Fler fårgårdar trappar ner

Jag ringde en gammal kompis, Jonas, igår. Vi har inte setts på ett par år men han är precis som jag boende på en smågård och har en grupp får.

Han har precis som jag haft får i snart 10 år. Vi har båda bevekelsegrunden att småskalig fårhållning är bra för den biologiska mångfalden samt ger lokalproducerat ekologiskt kött på bordet.

Att vi bestämt oss för att trappa ner fårhållningen på vår gård har jag berättat om tidigare. I dagsläget har vi kvar 6 livdjur varav 5 tackor. Men att min kompis Jonas har samma plan förvånade mig. Han satsade betydligt hårdare på får än vad vi någonsin gjort. Som mest var han uppe i ett 20-tal livdjur medan vi aldrig haft fler än 12.

Att Jonas drar ner på fåren beror på flera saker. För det finns aldrig en enskild faktor som leder in en på dessa tråkiga tankar. Dels är det såklart jobbigt, det är ett arbete som kostar betydligt mycket mer än det ger. Krasst sett om man räknar faktiska kostnader samt insatt arbete så skulle det vara billigare för såväl Jonas som mig att köpa lammköttet över disk i en matbutik. Frågan är om det inte till och med skulle löna sig att köpa svenskt och inte New Zeeländskt. Nåja. Det var en faktor. En annan var myndigheterna. Det ställs oerhört höga krav på djurhållare idag. Krav som förvisso är bra för djuren men frågan är om man inte, för den biologiska mångfaldens skull, borde tillämpa reglerna mindre stelbent i syfte att få ut fler djur i markerna. Den tredje och även för Jonas utlösande faktorn är att man som djurägare känner sig totalt utlämnad och övergiven av samhället när det kommer till de stora rovdjuren. Får man in en varg eller ett lo i fårhagen är man kort sagt rökt. Hur man än gör blir man stigmatiserad. Man blir beskylld och misstänkliggjord om man inte dödar anfallaren i precis lika hög grad som om man skulle fälla den.


Slutsatsen blir, hur man än vänder och vrider på (lamm)steken, att det enklaste är att slakta ut sina djur och plantera gran på gärdena. Bra jobbat WWF & SNF! Det var väl så ni ville ha det nu när ni inte vill att de stora rovdjuren skall förvaltas i dynamik med övriga samhällsintressen?

Biologisk mångfald, självförsörjning, varg och Sveriges framtid

Ingen har väl missat att betande djur är en av de bästa garanterna för den hävdvunna biologiska mångfalden. Samt att hävdvunnen biologisk mångfald är betydligt artrikare per kvadratmeter än "vild" natur.

Ingen har väl heller missat att Sveriges självförsörjningsgrad sjunkit drastiskt under de senaste årtiondena. Vi kan med nöd och näppe klara vår egen spannmålsförsörjning, medan vi får importera stora mängder kött för att stilla svenskarnas allt mer glupande hunger efter blodiga biffar, drypande bacon och vitt fågelkött.

Att i det läget få djurföretagare att sluta med sin djurhållning är ju inte speciellt klurigt. Men det är vad som i praktiken sker på många håll i Sverige. Djurföretagarna lägger ner av många olika anledningar. Nu kan vi varje vecka läsa om djurhållare som slutar med anledning v att de ledsnat på att känna oro över vargangrepp.

Senast i denna kategori är Gustaf Thelin i Värmland som i helgen fick en 450 kg tung kviga vargdödad.

Betesdjuren försvinner. Vad händer då med den hävdvunna biologiska mångfalden, då när ingen längre har praktiskt behov av hävden?

Jo. Svaret stavas för Sveriges del GRAN eller åtminstone skog. För den som inte kände till det så kan jag upplysa om att 10.000 hektar produktiv åkermark omvandlats till skog varje år de senaste 25 åren. Mer än hälften av norrlands öppna mark har beskogats sedan mitten av 1990-talet. För södra sverige är siffran inte lika farlig, här har vi "bara" tappat 25%.... Självklart med stora förluster av biologisk mångfald som följd. Inte så konstigt att Sverige för länge sedan gav upp tanken på att vara självförsörjande. Vi lever ju i ett globalt handelssystem gudbevars. Det finns ju en marknad som förser oss med det vi vill ha. Så länge det finns pengar att betala med. Så länge det finns transportmedel. Men vad händer framöver? Vi har trots allt passerat peak-oil och de fossilbränslebaserade transporterna kommer att bli allt dyrare. Vad gör vi när vi inte längre kan flyga hem färska kenyanska sockerärtor? Kommer vi att falla tillbaka på härdiga gråärtor eller bara sätta oss ner och gnälla?

Detta är ett av de större perspektiv som vi behöver se våra vargstammar utifrån. Och inte som SNFs ordförande, jobba för stora rovviltstammar för storlekens egen skull. För lyssna på honom, han nämner aldrig varför, eller ens att stammarna skall vara sunda.

LST Skåne: Byt alla stängsel!

En tillhörande artikel finns på SVTs hemsida, jag tar några citat:

För att hjälpa fårägarna så har Länsstyrelsen en pott med pengar som betalas ut till den som byter ut sina stängsel. Bidraget är på 40 kronor per meter stängsel. Materialkostnaden för ett bra stängsel ligger på 20 kronor per meter.

Låter ju bra. Men hur stor är deras budget? Har de råd att låta alla skånes fårägare byta sina stängsel, är det samhällsekonomiskt försvarbart att plöja ner de pengarna i stängsel? Kanske är det läge att komma till ett beslut om att vargen inte skall finnas i jordbruksbygder? Skåne är till ytan litet men är ett av sveriges tre fårrikaste län så hur samhällsekonomiskt bra är det med varg där? Därtill kan nämnas att de skånska fårgårdarnas storlek är ganska låg, ungefär 30 får per gård, vilet ger vid handen att det finns i runda svängar lite drygt 10.000 fårgårdar i skåne. Om man tänker sig att varje gård har 1 km stängsel som skall bytas ut landar vi på en bidragssumma för samhället på 400.000.000 kr. Bara för Skåne. Och hur många vargar kan skåne hysa? Två flockar? Kanske 10 djur totalt?

Det börjar kännas lite absurt.

Vidare:

Bertil Nilsson menar att just de dåliga stängslen är den främsta anledningen till att det är så många vargattacker i just Skåne. Därför förordar Länsstyrelsen nu stängsel med starkare ström och av en konstruktion som bättre hindrar vargen.

Nu var det inte så länge sedan som de lite kraftigare stängslen förbjöds. Kvar har vi måttligt kraftiga stängsel att tillgå.

 Jag tycker att det hela är ett samhällsekonomiskt stolleprov som inte med bästa vilja kan påstås gynna den biologiska mångfalden i stort.

Öppet brev från Peter Larsson till SNFs ordförande Mikael Karlsson

Konstnären och fårfarmaren Peter Larsson bor i Sjöbo. Nyligen slogs nio får på en gråd i närheten av hans. Därför skrev han ett öppet brev till Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson via facebook där det delas friskt. Jag återger brevet eftersom det är viktigt och belyser ett allt större problem:

Öppet brev till Naturskyddsföreningens ordförande:
Hej igen Mikael Karlsson! Hoppas natten varit god! Själv har jag vakat över mina får så många timmar jag orkade (man har ju annat att sköta och en familj med). Som tur var blev vi inte angripna i natt trots att en granngård förlorade 9 får till vargen natten innan - 7 stycken dödade någorlunda snabbt, 2 fick avlivas med hemska skador på morgonen. Så man får väl skatta sig lycklig... Men det jag funderar över hur vi skall våga ha fåren kvar i de naturbeten som vi sköter? Som jag nog berättat tidigare är de fulla av rödlistade arter (det här är av typen ekhagar á la Ottenby Lund m.m. om du någonsin besökt en sådan biotop). I sommar har jag sett flera sällsynta bastardsvärmare, den lilla ekoxen (Dorcus) och häromdagen sjöng sommargyllingen över huvudet på mig när jag räknade in djuren. Så att det är rika marker som det vore trist att se växa igen, är det ingen tvekan om! Men med tanke på utvecklingen nu vet jag inte hur jag skall hinna både vaka över fåren, skriva mina böcker och måla fåglar - dygnet har inte tillräckligt många timmar för allt... Jag vet att många i din organisation anser att vi fårägare får skylla oss själva när vi låter djuren vistas utomhus dygnet runt och tycker att man skall stalla in dem nattetid (har någon hos er räknat på antalet transportmil med bil+släp eller traktor+släp om man betar reservat långt ifrån gården? Det blir inte särskilt miljövänligt...) Men tyvärr är det heller inte någon lösning för de allra flesta. Dessutom säger djurskyddslagen att våra djur skall vara utomhus under betessäsongen och det känns klart trevligare att låta fåren (och nötboskap) vila i skuggan på dagarna för att beta på natten. Fast det börjar bli svårt i dagens Sverige som du vet... Och när det gäller våra staket - som gång på gång döms ut av era medlemmar och länsstyrelsens rovdjursspårare - är det dessvärre så att det inte går att "vargsäkra" en hage i större delen av landet; stengärdsgårdar, diken, sjöar m.m. gör detta till en utopi. Trots att ex. länsstyrelsen i Skåne ber oss att skicka in ansökningar för "rovdjursstaket", räcker anslagen bara till en handfull gårdar per år. Och hur var det nu med de 3 m höga staketen på Skånes Djurpark? Dessa gnagde sig vargarna igenom på några minuter. Till och med så fort att parken fick utrymmas på besökare då det plötsligt sprang vargar bland barnfamiljerna!
Så jag har faktiskt kommit fram till att den bästa lösningen för alla parter är att ni genom era medlemmar försöker ordna "betes-team" som kan ta över betesdjurens roll i landskapet. Dessa skulle - kanske med någon form av saxar eller sekatörer - kunna rycka ut och hålla alla dessa biologiskt ovärderliga betesmarker öppna när nu vargen har börjat få fårbönder (och en och annan nötbonde) att uppgivet tala om att lägga ner. Vad jag förstår har ni en årsbudget på ca 30 miljoner kronor och det borde väl gå att flytta över en del av dessa pengar från kansliets tjänstemän till mobila "betes-team"? Sedan kan vi ju alla lägga en fin importerad Nya Zeeländsk lammkotlett på grillen nästa sommar och tänka "Men vi har ju i alla fall gott om varg i våra skogar..."
Med hälsningar, Peter Larsson f.d. medlem
Konstnär, författare och fårfarmare

Fundering

Varför måste man försvara sig när man pekar på de negativa effekterna dagens rovdjurspolitik har på landsbygd och biologisk mångfald?

Lite tankar om vaktlamor, propaganda och önskan om en quick fix

Läst i Jakt och Jägare att det igår introducerades lamadjur i en fårbesättning i Skåne:

/Lamadjuren/ ingår i ett pilotprojekt som ska visa om lamor kan skydda stora fårhjordar mot vargangrepp.
Det är företaget Skabernäs som fått bidrag från länsstyrelsen att köpa in tre lamor som ska vakta deras fårhjord, som är en av de största i Skåne.
Länsstyrelsen i Skåne bidrar med kostnaden för lamorna, inklusive veterinärskostnader.

Ett nyckelord i sammanhanget är just stora fårhjordar. För det måste till kvantitet för att det skall bli lönsamt med en  vaktlama. Och ser man till de svenska fårbesättningarnas storlek så inser man snabbt att lösningen är aktuell för blott en handfull som har fler än 49 får i besättningen. Jag lånar in en graf från jordbruksverket som illustrerar hur stora fårhjordarna är i sverige:

Den långsiktiga trenden över antalet gårdar med får är minskande. Jämfört med 1985 finns det idag 12% färre gårdar med får. De gårdar som fortfarande har får har landskapsvård som främsta drivkraft:

I landskapsvård ingår såklart att man genom sin verksamhet bidrar till att öka den hävdvunna biologiska mångfalden.På frågan varför du håller får svarade de tillfrågade såhär:

Om man skall värdera fårindustrin i sverige så ser den ut såhär, produktionsvärde mätt i miljoner kr:

Fårindustin har med andra ord inget stort produktionsvärde nationalekonomiskt sett. Krasst sett ett värde som är marginellt högre än Svenska Naturvårdsföreningens årsomsättning. Personligen funderar jag på om inte fårindustrin i praktiken bidrar till mer biologisk mångfald än SNF..... Att SNF i praktiken motverkar denna form av biologisk mångfald genom att gynna ett enskilt djur som driver fårägare att ge upp sin verksamhet är en intressant paradox.

Nåja. Vi kan se att den genomsnittliga svenska fårgården är liten och att där inte finns någon direkt ekonomi i industrin. Om man tänker sig att låt säga 50% (i verkligheten är det betydligt fler, men detta är ett teoretiskt resonemang) av fårgårdarna ligger i län där det förekommer varg och därför uppmanas skydda sina får med hjälp av lamadjur så innebär det att det behövs 4500 lamadjur. Kastrerade hanar för att vara specifik. 4500 lamadjur av detta slag betingar, om jag fått siffrorna rätt samt räknat in kpi, ett värde av sisådär 60 miljoner. Detta innebär att om man skall vargsäkra hälften av sveriges fårgårdar med lamadjur så tar man 1/3 av hela svenska fårindustrins årliga produktionsvärde i anspråk vilket naturligtvis inte är rimligt.

Sedan finns det en annan faktor också. Tillgång. Finns det 4500 kastrerade lamahanar på marknaden i Sverige? Eller ens i Europa? Jag skrev ett mail till jordbruksverket med en förfrågan om hur många lamadjur det finns i Sverige. Såhär löd svaret:

Jordbruksverket har tyvärr ingen officiell statistik över detta.

Det kan hända att svenska djurhälsovården, som bedriver hälsovård för dessa djur, vet ungefär hur många som finns i Sverige. Även svenska alpackaföreningen kan kanske veta.

Intressant. Då är det läge att inflika att svenska djurhälsovården å det starkaste avråder från att hålla lamadjur och får tillsammans:

Från veterinärt håll vill vi dock varna för att hålla lamor och alpackor tillsammans med får och nöt. Dessa idisslare bär ofta på samma sorts parasiter och de kan därför smitta varandra. Som exempel kan nämnas den lilla leverflundran som är vanligt förekommande hos får och för dem ofarlig, medan däremot lamor och alpackor är mycket känsliga för parasiten och blir sjuka eller till och med kan dö av den. En annan aspekt är att lamorna och alpackorna antingen är direkt importerade från utlandet eller härstammar från relativt nyligen importerade djur. Detta innebär en uppenbar risk ur smittskyddssynpunkt eftersom flera sjukdomar är svåra att upptäcka med tester i karantän.

Men efter lite sökande hittade jag en uppgift om antalet lamadjur i sverige. Jag citerar Hejdeholm:

I Sverige finns det en hel del lamor och inventeringen som Jordbruksverket gjorde för några år sedan visade på att det fanns 22 besättningar med totalt 96 lamor. Denna siffra är dock helt missvisande när det gäller både antal ägare till lamor och antalet lamor i landet. Däremot visar den en tydlig bild på förhållandet antal djur per ägare. De flesta lamaägare har 2-3 stycken djur. De flesta har ett sto och en hingst. Syftet med dessa djur är främst som sällskapsdjur, ett roligt inslag på gården!

 OK, siffran 96 lamadjur är i lägsta laget, låt oss anta att jordbruksverket i sin inventering fångade upp 10% av alla gårdar med lamadjur, i så fall finns det inte ens 1000 lamadjur i sverige... Och hur många av dem är kastrerade hanar lämpliga som fårvakter?

Vi har med andra en lite lustig situation där länsstyrelsen i Skåne lyfter fram ett såväl ovanligt som från veterinärt håll direkt olämpligt djurslag som fårvakter. Detta har anammats av allehanda intresseorganisationer som nu i tid och otid framhåller lamadjur som en quick fix på vargproblemet. Jag har själv fått lamadjursargumentet slängt i ansiktet flera gånger sedan länsstyrelsen i Skåne släppte "nyheten".

Igår startades en namninsamling för att rädda svensk lammproduktion. Den presenteras såhär:

RÄDDA SVENSK LAMMPRODUKTION!

---

Till: Statminister Fredrik Rheinfeldt mfl.

Till Fredrik Rheinfeld mfl. i Sveriges Regering,

Vi som undertecknat detta dokument kräver - med anledning av den uppkomna situationen med ett oacceptabelt antal vargattacker på får - full ersättning och nödvändig hjälp att skydda våra djur. Detta med de av Naturvårdsverket, Länsstyrelserna, Viltskadecentrum, Världsnaturfonden, Naturskyddsföreningen, Svenska Rovdjursföreningen mfl. anvisade staket som enligt dessa organisationer håller vargar (och andra stora rovdjur) utanför fårhagarna.

Vi som undertecknar detta dokument är EJ i den situationen att vi kan bekosta detta själva. Alternativet för oss är att upphöra med lammproduktion med alla negativa effekter detta för med sig för det svenska kulturlandskapets betesmarker, ängar och en "klimatsmart" köttproduktion.

En växande känsla av obehag

Nu kryper det närmare. Allt närmare.

I morses hittade en fårägare halvannan mil (fågelvägen) från vår gård flera döda tackor i sin hage. Nu har det inventerats och besiktigats och slutnotan landar på elva vargdödade får på två olika gårdar. Lokalbladet skriver:

Enligt länsstyrelsen finns ingen förhöjd risk för att andra besättningar i trakten ska drabbas av angrepp.

My ass!

Detta var ju andra tillfället på ett par veckor i samma område. Är det inte snarare så att vi har fått en varg med smak för får i trakten?

Vidare säger länsstyrelsens besiktningsman:

- På gården där sju tackor blev tagna fanns staket på tre sidor av hagen. På den fjärde var det lite bergigt. Det var egentligen bara raka spåret in för en varg. Men fåren kunde inte komma ut, säger hon.

 Men det är ju frågan om naturbetesmark i kuperad terräng. Det är djäkligt svårstängslat. Och som fårägare brukar man stängsla för att just hålla får inne, inte för att hålla vilda djur ute. Hade jag stängslat våra marker för att hålla djur ute så hade fårhagarna fungerat som en led som fört vilda djur (vildsvin, hjortar, älgar och rådjur) från ett stort område till den hårt trafikerade landsvägen som passerar vår gård. Det hade varit extremt farligt och oansvarigt.

Mikael Jägare var påpasslig och filmade det hela:

Om fårvaktande lamor i TV4 malmö

Det är lamningstid hemma på gården. Lamningen är dock lite sen, i vanliga fall börjar den runt den 20 mars men ännu så länge har inte ett enda lamm kommit. Två av tackorna har dock mjölkstinna juver så det skulle förvåna mig om inte de lammar under dagen, eller allra senaste under natten. Då är man som fårägare självklart lite extra nervös. För att skydda mina djur har jag ett par råvfällor gillrade på olika platser i fårhagen. Jag har hittills aldrig blivit av med lamm till räven men en granne blev ett år av med 30% av sina lamm, varav ett var så stort att räven inte lyckades släpa det genom fårstängslet utan det fastnade. Räven återkom dock ett par gånger och styckade det på samma sätt som räven gör med större rådjur.

I mina trakter har det börjat röra sig stora rovdjur allt oftare. Vi hade besök av lo på gården för ett par år sedan. Som väl var klarade sig fåren med vår tupp av den utrotningshotade lantrasen Orusthöna gick åt, likaså ett par tre ladugårdskatter. Jag fick för övrigt en synobs på lodjuret, en ung en som nog blivit bortstött från sin mor ganska nyss. Under de år vi bott på gården så har flera olika gårdar i socknarna intill haft vargbesök. Det har varit smågårdar som tappat ett eller två får/lamm vardera. Detta kanske inte låter så mycket men har du en flock på kanske ett halvdussin djur så är alla viktiga individer och en förlust på 10-30% av flocken blir då mycket kännbar.

Någon kanske tycker att man borde stängsla bättre. Sätta en eltråd över fårnätet och en utanför i nederkant. Självklart kan man göra det. Men då förlorar man något viktigt. Man hindrar fler djur än vargen - för en lo stängslar man inte ut, det går helt enkelt inte om man inte stängslar som på Guantanamo - från att röra sig naturligt i landskapet. Man tvingar fram nya viltväxlar. Skulle jag uppgradera mitt fårstängsel så det blev rovdjurssäkert så kommer mängden trafikolyckor med rådjur och dovhjort att öka högst markant. Detta då mina marker kommer att fungera som en fålla som leder viltet till den periodvis hårt trafikerade landsväg som leder förbi gården. Och trafikolyckor vill jag inte ha på mitt samvete. Det räcker väl med de idioter som varje år kör för fort och landar i våra hagar och ängar.

I det perspektivet blir klippet ovan intressant. Att skaffa vakter i fårhagen. Vakter i form av lamadjur. Och visst låter det fint, mannen från länsstyrelsen säger ju att det är:

En billig och enkel metod

Men är det verkligen så? Om det nu skulle vara så billigt och enkelt, varför ger då länsstyrelsen bidrag? För han säger faktiskt även:

Har man en stor besättning kan man söka bidrag från länsstyrelsen

Det är ju i de stora besättningarna det finns pengar, så varför är det de som skall ha bidragen? Och vad kostar egentligen en lama? Jag googlade lite för att hitta prisuppgifter, och konstaterade snabbt att jag inte kunde hitta en enda annons just nu. Alpackor finns det några, men de är lite för små för att vara fullgoda vakter. Det är riktiga lamor jag behöver pris på. Till slut hittade jag en gammal artikel i Lokaltidningen Ängelholm där en lama säljs för 7.000 kr, vilket uppräknat till dagens prisläge borde landa på närmare 8.000 kr. För en smågård är den summan inte snuten i en handvändning.

Nästa fråga är om alla lamor är bra vakter. Jag lånar erfarenheter från ett internetforum som svar på den frågan:

..........Jag måste samtidigt varna alla som funderar över att skaffa en lama som fårvakt, tänk efter både en och två gånger innan ni köper en. Det är uuuunderbart trevliga djur, men det kan bli såå fel... som det blev för mig. Jag köpte ett hingstföl som fårvakt av en veterinär. Jag ställde 1000 frågor och kände mig trygg med köpet, det var ju som sagt från en veterinär. Men efter Pricken kommit hem och mina beställda böcker kom från Usa och även artiklar från Exotika, så insåg jag hur fel jag gjort. Man ska aldrig köpa en lama som är så ung till att börja med, han var bara 5,5 månader. Man ska aldrig ha en så ung lama ensam. Man ska aldrig ha en unghingst med får........

OK. Man skall alltså inte köpa ett ungt djur, vilket sannolikt är de typ av djur som  oftast dyker på på marknaden. Om man nu över huvud taget hittar djur till salu för de verkar inte direkt växa på träd om man så säger.

Det där med lamor på gårdar verkar, som jag ser det, inte vara någon enkel quick fix. Men varför skulle de vara det? Då skulle ju fler använda sig av dem!

Sedan måste jag återvända till det där med att det är storgårdarna som får bidrag till lamainköp. Ser man till den biologiska mångfalden så är det inte storgårdarna som behöver uppehålla ett betestryck, åtminstone inte dem som har vallbete vilket är ganska vanligt. Det är gårdar som håller får på naturbete ute på skräpmarker som framför allt behöver stöd. För det är på de beteshävdade marginalmarkerna som vi har landets högsta biologiska mångfald. Det är även gårdar som håller sina djur på svårstängslade marginalmarker som är de som först slutar med djurhållning när det blir ett ökat rovdjurstryck. Markerna med de högsta naturvärdena tillåts då slya igen, eller än värre, planteras igen med gran. Vad har man vunnit på det?

Så sammanfattningsvis måste jag säga att det är bra att länsstyrelsen i ett län med mycket får och allt fler vargbesök gör ett försök att hjälpa de drabbade. Men samtidigt tycker jag inte att det är något annat än spel för gallerierna. Man lyfter fram något som de fakto är ganska svårt och beskriver den som en enkel och billig quick fix, vilket ger allmänheten en felaktig bild av problemet och dess lösning. Lösningen kan bara vara att vi tillåts reglera stammarna av stora rovdjur utan att varje beslut om jakt eller skyddsjakt överklagas. Vi måste tillåtas förvalta rovdjursstammarna. Annars blir landsbygden, privatpersoner, de areella näringarna och den biologiska mångfalden lidande i första rummet, i det andra rummet blir rovdjuren lidande då alternativet till laglig förvaltning stavas tjuvjakt.

Mål för rovdjuren SOU 2012:22

SOU 2012:22, Mål för rovdjuren hittar ni på denna länk. Men ladda inte ner "hela utredningen" utan ta den i två delar för någon har gjort fel när den lades upp så "hela utredningen" är samma fil som utredningens andra del......

Så har den då kommit, den sedan länge emotsedda, hänvisade och fruktade rovdjursutredningen. Den som alla politiker hänvisar till som en slags gordisk knut som skall lösa alla problem. Men gör den då det?

Näe absolut inte. Det menar i alla fall i princip samtliga parter på "brukarsidan" av rovdjursförvaltningen. Vi kan se hur jägarförbundet, jägarnas riksförbund och LRF samtliga kritiserar utredningens innehåll. Ser vi till sveriges djurbönder så är även de kritiska:

Rovdjursutredningen får betyget ”icke godkänt” av landets djurbönder.
– Utredaren har inte visat näringens faktiska kostnader för rovdjuren och han ger därmed Riksdagen ett dåligt beslutsunderlag. Det ger ingen bra grund för en bättre samexistens mellan människa och rovdjur, säger Anette Skoog, ordförande för Sveriges Djurbönder.

Regeringens utredare Lars-Erik Liljelund har i ett tidigare delbetänkande föreslagit att den svenska vargstammen ska ökas från dagens cirka 200 djur till 450 djur. I sitt slutbetänkande, skulle han också belysa de socioekonomiska konsekvenserna för bland annat lantbruket och ge förslag till förvaltningsåtgärder för att öka acceptansen för rovdjur.

– Det här är en jätteviktig del av uppdraget. Inte minst EU-kommissionen har poängterat att den mänskliga acceptansen är en nyckel i förvaltningen av stora rovdjur. Ändå behandlas detta ytterst styvmoderligt av utredningen. Det är minst sagt anmärkningsvärt, säger Anette Skoog.

Varje år rivs ett stort antal tamdjur av varg. Merparten av djuren är får. Förra året beräknades antalet döda, skadade och förlorade får till 700 stycken. Utöver de direkta kostnaderna för dödade djur drabbas djurägarna av stora indirekta skador i samband med rovdjursangrepp.

– Under förra året betalade staten mellan 5-6 miljoner för rovdjursstängsel och ersättning för rivna djur. Det är en bråkdel av den verkliga kostnaden, säger Lotta Wallberg, fårägare i Ljusdal och expert i rovdjursutredningen.

Enligt Lotta Wallberg har hon och andra experter i utredningen vid flera tillfällen påtalat att dagens situation är oacceptabel och de verkliga kostnaderna för en livskraftig vargstam aldrig beräknats.
– Som det är nu får lantbruksnäringen bära en stor del av kostnaderna. Och dessa kostnader har inte synliggjorts. Detta är en mycket stor brist i utredningen, säger Lotta Wallberg.
Därmed blir det också omöjligt för Riksdagen att fatta ett beslut som ger förutsättningar för en långsiktig och god samexistens mellan människa och rovdjur på landsbygden, säger hon.

På tåget hem från jobbet igår ägnade jag en timme åt att kika i utredningen. Delvis så har man fångat upp forskningen väl, men där finns också vad jag uppfattar som stora missar:

• När man diskuterar jaktbrott så gör man fortfarande ingen urskiljning mellan anmälda och avskrivna. Så även §28 skjutningar ingår i statistiken då man per automatik misstänks för grovt jaktbrott om man pangar på en varg som håller på att slita strupen av ett får.
• När man skriver om kunskap kring varg/rovdjur som ett led i acceptans så missar man att jägare i rovdjursområden är de svenskar som har högst faktisk kunskapsnivå om rovdjuren, men trots detta är bland de mest negativa. Detta kan inte botas med mer information även om utredaren verkar tro detta.
• Man skriver om statens kostnader för rovdjursförvaltningen, men inte enskildas och näringars kostnader.
• När man skriver om djurturism så missar man att älgen är sveriges internationella symbol, ett djur som på egen hand bidrar till miljontals turistnätter i Sverige. Turistnätter som skulle lagts någon annan stans om vi inte hade en så stark älgstam som vi har (källan är en intervju med Visit Swedens vd för ett tag sedan). Rovdjursturism finns på många andra håll i världen, men en älgstam som den svenska finns bara i Sverige. Vi bör fundera en gång till innan vi låter den bli vargmat!
  
• Man underskattar minskande biologisk mångfald till följd av nedlagd hävd till följd av attacker eller osäkerhetskänslor pga rovdjur. Hävdvunnen biologisk mångfald är extremt viktig.
• När man skriver om hur farlig vargen är så nämner man bara Gysingevargen, man lyfter inte blicken och tar upp de exempel på dödsfall som finns i västvärlden i modern tid!
  

Det var några saker jag reagerade på. Ni har säkert hittat fler, och om ni vill försöka påverka så skriv till miljöminister Lena Ek och säg vad ni tycker. Men håll er sakliga och artiga, annars är det ingen som lyssnar.

Jag tänker i alla fall utnyttja min demokratiska rätt och formulera ett brev med mina synpunkter!Sedan kommer utredningen att gå ut på remiss. Ca 90 remissinstanser är utsedda, men de som känner sig berörda har rätt att svara på remissen. Tre månader kommer remisstiden att vara enligt den departementssekreterare jag var i kontakt med för ett par timmar sedan.

Så om ni är intresserade av att kunna köpa småskaligt framställda lammprodukter från marginalområden i Sverige så är det läge att protestera. Så som situationen verkar utveckla sig så är jag tämligen övertygad om att mängden irrationellt skötta småjordbruk, där de behövs som mest, kommer att minska till följd av den rovdjursförvaltning som föreslås. Kostnaderna att starta upp en verksamhet är redan idag höga och att då behöva etablera rovdjursavvisande stängsel är antagligen det som får många att antingen lägga ner sin verksamhet eller att inte alls påbörja den. Man får nämligen inte glömma att smågårdarna är de enheter som effektivast bidrar till den biologiska mångfalden i Sverige, missgynnar man dem genom att gynna de stora rovdjuren har man bara kastat ut barnet med badvattnet! Så sent som idag gick TT ut med följande nyhet:

Mer än en fjärdedel av årskonsumtionen av lamm i Sverige sker till påsk. Men det kan bli svårt att hitta svenskt lammkött - det är nämligen en bristvara, enligt producenter och livsmedelshandlare.

Genomsnittsfårgården har idag en vinterbesättning på lite drygt 30 djur, de flesta betydligt färre några få betydligt fler. Det är bara de stora som kommer att mäkta med det extraarbete det innebär att hålla får i anslutning till stora rovdjur. Så om ni är nöjda med att köpa lammkött från NewZeeland eller Australien, med risk att lammen har utsatts för mulesing, dvs stympning kring ändtarm och könsorgan för att inte ullen skall skitas ner så kan ni ju stillatigande luta er tillbaka och låta rovdjurspolitiken utvecklas i den riktning den nu gör.... Är ni inte nöjda med detta så kan ni t.ex. skriva på jägareförbundets namninsamling för en ny rovdjurspolitik.