måste hinna klart idag, för varje dag som går förskjuts lamningen allt längre fram på våren. Vi måste sortera utomhus, eftersom alla stall nu är fyllda med djur som säkrats från vargen. Regnet öser ner, men vi hinner precis färdigt innan det är dags att hämta sonen igen.
Fredag 9:e November
Första gången på en vecka som jag lämnar gården, reser jag på ett sedan länge inplanerat möte i Stockholm. Där diskuteras helt andra saker än rovdjur, känns befriande att få tänka på något annat ett tag. Känner mig styrkt när jag lämnar mötet, här har diskuterats framtidsfrågor viktiga för många som driver med djuruppfödning. Innan jag tar bilen hem igen står jag en stund på parkeringen. Blickar upp mot de nybyggda höghusen på Kungsholmen, undrar om det vore enklare att bo där. Så enkelt, inga djur att ta hand om, inga rovdjur, inga bekymmer. Men sedan inser jag hur dumt detta är. Jag är beredd att strida för rätten att driva gård och djuruppfödning.
Det går ut ett pressmeddelande från länsstyrelsen som meddelar beslut om skyddsjakt. De har fattat beslutet själva, något som ur vår synvinkel minskar risken för hot mot oss som enskilda. Vargen är nu DNA testad och ej av genetiskt skyddsvärd status, I denna situationen känns det som en tröst. En lycklig slump gör att denna individ får jagas. Länsstyrelsen hör av sig och meddelar att beslutet är fattat. Underförstått är att vi nu kan riskera hot eller medial uppmärksamhet från dem som värnar vargen framför tamdjuren.
Lördag 10:e November
Martin observerar två bilar ute på byvägen. De står stilla på en mötesplats, verkar konstigt. Han åker dit och frågar om de behöver hjälp. Personerna i bilarna vill inte prata och när Martin frågar vilka de är får han ett snäsigt svar att de bara identifierar sig för polisen.
Sonen är hemma med oss, oron för vilka de här människorna är och vad de vill blir påtaglig.
Ringer polisen, ber dem komma och ta hand om dessa ovälkomna besökare.
En reporter från NA dyker upp med fotograf i släptåg. I mellantiden har de ovälkomna besökarna förflyttat sig mot ett sommarstugeområde. Journalisten åker efter.
När bilarna kör tillbaka står Martin ute vid vägen och skriver upp registreringsnumren. Ett lätt tumult utbryter när en av förarna blir provocerad och rycker åt sig Martins telefon. Martin lyckas ta tillbaka telefonen med en lika snabb manöver, sedan åker bilarna bort från vår gård.
Polisen hinner fram precis när bilarna åkt, det visar sig senare att de gjort samma besök hemma hos jakledaren för skyddsjakten. Men några aktiva jägare träffade de förstås aldrig på.
Nu väcks en annan slags beslutsamhet hos oss. Dessa ovälkomna besökare utmanar nämligen så mycket mer än frågan om vargen och skyddsjakt. Människor som tar sig friheten att skrämma andra från att genomföra en fullt laglig skyddsjakt och att freda sina djur, är i all akt och mening ett hot mot demokratin. Ingen har rätt att med skrämselmetoder sätta sig över det som är lag och ordning, och indirekt skapa egna ramar för vad som är rätt och fel.
Vår rätt att fritt utrycka våra åsikter utan risk för hot, blir helgens mest påtagliga samtalsämne.
Ingen skrämmer oss till tystnad tänker vi, den här gången gick vargen in fel fårflock.
Samtal till både Länsstyrelse och LRF regionens folk, får effekten att fler personer håller utkik efter ovälkomna besökare. Oron för nytt vargangrepp har nu förbytts mot oro för ovälkomna besök hemma.
14:e November
Miljöminister Lena Ek träffar representanter för Örebro Läns viltförvaltningsdelegation. Vargangreppet hos oss diskuteras, vi får en hälsning, men några konkreta löften om handling är svåra att urskilja. Politikerna behöver mer argument heter det.
15:e November
Ersättningsansökan är ifylld och inlämnad till Länsstyrelsen. Det börjar bli lite lugnare, men vi ligger efter med vissa arbetsuppgifter. Våra kor har vi inte hunnit dräktighetsundersöka som det var tänkt, men vi får hitta andra dagar för det.
Jag nås av beskedet att en stor grupp av får blivit vargrivna i Skåne. Länsstyrelsen där hävdade först att det var hund, men det trodde inte fårägaren på. DNA test visade att det var en varg som rivit över 50 tackor. Besättningen är precis som vår, stor och ger försörjning till flera personer. Jag undrar hur supporten i det länet ser ut, Skåne antas väl ligga utanför alla etablerade vargrevir. Får ett mail av en fåruppfödande kollega utanför Sjöbo, varg har siktats i deras trakter. Hon är oroad, med rätta. Hennes besättning består av en unik ras, en genbank i vårt land som i vargens spår skulle kunna utplånas på en natt.
20:e November
Bertil Gabrielsson och Lotta Wallberg från Svenska Fåravelsförbundet träffar miljöminister Lena Ek för att diskutera rovdjursfrågan. De har med sig en skrivelse som yrkar på förbättrade villkor för den som drabbas av rovdjurangrepp. Där står också om behovet av akutgrupper som kan stödja djurägare i det akuta skedet, med folk som har vana av djurskötsel och maskinkörning. Med vår egen situation i färskt minne så kan vi bara instämma.
27:e November
Äntligen får vi sista gruppen kor dräktighetsundersökta. Vi är ikapp med jobb efter en månads tid. Jag stressar för att sätta mig i bilen och delta i ett kvällsmöte. Så här års duggar breven med logotyper från Länsstyrelse, Kommun och Jordbruksverket tätt i vår brevlåda. Det är ingen unik situation, vi delar den med alla andra som driver lantbruk. Det är alltid med ett lätt obehag man öppnar breven, vad handlar det om nu? Det finns alltid en risk att innehållet pekar på någon felaktighet i ansökningar, arealberäkningar eller någon annan faktor som kan sänka stödutbetalningarna eller kraftigt fördröja dem. Man håller andan, och hoppas att dagens brevskörd inte ska minska årsinkomsten eller innebära återkrav på 100 000-tals kronor.
Det är beslutet om ersättning för rovdjursangripna tamdjur som landat i posten denna dag.
På rad 3 i första stycket står: Detta beslut kan inte överklagas.
Länsstyrelsen har beslutat att ersätta oss med ca 1/3 av vårt sökta belopp. Jag uppfattar beslutet som definitivt och inser att man inte tillmätit allt vårt jobb något värde. Alla timmar vi jobbade, alla kvällar, nätter, förflyttningen av djuren, ersättningar till dem som hjälpte till att köra maskiner och så vidare. Detta ska vi stå för själva. Jag står där i mitt kök och inser att staten anser mitt och andra lantbrukares arbete värt 0 kr i timmen.
Jag står där och läser texten en gång till. Ilskan blandas med en känsla av uppgivenhet. Allt slit, allt jobb som gått åt är inte värt något. Myndigheterna anser att vi som producerar Sveriges livsmedel inte är värda ens en minimal timlön för detta arbete.
Det visar sig i den långa dialog som följer att vi till slut får mer ersättning, som också ger viss timersättning för arbetet. Den juridiska processen är obefintlig och har ett löjeväckande skimmer över sig.
En drabbad tamdjursägare har ingen möjlighet att överklaga dessa beslut.
Det finns ingen instans där men rättsligt kan få sitt ärende prövat. Hela systemet bygger på att man som enskild ska vädja vänligt till handläggare på Länsstyrelsen och sakkunniga experter på Viltskadecenter, som inte är myndighetsanställda.
Jag är inte tillräckligt artig, beklagar mig skriftligen över de låga ersättningarna och att beräkningarna inte tar hänsyn till djuren verkliga värde och produktionsbortfallet..
Som svar på min begäran att få inkomma med mer underlag som styrker att mina djur faktiskt hade ett viss värde får jag ett definitivt beslut taget utan hänsyn till mitt önskemål. Detta beslut kan heller inte överklagas, så vår möjlighet att få saken prövad är 0.
Vi har förvisso fått ersättning ekonomiskt, motsvarande 50% av det yrkade beloppet. Kanske ska vi vara nöjda med det. Men känslan av att vara överkörd och rättslös i ett system som inte går att påverka dröjer sig kvar. Vi känner oss frågande inför systemet, kan vårt samhälle verkligen stödja system där enskilda inte kan ifrågasätta myndigheternas beslut? Min tanke går till länder med annat styrelseskick, där demokratin inte är grunden.
Den svenska modellen med bilden av inflytande och demokrati som grundstenar krackelerar en aning under sista månaden på 2012 och trovärdigheten får sig en törn.
4:e december
Den åttonde tackan av de nio som kom tillbaka körs till destruktion. Nu återstår bara en levande tacka av de 49 som vargen anföll. De som kom hem igen började aldrig äta igen, någon hade sannolikt inre skador. Två tackor blev apatiska, de lade sig ner och vägrade äta eller dricka.
12:e december
Har varit på styrelsemöte i Stockholm hela dagen. Får ett sms från Martin. Vargen är skjuten.
Rättssystemet fick ha sin gång, men vi har inget att glädjas åt i detta. Antalet vargar kommer att forsätta öka, risken för angrepp är stor även om en individ som orsakat problem nu är borta.
15:e December
I beslutet kring ersättningar står också att eventuella kommande angrepp bara ersätts om vi sätter upp rovdjuravvisande stängsel. Bidraget för att uppföra dessa stängsel kan utgöra högst 50 kr meter. Inget av företagen som jag skickar förfrågan till kan göra jobbet för denna summa. Vi krävs på rovdjuravvisande stängsel på en total sträcka om 28 000 m. Det är vad som går åt för att säkra våra marker.
Beräkningen vi gör visar att detta krav bara kan tillgodoses om vi själva lägger ytterligare 250 000 Kr + moms på stängslen själva. Då kan vi få allt på plats. Det är mycket pengar, en normal årslön före skatt.
18:e December
Min fråga till Länsstyrelsen om hur de ser på ersättning för djur som kan komma att rivas av varg, på de 300 hektar beten vi själva inte äger besvara med ett ”goddag yxskaft”. De skriver att detta ska regleras i avtal med markägaren. Problemet är bara att dessa avtal redan är ingångna och i svaret bortser man från att få markägare torde vara intresserade av att betala rovdjursavvisande stängsel. Frågan blir obesvarad, tydligen får vi själva stå risken om vi låter djuren beta på dessa marker. Utan dem har vi inte tillräckliga sommarbeten för våra djur. Men det bryr sig inte myndigheterna om.
Vår djurbesättning är försäkrad och vi betalar årligen betydande premier för att säkra oss i händelse av skada. Men det finns undantag från ersättning. Ett av dem är självklart rovdjurangrepp. Inget försäkringsbolag ersätter detta eftersom det är statens ansvar. En privat försäkring av det slaget skulle ingen företagare som lever på djuren ha råd med. Redan dagens premier är betungande.
Utsikten mot våren 2013 skyms av oron för vad som händer då vi i maj ska släppa 400 tackor och 800 lamm på bete. Varg har siktats mitt inne i Örebro denna höst, och alla våra beten där är stadsnära. Stängslen håller högre kvalitet än de flesta, men kraven för rovdjursavvisande uppfyller de inte. I nästan alla betesmarker finns gränser mot insjö eller åar, där en varg enkelt kan ta sig simmande runt alla stängsel.
21:a December
EU kommisionen hotar stämma den svenska staten om man genomdriver sin rovdjurspolitik med utrymme för jakt på varg. LRF:s ordförande Helena Jonsson går ut med ett pressmeddelande och ställer där frågan om svenska politker vågar stå upp för att Sverige fortfarande är en suverän stat som fattar beslut i sina egna angelägenheter. Hon är inte ensam om att ställa denna fråga, vi är många som tänker i samma bana.
28:e december
Jag står inomhus och väger lamm när det kommer ett sms på telefonen. Det har gått en varg över Ervalla ängar på eftermiddagen, någon km hemifrån. Detta är en av alla, nästan dagliga rapporter om vargens ökande aktivitet i vårt område. Det är inte en varg, det är många.
Vi lämnar lyset på i lammstallen över natten, går några extra rundor sent på kvällen samtidigt som vi ser till de lammande tackorna. Det känns bättre att göra något konkret. Men innerst inne vet vi att det är meningslöst. Vargen kan komma förbi vårt stall när man minst anar det. Tackorna som fodras utomhus är inte säkra där ens dagtid och när vi är hemma.
29:e December
Vi tar hand om tackor med nyfödda lamm och sorterar 100 äldre pälslamm. De är fantastiskt vackra, silverlockarna glänser. Korna är ystra i snön, när vi tar ut dem för att ströa i stallet. De ska börja kalva om två månader.
Klockan är runt sju på kvällen då jag ska släcka och gå hem. Släpper ut hundarna på ladugårdsbacken. De stormskäller och reser ragg mot något i mörkret. Jag ser ingenting särskilt, men kallar på hundarna. Fåren verkar lugna och efter att ha gått runt alla byggnader en extra gång, kopplar jag hundarna och går hem för äta middag