Utslaktning pågår

Nu pågår utslaktningen av vår fårbesättning för full. Efter den gångna helgen återstår fyra djur, två tackor och två lamm. De kommer att slaktas under hösten.

Jag har tidigare utvecklat varför vi tagit detta beslut, det kan ni läsa om här. 

Idag sitter vi i en situation där jordbruksministern avskaffats och ersatts med en landsbygdsminister. Men denne får inget eget departement utan skall sorteras in under näringsdepartementet. Detta innebär en stor risk för att landsbygden kommer än mer i skymundan. Kombinerat med Åsa Romson (MP) som miljöminister så kan man hysa farhågor om att miljödepartementet kommer att sätta käppar i hjulen för den vargjakt som våra länsstyrelser för närvarande är i full färd med att planera. I det läget ser jag ingen framtid i att ha ens en mindre fårbesättning. Det är helt enkelt inte önskvärt från de styrandes sida.

Om vi åter tar in får på gården om ett par så så får regeringen i allmänhet och Romson i synnerhet i praktiken visat att hävdvunnen biologisk mångfald och en levande landsbygd är något som samhället anser viktigt och regeringen faktiskt värnar om.

Fler fårgårdar trappar ner

Jag ringde en gammal kompis, Jonas, igår. Vi har inte setts på ett par år men han är precis som jag boende på en smågård och har en grupp får.

Han har precis som jag haft får i snart 10 år. Vi har båda bevekelsegrunden att småskalig fårhållning är bra för den biologiska mångfalden samt ger lokalproducerat ekologiskt kött på bordet.

Att vi bestämt oss för att trappa ner fårhållningen på vår gård har jag berättat om tidigare. I dagsläget har vi kvar 6 livdjur varav 5 tackor. Men att min kompis Jonas har samma plan förvånade mig. Han satsade betydligt hårdare på får än vad vi någonsin gjort. Som mest var han uppe i ett 20-tal livdjur medan vi aldrig haft fler än 12.

Att Jonas drar ner på fåren beror på flera saker. För det finns aldrig en enskild faktor som leder in en på dessa tråkiga tankar. Dels är det såklart jobbigt, det är ett arbete som kostar betydligt mycket mer än det ger. Krasst sett om man räknar faktiska kostnader samt insatt arbete så skulle det vara billigare för såväl Jonas som mig att köpa lammköttet över disk i en matbutik. Frågan är om det inte till och med skulle löna sig att köpa svenskt och inte New Zeeländskt. Nåja. Det var en faktor. En annan var myndigheterna. Det ställs oerhört höga krav på djurhållare idag. Krav som förvisso är bra för djuren men frågan är om man inte, för den biologiska mångfaldens skull, borde tillämpa reglerna mindre stelbent i syfte att få ut fler djur i markerna. Den tredje och även för Jonas utlösande faktorn är att man som djurägare känner sig totalt utlämnad och övergiven av samhället när det kommer till de stora rovdjuren. Får man in en varg eller ett lo i fårhagen är man kort sagt rökt. Hur man än gör blir man stigmatiserad. Man blir beskylld och misstänkliggjord om man inte dödar anfallaren i precis lika hög grad som om man skulle fälla den.


Slutsatsen blir, hur man än vänder och vrider på (lamm)steken, att det enklaste är att slakta ut sina djur och plantera gran på gärdena. Bra jobbat WWF & SNF! Det var väl så ni ville ha det nu när ni inte vill att de stora rovdjuren skall förvaltas i dynamik med övriga samhällsintressen?

Gary Larson om vargar och får

En Gary Larson strip från 1985....

Biologisk mångfald, självförsörjning, varg och Sveriges framtid

Ingen har väl missat att betande djur är en av de bästa garanterna för den hävdvunna biologiska mångfalden. Samt att hävdvunnen biologisk mångfald är betydligt artrikare per kvadratmeter än "vild" natur.

Ingen har väl heller missat att Sveriges självförsörjningsgrad sjunkit drastiskt under de senaste årtiondena. Vi kan med nöd och näppe klara vår egen spannmålsförsörjning, medan vi får importera stora mängder kött för att stilla svenskarnas allt mer glupande hunger efter blodiga biffar, drypande bacon och vitt fågelkött.

Att i det läget få djurföretagare att sluta med sin djurhållning är ju inte speciellt klurigt. Men det är vad som i praktiken sker på många håll i Sverige. Djurföretagarna lägger ner av många olika anledningar. Nu kan vi varje vecka läsa om djurhållare som slutar med anledning v att de ledsnat på att känna oro över vargangrepp.

Senast i denna kategori är Gustaf Thelin i Värmland som i helgen fick en 450 kg tung kviga vargdödad.

Betesdjuren försvinner. Vad händer då med den hävdvunna biologiska mångfalden, då när ingen längre har praktiskt behov av hävden?

Jo. Svaret stavas för Sveriges del GRAN eller åtminstone skog. För den som inte kände till det så kan jag upplysa om att 10.000 hektar produktiv åkermark omvandlats till skog varje år de senaste 25 åren. Mer än hälften av norrlands öppna mark har beskogats sedan mitten av 1990-talet. För södra sverige är siffran inte lika farlig, här har vi "bara" tappat 25%.... Självklart med stora förluster av biologisk mångfald som följd. Inte så konstigt att Sverige för länge sedan gav upp tanken på att vara självförsörjande. Vi lever ju i ett globalt handelssystem gudbevars. Det finns ju en marknad som förser oss med det vi vill ha. Så länge det finns pengar att betala med. Så länge det finns transportmedel. Men vad händer framöver? Vi har trots allt passerat peak-oil och de fossilbränslebaserade transporterna kommer att bli allt dyrare. Vad gör vi när vi inte längre kan flyga hem färska kenyanska sockerärtor? Kommer vi att falla tillbaka på härdiga gråärtor eller bara sätta oss ner och gnälla?

Detta är ett av de större perspektiv som vi behöver se våra vargstammar utifrån. Och inte som SNFs ordförande, jobba för stora rovviltstammar för storlekens egen skull. För lyssna på honom, han nämner aldrig varför, eller ens att stammarna skall vara sunda.

LST Skåne: Byt alla stängsel!

En tillhörande artikel finns på SVTs hemsida, jag tar några citat:

För att hjälpa fårägarna så har Länsstyrelsen en pott med pengar som betalas ut till den som byter ut sina stängsel. Bidraget är på 40 kronor per meter stängsel. Materialkostnaden för ett bra stängsel ligger på 20 kronor per meter.

Låter ju bra. Men hur stor är deras budget? Har de råd att låta alla skånes fårägare byta sina stängsel, är det samhällsekonomiskt försvarbart att plöja ner de pengarna i stängsel? Kanske är det läge att komma till ett beslut om att vargen inte skall finnas i jordbruksbygder? Skåne är till ytan litet men är ett av sveriges tre fårrikaste län så hur samhällsekonomiskt bra är det med varg där? Därtill kan nämnas att de skånska fårgårdarnas storlek är ganska låg, ungefär 30 får per gård, vilet ger vid handen att det finns i runda svängar lite drygt 10.000 fårgårdar i skåne. Om man tänker sig att varje gård har 1 km stängsel som skall bytas ut landar vi på en bidragssumma för samhället på 400.000.000 kr. Bara för Skåne. Och hur många vargar kan skåne hysa? Två flockar? Kanske 10 djur totalt?

Det börjar kännas lite absurt.

Vidare:

Bertil Nilsson menar att just de dåliga stängslen är den främsta anledningen till att det är så många vargattacker i just Skåne. Därför förordar Länsstyrelsen nu stängsel med starkare ström och av en konstruktion som bättre hindrar vargen.

Nu var det inte så länge sedan som de lite kraftigare stängslen förbjöds. Kvar har vi måttligt kraftiga stängsel att tillgå.

 Jag tycker att det hela är ett samhällsekonomiskt stolleprov som inte med bästa vilja kan påstås gynna den biologiska mångfalden i stort.

Öppet brev från Peter Larsson till SNFs ordförande Mikael Karlsson

Konstnären och fårfarmaren Peter Larsson bor i Sjöbo. Nyligen slogs nio får på en gråd i närheten av hans. Därför skrev han ett öppet brev till Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson via facebook där det delas friskt. Jag återger brevet eftersom det är viktigt och belyser ett allt större problem:

Öppet brev till Naturskyddsföreningens ordförande:
Hej igen Mikael Karlsson! Hoppas natten varit god! Själv har jag vakat över mina får så många timmar jag orkade (man har ju annat att sköta och en familj med). Som tur var blev vi inte angripna i natt trots att en granngård förlorade 9 får till vargen natten innan - 7 stycken dödade någorlunda snabbt, 2 fick avlivas med hemska skador på morgonen. Så man får väl skatta sig lycklig... Men det jag funderar över hur vi skall våga ha fåren kvar i de naturbeten som vi sköter? Som jag nog berättat tidigare är de fulla av rödlistade arter (det här är av typen ekhagar á la Ottenby Lund m.m. om du någonsin besökt en sådan biotop). I sommar har jag sett flera sällsynta bastardsvärmare, den lilla ekoxen (Dorcus) och häromdagen sjöng sommargyllingen över huvudet på mig när jag räknade in djuren. Så att det är rika marker som det vore trist att se växa igen, är det ingen tvekan om! Men med tanke på utvecklingen nu vet jag inte hur jag skall hinna både vaka över fåren, skriva mina böcker och måla fåglar - dygnet har inte tillräckligt många timmar för allt... Jag vet att många i din organisation anser att vi fårägare får skylla oss själva när vi låter djuren vistas utomhus dygnet runt och tycker att man skall stalla in dem nattetid (har någon hos er räknat på antalet transportmil med bil+släp eller traktor+släp om man betar reservat långt ifrån gården? Det blir inte särskilt miljövänligt...) Men tyvärr är det heller inte någon lösning för de allra flesta. Dessutom säger djurskyddslagen att våra djur skall vara utomhus under betessäsongen och det känns klart trevligare att låta fåren (och nötboskap) vila i skuggan på dagarna för att beta på natten. Fast det börjar bli svårt i dagens Sverige som du vet... Och när det gäller våra staket - som gång på gång döms ut av era medlemmar och länsstyrelsens rovdjursspårare - är det dessvärre så att det inte går att "vargsäkra" en hage i större delen av landet; stengärdsgårdar, diken, sjöar m.m. gör detta till en utopi. Trots att ex. länsstyrelsen i Skåne ber oss att skicka in ansökningar för "rovdjursstaket", räcker anslagen bara till en handfull gårdar per år. Och hur var det nu med de 3 m höga staketen på Skånes Djurpark? Dessa gnagde sig vargarna igenom på några minuter. Till och med så fort att parken fick utrymmas på besökare då det plötsligt sprang vargar bland barnfamiljerna!
Så jag har faktiskt kommit fram till att den bästa lösningen för alla parter är att ni genom era medlemmar försöker ordna "betes-team" som kan ta över betesdjurens roll i landskapet. Dessa skulle - kanske med någon form av saxar eller sekatörer - kunna rycka ut och hålla alla dessa biologiskt ovärderliga betesmarker öppna när nu vargen har börjat få fårbönder (och en och annan nötbonde) att uppgivet tala om att lägga ner. Vad jag förstår har ni en årsbudget på ca 30 miljoner kronor och det borde väl gå att flytta över en del av dessa pengar från kansliets tjänstemän till mobila "betes-team"? Sedan kan vi ju alla lägga en fin importerad Nya Zeeländsk lammkotlett på grillen nästa sommar och tänka "Men vi har ju i alla fall gott om varg i våra skogar..."
Med hälsningar, Peter Larsson f.d. medlem
Konstnär, författare och fårfarmare

Vi närmar oss en katastrof på landsbygden

Värnamo nyheter rapporterar:

I onsdags morse var var stängslet nerrivet på tio ställen och eltrådarna avslitna. Flera fjädergrindar var sönder och ett 30-tal stolpar låg ned. De elva kalvarna var borta.
Försvarsmakten harhjälpt till att leta efter djuren. Några av kalvarna har kommit hem igen men nio var i går fortfarande försvunna. Ebbe Gustafsson är orolig.
– Jag tänker på kalvarna hela tiden. Jag har ju förlorat nio kvigkalvar som skulle bli till kor i framtiden. Var är de och vad har hänt med dem?
Det finns en mil elstängsel på gården. I det här fallet har vargen, om det nu är en varg, kommit in ändå.
– Det är lätt för en varg att krypa under stängslet. För att strömmen ska fungera längst ned måste jag ta bort vegetation tre gånger varje sommar. Det går ju inte, konstaterar Ebbe Gustafsson uppgivet.

En mil elstängsel som skall röjas, tre gånger varje sommar.... Det blir 30 km som skall röjas med röjsåg. Antagligen kan man röja ungefär 2 meter per minut inklusive ett par vätskepauser. Det ger 250 timmars arbete vilket motsvarar betydligt mer än en månad. Bara för att hålla stängslet fungerande mot rovdjur.
Är det rimligt?
Hur påverkar det priset på svenskt kött eller mjölk?
Är konsumenterna villiga att kompensera för det extra arbetet genom högre pris eller kommer de att fortsätta välja billigare internationella alternativ?

Problemet är stort. Härom veckan presenterade Jordbruksverket en rapport som tar upp problemet med minskande mängd betesdjur i sverige. För det är ett problem. Ett stort problem för landskapsbild och biologisk mångfald. För man skall inte underskatta betesdjurens betydelse för den biologiska mångfalden, gör man det är man bara korkad.

Tänk på det nästa gång ni "gillar" att SNF eller Rovdjursföreningen satt käppar i hjulen för skyddsjakt på varg i götalandskapen. Eller när ni står framför köttdisken och velar mellan plastförpackad oxfilé från Uruguay eller dubbelt så dyr butiksförpackad dito från Sverige. Eller kanske velar mellan den örtmarinerade lammsteken från New Zeeland för 49 kr/kg eller den färska svenska för 109 kr/kg. Vill ni omges av ett öppet landskap med rik flora eller en tät granodling när ni kör från kust till kust i södra Sverige?

Och visste ni att pengarna som bekostar det som händer kring våra stora rovdjur tas ur naturvårdsbudgeten vilket innebär att för varje miljon som ges i ersättning för vargtagna tamdjur eller stängselbidrag så blir det en miljon mindre att skapa naturreservat för.

Hur som helst. Bristen på fungerande rovdjursförvaltning, eller kanske snarare det aktiva intresset av att förstöra förutsättningarna för djurhållning i Sverige som SNF och Rovdjursföreningen driver, har fått oss att fatta ett beslut:

Vi kan i dagsläget inte garantera våra fårs säkerhet. Vi kan, av skäl som jag tidigare redogjort för, inte rovdjursäkra våra hagar. 

Konsekvensen av detta kan bara bli en: Vi kommer att slakta ut våra får.

Inledningsvis slaktar vi av alla baggar i år. Tackorna får gå kvar över vintern och slaktas av successivt under 2014. Till årsskiftet 2014/15 kommer gården alltså att gå utan betande djur. Vad vi gör med våra för närvarande öppna marker då får vi se.

Tankvärt: läs om vargen som sågs i natt i grannbyn. Cornucopia? rapporterar om detta. En händelse som stärker oss i vår övertygelse om att det bästa är att avveckla fårhållningen innan vi råkar ut för gråbens härjningar.

Lite tankar om vaktlamor, propaganda och önskan om en quick fix

Läst i Jakt och Jägare att det igår introducerades lamadjur i en fårbesättning i Skåne:

/Lamadjuren/ ingår i ett pilotprojekt som ska visa om lamor kan skydda stora fårhjordar mot vargangrepp.
Det är företaget Skabernäs som fått bidrag från länsstyrelsen att köpa in tre lamor som ska vakta deras fårhjord, som är en av de största i Skåne.
Länsstyrelsen i Skåne bidrar med kostnaden för lamorna, inklusive veterinärskostnader.

Ett nyckelord i sammanhanget är just stora fårhjordar. För det måste till kvantitet för att det skall bli lönsamt med en  vaktlama. Och ser man till de svenska fårbesättningarnas storlek så inser man snabbt att lösningen är aktuell för blott en handfull som har fler än 49 får i besättningen. Jag lånar in en graf från jordbruksverket som illustrerar hur stora fårhjordarna är i sverige:

Den långsiktiga trenden över antalet gårdar med får är minskande. Jämfört med 1985 finns det idag 12% färre gårdar med får. De gårdar som fortfarande har får har landskapsvård som främsta drivkraft:

I landskapsvård ingår såklart att man genom sin verksamhet bidrar till att öka den hävdvunna biologiska mångfalden.På frågan varför du håller får svarade de tillfrågade såhär:

Om man skall värdera fårindustrin i sverige så ser den ut såhär, produktionsvärde mätt i miljoner kr:

Fårindustin har med andra ord inget stort produktionsvärde nationalekonomiskt sett. Krasst sett ett värde som är marginellt högre än Svenska Naturvårdsföreningens årsomsättning. Personligen funderar jag på om inte fårindustrin i praktiken bidrar till mer biologisk mångfald än SNF..... Att SNF i praktiken motverkar denna form av biologisk mångfald genom att gynna ett enskilt djur som driver fårägare att ge upp sin verksamhet är en intressant paradox.

Nåja. Vi kan se att den genomsnittliga svenska fårgården är liten och att där inte finns någon direkt ekonomi i industrin. Om man tänker sig att låt säga 50% (i verkligheten är det betydligt fler, men detta är ett teoretiskt resonemang) av fårgårdarna ligger i län där det förekommer varg och därför uppmanas skydda sina får med hjälp av lamadjur så innebär det att det behövs 4500 lamadjur. Kastrerade hanar för att vara specifik. 4500 lamadjur av detta slag betingar, om jag fått siffrorna rätt samt räknat in kpi, ett värde av sisådär 60 miljoner. Detta innebär att om man skall vargsäkra hälften av sveriges fårgårdar med lamadjur så tar man 1/3 av hela svenska fårindustrins årliga produktionsvärde i anspråk vilket naturligtvis inte är rimligt.

Sedan finns det en annan faktor också. Tillgång. Finns det 4500 kastrerade lamahanar på marknaden i Sverige? Eller ens i Europa? Jag skrev ett mail till jordbruksverket med en förfrågan om hur många lamadjur det finns i Sverige. Såhär löd svaret:

Jordbruksverket har tyvärr ingen officiell statistik över detta.

Det kan hända att svenska djurhälsovården, som bedriver hälsovård för dessa djur, vet ungefär hur många som finns i Sverige. Även svenska alpackaföreningen kan kanske veta.

Intressant. Då är det läge att inflika att svenska djurhälsovården å det starkaste avråder från att hålla lamadjur och får tillsammans:

Från veterinärt håll vill vi dock varna för att hålla lamor och alpackor tillsammans med får och nöt. Dessa idisslare bär ofta på samma sorts parasiter och de kan därför smitta varandra. Som exempel kan nämnas den lilla leverflundran som är vanligt förekommande hos får och för dem ofarlig, medan däremot lamor och alpackor är mycket känsliga för parasiten och blir sjuka eller till och med kan dö av den. En annan aspekt är att lamorna och alpackorna antingen är direkt importerade från utlandet eller härstammar från relativt nyligen importerade djur. Detta innebär en uppenbar risk ur smittskyddssynpunkt eftersom flera sjukdomar är svåra att upptäcka med tester i karantän.

Men efter lite sökande hittade jag en uppgift om antalet lamadjur i sverige. Jag citerar Hejdeholm:

I Sverige finns det en hel del lamor och inventeringen som Jordbruksverket gjorde för några år sedan visade på att det fanns 22 besättningar med totalt 96 lamor. Denna siffra är dock helt missvisande när det gäller både antal ägare till lamor och antalet lamor i landet. Däremot visar den en tydlig bild på förhållandet antal djur per ägare. De flesta lamaägare har 2-3 stycken djur. De flesta har ett sto och en hingst. Syftet med dessa djur är främst som sällskapsdjur, ett roligt inslag på gården!

 OK, siffran 96 lamadjur är i lägsta laget, låt oss anta att jordbruksverket i sin inventering fångade upp 10% av alla gårdar med lamadjur, i så fall finns det inte ens 1000 lamadjur i sverige... Och hur många av dem är kastrerade hanar lämpliga som fårvakter?

Vi har med andra en lite lustig situation där länsstyrelsen i Skåne lyfter fram ett såväl ovanligt som från veterinärt håll direkt olämpligt djurslag som fårvakter. Detta har anammats av allehanda intresseorganisationer som nu i tid och otid framhåller lamadjur som en quick fix på vargproblemet. Jag har själv fått lamadjursargumentet slängt i ansiktet flera gånger sedan länsstyrelsen i Skåne släppte "nyheten".

Oro för varg och landskap

Igår när vi åt middag ringde mobilen. Det var en fårbonde borta i byn. Tydligen hade en varg synts till en halvtimme tidigare på en gård någon km norr över. Nu gick telefonerna varma i området. För det finns ännu så länge många kvar att varna. Det har till och med blivit så att utvecklingen de senaste 5 åren varit positiv, fler gårdar har genom ägobyten/generationsskiften befolkats med både folk och fä. Det går nog att räkna ihop ett tjugotal smågårdar med får i trakten, lägg till ett par som har nöt (köttdjur) vid sidan om och en möjlkbonde samt något dussin hästgårdar så förstår ni att jag bor i en levande bygd. En bygd där många drabbas om vargen etablerar sig i området. En bygd som kommer att få många mil av barrikader i landskapet om alla hagar skall rovdjurssäkras. Den gångna natten hade jag fåren i ett begränsat men rovdjurssäkrat hägn.

För någon månad sedan hade jag besök av en duktig jägare. Hans första reaktion när han färdades genom området var vilka optimala biotoper det var. Optimala för viltet, vilket alltid är detsamma som oerhört hög biologisk mångfald. Markerna är brutna, med alla de ovan beskrivna smågårdarna. Trakten är kuperad och småbruten vilket gör att bara en liten del av markerna kan brukas rationellt med stora maskiner, de flesta markerna brukas irrationellt med smågårdstraktorer. Vi är flera som brukar våra gårdar med gamla veterantraktorer. Större behövs sällan.

Den betes, ängs och åkermark som brukas irrationellt utan besprutningsmedel och allt för stora givor av gödning brukar ha en stor biologisk mångfald. Jag roade mig en gång med att räkna antalet blommande arter i ett par storleksmässigt jämförbara rutor (2x2 m) bland mina olika markslag. Inget av markslagen hade färre än 10 blommande arter vid det tillfället. Den yta som hade sämst mångfald var den för 5 år sedan omlagda vallen. Den med högst mångfald var min magra äng som inte plöjts om i mannaminne, en äng som bland annat hyser orkidéer.

Nu kanske någon tycker att jag borde rovdjurssäkra mina fårhagar. Det är lätt att vräka ur sig, men svårare i praktiken. Jag har kuperade naturbeten och flera km stängsel. Många sträckor är tveksamt stängslade, inte minst som jordmånen är blott 10 cm innan urberget tar vid. Många sträckor löper utefter stenmurar, vilket håller fåren inne men är bra språngbrädor in i hagen för rovdjuren. Det är lite av de praktiska problemen. Men det finns andra problem med att rovdjurssäkra mina hagar. Jag skulle skapa en 500 m lång fångstarm, led eller fålla. En struktur i landskapet som skulle få alla dem vilda djur som brukar passera genom mina fårhagar via fem olika viltstigar att ta andra vägar. Det räcker att hälften av dem tar den södra omvägen runt mina hagar för att mängden potentiella viltolyckor på landsvägen utanför gården skulle öka med 1000%. Tänk även in att min närmsta granne rovdjurssäkrar sina hagar, då blir fångstarmen ytterligare 300 m lång. En mycket effektiv struktur för att skapa trafikfara.

Någon annan kanske säger lamadjur eller boskapsvaktande hund. Men det känns inte ekonomiskt försvarbart att investera i något sådant när hundens inköpsvärde överstiger inköpspriset för hela min fårflock! Cornucopia? brukar i det sammanhanget alltid återkomma till Ebberöds bank. På wikipedia kan man om Ebberöds bank läsa:

Ebberöds bank har blivit ett begrepp för en verksamhet som visserligen är välmenande men samtidigt svårt vanskött. Då kostnaderna för inlåning aldrig går att täcka med inkomster från utlåning av samma kapital uppstår ett underskott som till slut måste betalas med insatta medel. Det vill säga i grunden samma upplägg som ett klassiskt ponzibedrägeri.

Sedan finns det andra intressanta problem med att ha t.ex. lamadjur tillsammans med får. Svenska djurhälsovården skriver följande på sin hemsida:

Det finns besättningar i Sverige som använder laman som fårväktare. Laman tar kommandot i fårflocken, accepteras som dess ledare, och skyddar sedan flocken mot bland annat lodjur. I lamans naturliga miljö är puman ett vanligt rovdjur som laman anpassats till att försvara sig emot. Från veterinärt håll vill vi dock varna för att hålla lamor och alpackor tillsammans med får och nöt. Dessa idisslare bär ofta på samma sorts parasiter och de kan därför smitta varandra. Som exempel kan nämnas den lilla leverflundran som är vanligt förekommande hos får och för dem ofarlig, medan däremot lamor och alpackor är mycket känsliga för parasiten och blir sjuka eller till och med kan dö av den.

Om vargen etablerar sig på allvar i trakten så är det tveksamt till om jag kan uppbåda lusten att behålla en fårflock. Då får man börja fundera på om det över huvud taget finns något som kan motivera mig att även i fortsättningen hålla landskapet öppet och rikt. Eller om jag helt enkelt skall kapitulera för det SNF, Rovdjursföreningen, WAS och EU genom sitt handlande i praktiken strävar efter: att hela Sverige skall bli en enda granåker.

En växande känsla av obehag

Nu kryper det närmare. Allt närmare.

I morses hittade en fårägare halvannan mil (fågelvägen) från vår gård flera döda tackor i sin hage. Nu har det inventerats och besiktigats och slutnotan landar på elva vargdödade får på två olika gårdar. Lokalbladet skriver:

Enligt länsstyrelsen finns ingen förhöjd risk för att andra besättningar i trakten ska drabbas av angrepp.

My ass!

Detta var ju andra tillfället på ett par veckor i samma område. Är det inte snarare så att vi har fått en varg med smak för får i trakten?

Vidare säger länsstyrelsens besiktningsman:

- På gården där sju tackor blev tagna fanns staket på tre sidor av hagen. På den fjärde var det lite bergigt. Det var egentligen bara raka spåret in för en varg. Men fåren kunde inte komma ut, säger hon.

 Men det är ju frågan om naturbetesmark i kuperad terräng. Det är djäkligt svårstängslat. Och som fårägare brukar man stängsla för att just hålla får inne, inte för att hålla vilda djur ute. Hade jag stängslat våra marker för att hålla djur ute så hade fårhagarna fungerat som en led som fört vilda djur (vildsvin, hjortar, älgar och rådjur) från ett stort område till den hårt trafikerade landsvägen som passerar vår gård. Det hade varit extremt farligt och oansvarigt.

Mikael Jägare var påpasslig och filmade det hela:

Om fårvaktande lamor i TV4 malmö

Det är lamningstid hemma på gården. Lamningen är dock lite sen, i vanliga fall börjar den runt den 20 mars men ännu så länge har inte ett enda lamm kommit. Två av tackorna har dock mjölkstinna juver så det skulle förvåna mig om inte de lammar under dagen, eller allra senaste under natten. Då är man som fårägare självklart lite extra nervös. För att skydda mina djur har jag ett par råvfällor gillrade på olika platser i fårhagen. Jag har hittills aldrig blivit av med lamm till räven men en granne blev ett år av med 30% av sina lamm, varav ett var så stort att räven inte lyckades släpa det genom fårstängslet utan det fastnade. Räven återkom dock ett par gånger och styckade det på samma sätt som räven gör med större rådjur.

I mina trakter har det börjat röra sig stora rovdjur allt oftare. Vi hade besök av lo på gården för ett par år sedan. Som väl var klarade sig fåren med vår tupp av den utrotningshotade lantrasen Orusthöna gick åt, likaså ett par tre ladugårdskatter. Jag fick för övrigt en synobs på lodjuret, en ung en som nog blivit bortstött från sin mor ganska nyss. Under de år vi bott på gården så har flera olika gårdar i socknarna intill haft vargbesök. Det har varit smågårdar som tappat ett eller två får/lamm vardera. Detta kanske inte låter så mycket men har du en flock på kanske ett halvdussin djur så är alla viktiga individer och en förlust på 10-30% av flocken blir då mycket kännbar.

Någon kanske tycker att man borde stängsla bättre. Sätta en eltråd över fårnätet och en utanför i nederkant. Självklart kan man göra det. Men då förlorar man något viktigt. Man hindrar fler djur än vargen - för en lo stängslar man inte ut, det går helt enkelt inte om man inte stängslar som på Guantanamo - från att röra sig naturligt i landskapet. Man tvingar fram nya viltväxlar. Skulle jag uppgradera mitt fårstängsel så det blev rovdjurssäkert så kommer mängden trafikolyckor med rådjur och dovhjort att öka högst markant. Detta då mina marker kommer att fungera som en fålla som leder viltet till den periodvis hårt trafikerade landsväg som leder förbi gården. Och trafikolyckor vill jag inte ha på mitt samvete. Det räcker väl med de idioter som varje år kör för fort och landar i våra hagar och ängar.

I det perspektivet blir klippet ovan intressant. Att skaffa vakter i fårhagen. Vakter i form av lamadjur. Och visst låter det fint, mannen från länsstyrelsen säger ju att det är:

En billig och enkel metod

Men är det verkligen så? Om det nu skulle vara så billigt och enkelt, varför ger då länsstyrelsen bidrag? För han säger faktiskt även:

Har man en stor besättning kan man söka bidrag från länsstyrelsen

Det är ju i de stora besättningarna det finns pengar, så varför är det de som skall ha bidragen? Och vad kostar egentligen en lama? Jag googlade lite för att hitta prisuppgifter, och konstaterade snabbt att jag inte kunde hitta en enda annons just nu. Alpackor finns det några, men de är lite för små för att vara fullgoda vakter. Det är riktiga lamor jag behöver pris på. Till slut hittade jag en gammal artikel i Lokaltidningen Ängelholm där en lama säljs för 7.000 kr, vilket uppräknat till dagens prisläge borde landa på närmare 8.000 kr. För en smågård är den summan inte snuten i en handvändning.

Nästa fråga är om alla lamor är bra vakter. Jag lånar erfarenheter från ett internetforum som svar på den frågan:

..........Jag måste samtidigt varna alla som funderar över att skaffa en lama som fårvakt, tänk efter både en och två gånger innan ni köper en. Det är uuuunderbart trevliga djur, men det kan bli såå fel... som det blev för mig. Jag köpte ett hingstföl som fårvakt av en veterinär. Jag ställde 1000 frågor och kände mig trygg med köpet, det var ju som sagt från en veterinär. Men efter Pricken kommit hem och mina beställda böcker kom från Usa och även artiklar från Exotika, så insåg jag hur fel jag gjort. Man ska aldrig köpa en lama som är så ung till att börja med, han var bara 5,5 månader. Man ska aldrig ha en så ung lama ensam. Man ska aldrig ha en unghingst med får........

OK. Man skall alltså inte köpa ett ungt djur, vilket sannolikt är de typ av djur som  oftast dyker på på marknaden. Om man nu över huvud taget hittar djur till salu för de verkar inte direkt växa på träd om man så säger.

Det där med lamor på gårdar verkar, som jag ser det, inte vara någon enkel quick fix. Men varför skulle de vara det? Då skulle ju fler använda sig av dem!

Sedan måste jag återvända till det där med att det är storgårdarna som får bidrag till lamainköp. Ser man till den biologiska mångfalden så är det inte storgårdarna som behöver uppehålla ett betestryck, åtminstone inte dem som har vallbete vilket är ganska vanligt. Det är gårdar som håller får på naturbete ute på skräpmarker som framför allt behöver stöd. För det är på de beteshävdade marginalmarkerna som vi har landets högsta biologiska mångfald. Det är även gårdar som håller sina djur på svårstängslade marginalmarker som är de som först slutar med djurhållning när det blir ett ökat rovdjurstryck. Markerna med de högsta naturvärdena tillåts då slya igen, eller än värre, planteras igen med gran. Vad har man vunnit på det?

Så sammanfattningsvis måste jag säga att det är bra att länsstyrelsen i ett län med mycket får och allt fler vargbesök gör ett försök att hjälpa de drabbade. Men samtidigt tycker jag inte att det är något annat än spel för gallerierna. Man lyfter fram något som de fakto är ganska svårt och beskriver den som en enkel och billig quick fix, vilket ger allmänheten en felaktig bild av problemet och dess lösning. Lösningen kan bara vara att vi tillåts reglera stammarna av stora rovdjur utan att varje beslut om jakt eller skyddsjakt överklagas. Vi måste tillåtas förvalta rovdjursstammarna. Annars blir landsbygden, privatpersoner, de areella näringarna och den biologiska mångfalden lidande i första rummet, i det andra rummet blir rovdjuren lidande då alternativet till laglig förvaltning stavas tjuvjakt.

Dagbok från Ervalla

Fick följande dagbok på mailen. Uppmanades att sprida den då den visar hur man som fårägare på mer en ett sätt drabbas om man råkar ut för vargbesök i sin fårbesättning:

Anette Skoog bedriver nöt- och lammproduktion på sin gård Halvbacken i Örebro Län.
Paret Skoog är en av de många djurägare som under 2012 drabbats av den växande vargstammen i Sverige. Vid en vargattack dödades 40 tackor, ytterligare 8 dog eller avlivades inom en månad pga indirekta skador. Djuren på gården håller markerna öppna på ca 550 hektar. Många av dessa marker är högst skyddsvärda naturreservat och Natura 2000 områden. Dit hör flera av de stadsnära rekreations- och naturområdena i Örebro stad.
Utan betesdjur som kan hållas utan risk för rovdjurangrepp riskerar tamboskapen att försvinna och markerna hotas av igenväxning. Antalet betesdjur i Sverige minskar idag i rask takt också på grund av bristande lönsamhet i kött- och mjölkproduktion. Samtidigt ökar behovet av att hävda betesmark från igenväxning då många andra djurarter är beroende av dessa för sin överlevnad.
Anette Skoog
2012-12-30
7:e april 2008
Det är en månad innan vi flyttar till Halvbacken. Jag pratar flera gånger med Länsstyrelsens handläggare, men får slutligen beskedet att vi inte kan söka bidrag för rovdjursstängsel, Det spelar ingen roll att vår besättning är stor eller att vi lever på våra djur. Vi är inte prioriterade, då vi inte bor i befintligt vargrevir. Det faktum att närmaste revir ligger på dagligt gångavstånd för en varg hjälper inte som argument.
Sommaren 2008 sätter vi 4-trådiga elstängsel på nästan all mark vi har, byter ut de gamla 2-trådiga nötstängslen mot nya.
15:e april 2009
Granngården som var till salu blir vår. Jag pratar ånyo med Länsstyrelsen, frågar om vi kanske kan få bidrag till några ytor i alla fall. Nu ska ytterligare 100 hektar stängslas.Vi vet att vargen spåras flera gånger i veckan vintertid nära vår gård, via rapporter från lokala jägare. Men nej, det är omöjligt, vi bor ju inte i något vargrevir. Sommaren 2009 och 2010 sätter vi mer stängsel på stora ytor, men får bekosta det själva. Vi kan inte sätta rovdjursstängsel på företagets medel, eftersom de är så dyra.
8:e mars 2011
Det står en oskygg varghanne på vår gårdsplan. Martin hoppar ur traktorn, vargen väjer inte bort förrän efter någon minut. Länsstyrelsen bekräftar att det var en varg i sin spårning senare samma dag. Vi får lapptyg och skyddsnät uppsatta av Länsstyrelsen. Vid ett möte mellan oss, LRF och Länsstyrelsen samma vecka uppmanas vi söka bidrag för stängsel som är rovdjursavvisande.
30:e juni 2011
Vår ansökan om bidrag för rovdjurstängsel ankomststämplas på Länsstyrelsen i Örebro.
Sedan hör vi ingenting, vare sig muntligen eller skriftligen på lång tid framöver.
25:e September 2012
Länsstyrelsen skickar ut ett beslut om bidrag för rovdjursstängsel. Handläggningstiden har nu varit närmare 15 månader. I beslutet står att stängslet ska vara uppsatt och besiktigat och alla kostnader redovisade senast den 31:a december 2012. Jo, det är ingen felskrivning. Myndigheten tar mer än ett år på sig att fatta beslut, men vi ska få upp stängslen på 3 månader. Det är omöjligt, dessa stängsel kan vi inte sätt själva, de kräver särskild utrustning och teknik,
Fredag 2:a November, 2012
Tidig morgon, vi sorterar djur för lastning. Humöret är gott trots tidig timma och dåligt väder.
Denna Alla Helgons Helg ska vi vara barnlediga, träffa vänner och äta middag – ett privilegium i vår tillvaro eftersom vi sällan kan åka bort båda två samtidigt, någon måste ju alltid ta hand om djuren. Vi ska också sortera upp våra 300 Gotlandstackor i betäckningsgrupper, och slutföra ett gjutningsarbete på en gödselplatta.
Lördag 3:e November
Efter en trevlig fredagskväll med god mat och gott sällskap går vi upp någon timme senare på lördag morgon. Vi tar hand om varsitt stall och sköter djuren, jag står inne hos våra kvigkalvar och ströar när Martin kommer tillbaka hem. Jag tänker att han ser lite märklig ut i ansiktsdragen, när han kommer fram säger han enkelt ”Alla tackorna är döda”. Han pratar långsamt, som om han bokstaverar varje ord.
Efter ett kort resonemang inser jag att gruppen om 49 tackor som gått för sig, tycks vara borta. Martin har hittat 8 döda tackor på ett fält, med uppslitna halsar. Vi inser båda att det måste vara varg som ligger bakom.
Med lite darriga fingrar letar jag rätt på numret till Länsstyrelsens besiktningsman på min telefon. Jag ringer upp och förklarar situationen, att vi hittat 8 döda tackor, resten vet vi för stunden inte var de är. Han lovar komma till oss så snart som möjligt.
Martin och jag bestämmer att vi ska börja leta efter djuren från varsitt håll. De döda tackorna ligger på en vall som i söder begränsas av Dyltaån. Ett strömt vattendrag som mynnar ut i sjön Väringen strax öster om vår gård. Martin åker till Sundtorp och börjar gå i östlig riktning på den åvall som är skydd mot översvämningar. Jag åker till sommarstugeområdet Furunäs och börjar gå i västlig riktning, vi står på ca 2 km avstånd och börjar gå mot varandra.
Den första tackan jag hittar ihop med Jixa, vår kelpie, är en vit finullstacka. Hon ligger ner uppe på åvallen och reser sig inte när vi kommer. Jag inser att hon måste ha passerat minst två staket eller gått på utsidan i ån för att kunna förflytta sig till denna plats.
Hon är blöt och lerig, gnisslar tänder och skakar lite. Jag lägger hunden och går fram, hon ligger still. En blodig rännil flyter från tackans öra ner över kinden. Såret är litet, inte livshotande. Men tackan ser risig ut, jag kollar slemhinnorna i munnen och de är kritvita. Andningen ytlig och snabb. Sedan lyfter jag på huvudet och inser orsaken. Tackan har ett bitsår i halsen, som av en slump har det frilagt alla muskler och kärl, jag ser hur blodet strömmar genom ett av de stora halskärlen som är frilagda i såret. Hon har överlevt, men med en millimeter tillgodo. Jag lyfter försiktigt på fram- och bakben. Tackans båda bakben är på insidan kraftigt bitskadade, här finns bara en sak att göra, förkorta lidandet så snart som möjligt.
Samtidigt hittar Martin ännu fler döda tackor samt några som är allvarligt skadade men fortfarande lever, Ett 20-tal djur av de 49 i gruppen har vi funnit, resten är fortfarande borta. Vår granne kommer och avlivar djuren så de slipper lida mer. När Martin går vidare hittar han fler döda tackor. Mot ån växer täta buskage som böjer sig ut över vattnet. Många skadade tackor har i vild panik sprungit rätt ut i snåren, fastnat och hänger nu döda över vattnet. De går inte att nå från land. Några tackor har sprungit ut i ån, där de mött drunkningsdöden. Flera blodiga kadaver ligger nu mot ett stort träd som brutits och lagt sig en bit ut i ån.
Efter några timmar börjar det ringa på min telefon. Oavbrutet.
Det är grannar, kollegor med fårbesättningar, tidningarna som fått nyheten via Länsstyrelsen pressjour. Folk som vill erbjuda hjälp och andra, också okända, som vill meddela att de anser att felet är vårt, ska man verkligen ha får där det finns fina vargar i grannskapet?
Ett så stort vargangrepp är ovanligt – nyhetsvärdet och intresset ska visa sig vara stort.
Det har blivit eftermiddag, besiktningsmannen ringer och säger att han samlat ihop fordon och utrustning och är på väg. Flera grannar har kommit för att hjälpa till, vi har ännu inte greppat omfattningen och är i stunden bara fokuserade på en sak: finna alla djur som ev. fortfarande lever innan mörkret sänker sig.
Vi inser också att vi måste ha hjälp och att vi måste planera arbetet som ska göras i detalj om vi ska klara dagen. Våra vuxna kor och kvigor ska ha nytt ensilage och strö, ett arbete som tar ca 4 timmar. Ett 150-tal bagglamm måste flyttas till en byggnad där de inte kan gå ut, risken för nytt angrepp är i detta läge mycket stor. Vi försöker febrilt utarbeta en plan och fundera
över om alla tackorna är säkrade där de är. Vi utfodrar de flesta djur ute, de går fritt in i i ligghall. Frågan är nu om dessa djur är säkrade för vargen i natt.
Nu får vi prioritera olika djur mot varandra – de dräktiga tackorna måste skyddas till varje pris, de ska ju lamma om 6 veckor och en varg kan skapa stress och kastningar även om
den bara rör sig i närheten av djuren.
Ytterst står vår försörjning på spel – utan lamm och kalvar så hänger gården på en skör tråd.
Vi beslutar oss också för att förtäta alla Gotlandstackorna till en säker yta där vargen omöjligt kan komma in. Det innebär att alla tackorna måste sorteras om inför betäckningarna igen, det bär emot, eftersom jobbet kommer att ta oss flera dagar. Men i det akuta läget är det inget annat vi kan göra. Tanken om hur vi ska klara av att hålla 10 betäckningsgrupper om djuren inte kan gå ut dagtid far genom mitt huvud. Men det får bli ett senare problem.
När besiktningsmannen kommer känns det tryggare, jag säger mycket tydligt att han måste skaffa den hjälp som ev. behövs för att flytta djuren från markerna o.s.v Med den mängd djur vi ska ta hand om som lever och som kräver sin dagliga tillsyn och skötsel, kan vi inte samtidigt vara Länsstyrelsen behjälplig under besiktning och flytt av djur. Samtalet är lite kärvt först, men sedan inser han också det omöjliga i situationen. Han ringer några samtal och fler personer dyker upp för att hjälpa till med besiktning, uppsättning av akutstängsel m.m
Man konstaterar snabbt att vårt antagande är riktigt, bett och skador är typiska för varg. DNAprover tas för att säkra identiteten på vargen. Om den visar sig vara genetiskt värdefull kommer den att undantas från skyddsjakt, innan detta är känt, finns inga möjligheter till något beslut från myndigheterna. Jag ställer kravet att vi får hjälp att passa på djuren om vargen skulle komma tillbaka. En yrkesjägare från trakten kommer till oss. En varg som skjuts enligt det som nu blir paragraf §28 jakt – fredande av egna djur vid angrepp blir omedelbart polissak. Därför måste den som håller i vapnet vara fullt medveten om vad konsekvenserna kan bli och vad förutsättningarna är. Prioritet 1 är att freda ca 500 lamm som går inomhus med rastgårdar och utfodring ute. I stallen har vi inga elstängsel, här sitter fårgrindar utvändigt. Frågan är om vargen är beredd att hoppa om det på andra sidan står ett skafferi av lättillgänglig mat.
Telefonen fortsätter ringa med oförminskad intensitet. Jag blir till slut vresig mot precis fel person, men jag blir hela tiden avbruten i mitt jobb av den ringande telefonen. Vid det här laget är vi båda stressade och trötta, matintaget har inskränkt sig till 2 smörgåsar sedan klockan sju på morgonen, nu är klockan 8 på kvällen.
Mörkret har fallit för flera timmar sedan, vi lastar och flyttar lammen i skenet från traktorns belysning. En hydraulslang till balgripen går av, då Martin stressar för att hinna få ut all mat till korna. Det är bara att laga så snabbt som möjligt för att kunna fortsätta. Det är regnigt, kallt och lervällingen skvätter när man försöker ta sig fram, var vargen befinner sig nu vet ingen.
Vid 23-tiden kommer vi in, jägarna är på plats runt våra ekonomibyggnader och hus som ligger med ca 500 m avstånd. Belysningen är på överallt, en radio spelar hög musik, allt för att hålla vargen borta. I mörkret kan vargen passera obemärkt, men något angrepp i stallen borde den inte lyckas med. Hoppas vi.
Sömnen blir kort den natten.
Söndag 4:e November
Vi går upp tidigt, går under tystnad ut åt varsitt håll för att kolla till alla djur. Sammanbitna, hanteringen av dessa mängder av skadade och döda djur påverkar oss mentalt. Jag är veterinär, ett yrke som gör mig mer van vid sjukdom, skador och död än de flesta. Vi lever med våra djur och naturligtvis hanterar vi döda och skadade individer också i vardagen.
Men det hjälper inte nu, möjligen hjälper det oss att fortsätta jobba trots att man helst bara vill ge upp.
Lidandet för de sargade djur som levde, blodet, halvätna kadaver, uppslitna halsar och luftstrupar, allt etsar sig med knivskarp tydlighet in i minnet.
Besiktningsmannen med medhjälpare ska komma tillbaka under dagen. Martin är koncentrerad, han väntar på Erik som ska hjälpa honom med gjutningen. Vädret spår frost och snö, allt måste blir klart idag, annars riskerar vi att inte hinna klart innan vintern infinner sig.
Allt är lugnt.
Jägarna kommer med bil till gården, de meddelar att ingen varg synts till vare sig i gryning eller skymning. Men de har säkrat nattfärska spår på en väg. Länsstyrelsens fältfolk bekräftar att spåren kommer från varg.
Vi förstår att den passerat mycket nära våra stallar, men inga djur verkar för stunden oroade.
Telefonerna börjar ringa igen, nu är det mer folk som är insatta som hör av sig, men det blir många och långa samtal om praktisk problemlösning
Den enda som inte hör av sig är Länsstyrelsen som är ansvarig myndighet vid rovdjurangrepp.
Ingen hör av sig och frågar hur det går för oss eller om vi behöver någon hjälp.
De som hjälper oss är däremot fantastiska grannar som också driver lantbruk. Besiktningsfolket tar sin del och sätter mer stängsel, får fram elaggregat, säkrar befintliga stängsel m.m. Hör av sig tämligen omgående gör också kollegor som är aktiva i LRF, lokalt och regionalt. De inser av egen kraft att detta är en svårhanterlig situation när man har mycket djur. Jag hör av frågorna att de är oroade för om vi klarar detta. Det finns en enkel ömsesidig grund i de här samtalen, vi vet allihop att i krissituationer som denna är risken stor att man tappar greppet om en stor djurbesättning. I detta läget är vi bara djurägare som ska få tillvaron att gå ihop, utsatta, rädda för nya angrepp och trötta.
Det blir mer än tydligt att inget får hända oss själva just nu. Vi pratar över en snabb kopp kaffe, lovar varandra att inte stressa för mycket och riskera någon olycka med maskiner eller djur.
Ingen som inte själv varit i samma situation kan nog förstå hur viktig denna omtanken är där i stunden, att någon bryr sig, att någon frågar om vi ätit, sovit och om djuren fått mat.
Vi måste börja utrymma en byggnad som är full med halm, den får bli nödstall till tackor som ska säkras, de kan inte längre utfodras utomhus som läget är nu. Vi får hjälp att flytta ut några hundra balar, det regnar ymnigt på den prima halmen, inköpt för dyra pengar. Men vi hinner inte göra något åt det just då, nu måste vi omgruppera tackor och lamm. Konsekvensen blir att nästan alla djur får ställas på nya ytor, där de ursprungligen inte skulle vara. Jobbet att återställa alla grupper till rätt box och stall ska komma att ta oss nästan 4 veckor, men det vet vi inte just då.
5 tackor återvänder hem, de står plötsligt utanför slaktlammsstallet. Vi tar in dem, de är blöta och medtagna men börjar äta så smått.
25 tackor är återfunna döda eller avlivade pga skador. Ytterligare 10 finns utmed ån, döda i buskage eller drunknade. Besiktningsmannen säger att några lär bli kvar i ån, de går inte att bärga. Jag ryser lätt, tanken på att de ska stå kvar i ån tills bara skeletten återstår är lite väl magstark. Men jag säger inget.
Däremot blir jag irriterad när det visar sig att ingen tagit SE-IDnr på alla besiktade djur – det borde väl ända vara självklart att man gör det. Alla djur ska ju avregistreras och identiteten borde vara viktig för ersättningarna som ska sökas. Jag säger kort att de är myndigheternas sak, själv har jag ingen större önskan om att börja gräva i högen av smutsiga och halvätna kadaver efter öronbrickor.
Mitt på dagen ringer en kvinna från Gäddviken. Hon bor i ett sommarstugeområde, fågelvägen mer än 1½ mil hemifrån och på andra sidan ån . Det står en tacka i hennes trädgård, hon undrar om den kan vara vår?
Jag blir glad, men samtidigt tveksam, kan en tacka verkligen har klarat sig över ån, för att sedan ensam gå mer än en mil i helt fel riktning hemifrån?
Samtidigt kommer svärföräldrarna hem med sonen, vi bestämmer att de tar hand om honom några timmar till, vi måste fortsätta jobba. Jag tar bilen och åker till Gäddviken, avståndet är då mer än 3 mil. I bilen ringer en granne söder om ån, en man som sitter och höstplöjer har sett 3 tackor i närheten av en gammal ängsloge. Jag inser att dessa måste vara våra, några har tydligen klarat sig från ån och kommit upp på andra sidan.
I Gäddviken har vänliga människor föst in tackan i en trädgård, hon infångas och jag konstaterar att det är vår tacka, hon har vårt SE nr i örat.
På återvägen åker jag till Arrud, där får jag visning av vart de tre tackorna siktats. Tar med mig Jixa och börjar leta. Tackorna står inne i logen, verkar lugna och inte rädda för hunden.
Jag ringer svärfar, ber honom ta med en hästtransport och komma och hämta dem. I väntetiden går jag utmed sydsidan på ån, befinner mig nu mittemot våra egna marker. På avstånd ser jag tackorna i buskagen på vår sida av ån. Allt är stilla, det enda som hörs är porlandet av vatten.
När jag står där i åkanten så ser jag en vit spegling i vattenytan. Jag går närmare, precis intill strandbrinken står en tacka på botten. Hon har sannolikt försökt ta sig upp, men drunknat, ett blött får blir tungt, att försöka ta sig upp då nivåskillnaden mellan mark och vatten är 50 cm är svårt, även för en människa. Tackan 8099 har fött många lamm hos oss, men nu springer hon inte mer. Hon står orörlig på botten, en gren har hindrat att ån tog henne vidare ut i Väringen. Jag betraktar henne en stund, vidden av alltsammans börjar gå upp för mig med full kraft.
Vallar de tre tackorna någon kilometer, till transporten som väntar. Men den drunknade tackan i ån lämnar inte minnet. Hon etsar sig fast, precis som de andra djuren.
När jag kommer hem möter jag en traktor som kör upp på vår gårdsplan. I skopan ligger fullt med döda tackor, sargade och blodiga. De flesta är finullstackor, några som vi födde upp då vi bodde nere i Västergötland. Den som tror att man inte känner igen sina djur om man har många, tror fel. De här djuren känner vi väl igen, de har lammat många gånger och var prima mödrar. Där över traktorskopan, blir omfattningen ett snäpp för mycket. Jag måste gå in och sätta mig en stund, inser att den lätta yrseln kanske beror på för litet matintag.
Ät och håll sockernivån, håll dig varm, då är läget under kontroll tänker jag för mig själv.
Sova får vi göra senare, nu ska fler djur utfodras.
På söndag kväll är vi slitna, trötta och hungriga. Irritationen hänger i luften, så som det gärna blir när man är stressad och har ätit och sovit för lite.
Det blir en kort natts sömn.
Måndag 5:e November
Nya vargspår att sikta denna morgon, men någon varg har inte setts till då det varit ljust.
Vi jobbar vidare, fokuserade på att få alla djur till säkra ytor, minska antalet utomhusfodringar och snabbt få alla djur bortom vargens räckvidd. Tackorna är fortfarande inte i sina betäckningsgrupper, vi inser att detta måste prioriteras, hela lammuppfödningen till kommande vår kan inte flyttas framåt i tiden.
Vi stressar på för att komma ikapp, för att frigöra två dagar som krävs för att sortera tackorna igen, senare i veckan.
Det ringer mycket folk nu med, från tidningar, radio och TV. Jag säger ja till alla intervjuer, rädslan har förbytts till ilska, jag tänker värna rätten att bedriva djuruppfödning. Statens vilt får myndigheterna ta ansvaret för. Kollegor från LRF har på sitt håll börjat agera gentemot myndigheterna, de är till stor hjälp. Genom att vara klar över att denna situation inte kan hanteras av oss ensamma, kan mycket arbete göras på parallella ytor samtidigt.
Besiktningsfolket återkommer, de väljer att söka efter fler drunknade tackor per båt.
När tidningen kommer för att göra sin intervju, har jag bett grannar med fårbesättningar och personer som sitter i Viltförvaltningen att komma med. Vi beskriver sakligt vad som hänt, vad det betyder för oss och vilken oreda detta skapar. Övriga fyller i, ingen anser att vargen ska utrotas, men vi är samstämmiga om att samhället måste ta sitt ansvar.
Tonen är god, till dess att fotografen får ta kort av alla tackor som ligger under en presenning, döda i avvaktan på kadaverhämtning. När han, mer för sig själv, uttrycker viss skepsis mot att chefredaktören tar in denna bild, för den är så makaber så hettar det till i gruppen. Jag är lugn, men säger att det väl är journalisternas sak att allsidigt spegla händelser i omvärlden. Bilden under presenningen står i bjärt kontrast till den vackra rovdjursbild som publicerats dagen innan i samma tidning, i anslutning till första artikeln om vargangreppet hos oss. Men detta är verkligheten och den är precis så otäck som den ser ut.
40 tackor är döda eller försvunna. 9 återfunna.
Tvärsnytt gör en intervju, en av våra kollegor som också har en stor fårbesättning tittar på mig innan inspelningen ska göras. Hon frågar om det är ok med mig, hon ser att jag är sliten.
Jag ber att få slippa se alla döda tackor igen, någon annan får visa dem för tv. Jag gör den där intervjun och hoppas att budskapet går fram.
Sedan fortsätter vi att jobba.
Det regnar, jag ställer ut ensilage till lammen. Telefonen ringer igen. Det är en tjänsteman som ringer om något fel i arealkontrollen kring de ekologiska stöden. Jag är så oerhört trött, hjärnan är långsam. Halva samtalet försvinner, det enda jag hör är att något blivit fel i någon areal som har med stöden att göra. Då tappar jag plötsligt tålamodet, jag kopplar ihop fel = återbetalningskrav. Det är det sista jag vill höra just då, att jag 8 månader tidigare gjort något fel i datasystemet SAM Internet. Det där kartritningssystemet där vi ritar ut våra arealer för stöden. Man gör precis allt man kan för att inte riskera att någon meter på kartan blir fel, då väntar dryga bötesbelopp som i värsta fall kan uppgå till mer än halva årslönen för en person. I denna situation blir ett samtal som riskerar betyda återbetalningskrav droppen som får bägaren att rinna över.
Jag skäller ut tjänstemannen efter noter, han får ta all uppbyggd ilska och frustration över den hopplösa byråkrati som omgärdar ett lantbruk, för stunden är detta präglat av vargangreppet. Det är förstås inte hans fel att vi lever i ett överbyråkratiskt system, men tålamodet försvinner när man blir för trött. Vi lägger på.
Lutar mig över ratten i den varma traktorhytten, darrig eftersom jag blev arg och för att vi inte hunnit äta ordentligt idag heller. Fortsätter plasta av och ställa ut balar till lammen.
Ringer en annan fårägande kollega, måste få prata av mig lite. Det känns bättre efteråt, jobbar vidare några timmar till.
Länsstyrelsens ansvariga har fortfarande inte hört av sig. Myndigheternas tystnad är kompakt och talar sitt språk. Våra problem är ointressanta ur samhällets perspektiv.
Tisdag 6:e November
Bilden av våra döda tackor är på förstasidan i morgontidningen. För oss är det en seger, men på ett annorlunda sätt. Media har vågat spegla djurägarnas situation på ett sakligt sätt.
Vi hinner aldrig läsa alla kommentarer som skrivs på nätet.
Därför slipper vi också se en del av de mer otrevliga kommentarerna. Det finns människor som inte väjer för att hota andra det är allmänt bekant. Men att de är beredda att utöva hot för att värna vargen framför oss som försöker driva ett företag, det inser vi först lite senare.
LRF:s påtryckningar har gett verkan, får äntligen ett livstecken från Länsstyrelsen. En handläggare ringer upp mig. Rakt på sak och utan omsvep, men lugnt, förklarar jag att myndigheternas agerande i en krissituation nu varit under all kritik. Det är inte ok att undvika kontakt, det behöver man ingen handbok eller policy för att begripa, det räcker med allmänt sunt förnuft. Förhoppningsvis leder det till att andra djurägare får bättre support i framtiden, alla har inte ett nätverk runt sig som hjälper. Dessutom är min åsikt att mydigheterna ska ta fullt ansvar för sitt vilt. Själv har vi nog med våra egna tamdjur.
På kvällen kommer besiktningsmannen hem till oss för att gå igenom ersättningsansökningar och en del annan information. Han har funnit fler djur de senaste dagarna, vars idnr nu ska anges i ansökningarna. Med sig en plastpåse har han avskurna tacköron med gula nummerbrickor på. Jag blir sittande med en påse leriga öron som jag får kolla idnr på.
Vid 21-tiden går vår hyresgäst som bor i boningshuset på den gård där vi har alla lamm ut med sin hund. Tiken reser ragg och börjar skälla så fort de går utanför dörren. I ljuset från utomhusbelysningen ser hon vargen, den står 10 meter från huset bakom en bil. Den släntrar bort över ladugårdsplanen och passerar lammstallen utan större brådska. Vargen av 2012 års modell är helt oskygg för människor, den får ju inte jagas och göras skygg.
Onsdag 7:e November
En längre sammanhängande nattsömn gör under för humöret och effektivitet i arbetet.
Landshövding, Landsbygsdirektör och Rovdjuransvarig handläggare är på ingång. Fler fårägare i trakten, LRFfolk och ledmöter i viltförvaltningsdelegationen sluter upp. Vi får möjlighet att till länets högsta tjänstemän framföra vår situation. Det vi diskuterar är förutsättningarna vid ett stort vargangrepp och hur vi som enskilda ska gå så skadelösa som möjligt. De praktiska frågorna är i fokus, hur får vi bidrag för stängsel, hur ska vi få ersättning, ska vi själva ligga ute med stora summor under handläggningstiderna? Det mesta löses i konstruktiv anda. Det är inte lätt att försöka hantera de här ärendena, även om viljan är god. Budskapet att vi är djupt oroade för vårt företag och vår försörjning går fram.
Politikerna har ingen beredskap uppsatt för att trygga inkomst och försörjning för den som lever av djuren, i samband med rovdjursangrepp. Det är också stor skillnad på vilka merkostnader som uppstår i en liten jämfört med en stor besättning.
Produktionsbortfallet är mer än 100 lamm i januari. Vi tittar på varann – det kommer att bli en kärv vinter, 100 lamm färre är en betydande inkomstförlust.
Torsdag 8:e November
Martin går upp kl. 04.00 för att hinna göra 6 timmars dag till kl. 10.00. Detta för att frigöra tid så vi hinner sortera tackorna i sina grupper. Jag skjutsar sonen till förskolan och hinner fixa en del administration. Måste hinna till redovisningsbyrån med bokföringen, momsredovisningen ska ju in, har i den uppkomna situationen har jag glömt brytdatumet. Tur att Eva som sköter detta påminner mig, försöker finna en tänkbar tid att åka till stan. Men idag hinner jag inte, måste sortera tackorna i betäckningsgrupper. Stressen är påtaglig, måste hinna klart idag, för varje dag som går förskjuts lamningen allt längre fram på våren. Vi måste sortera utomhus, eftersom alla stall nu är fyllda med djur som säkrats från vargen. Regnet öser ner, men vi hinner precis färdigt innan det är dags att hämta sonen igen.
Fredag 9:e November
Första gången på en vecka som jag lämnar gården, reser jag på ett sedan länge inplanerat möte i Stockholm. Där diskuteras helt andra saker än rovdjur, känns befriande att få tänka på något annat ett tag. Känner mig styrkt när jag lämnar mötet, här har diskuterats framtidsfrågor viktiga för många som driver med djuruppfödning. Innan jag tar bilen hem igen står jag en stund på parkeringen. Blickar upp mot de nybyggda höghusen på Kungsholmen, undrar om det vore enklare att bo där. Så enkelt, inga djur att ta hand om, inga rovdjur, inga bekymmer. Men sedan inser jag hur dumt detta är. Jag är beredd att strida för rätten att driva gård och djuruppfödning.
Det går ut ett pressmeddelande från länsstyrelsen som meddelar beslut om skyddsjakt. De har fattat beslutet själva, något som ur vår synvinkel minskar risken för hot mot oss som enskilda. Vargen är nu DNA testad och ej av genetiskt skyddsvärd status, I denna situationen känns det som en tröst. En lycklig slump gör att denna individ får jagas. Länsstyrelsen hör av sig och meddelar att beslutet är fattat. Underförstått är att vi nu kan riskera hot eller medial uppmärksamhet från dem som värnar vargen framför tamdjuren.
Lördag 10:e November
Martin observerar två bilar ute på byvägen. De står stilla på en mötesplats, verkar konstigt. Han åker dit och frågar om de behöver hjälp. Personerna i bilarna vill inte prata och när Martin frågar vilka de är får han ett snäsigt svar att de bara identifierar sig för polisen.
Sonen är hemma med oss, oron för vilka de här människorna är och vad de vill blir påtaglig.
Ringer polisen, ber dem komma och ta hand om dessa ovälkomna besökare.
En reporter från NA dyker upp med fotograf i släptåg. I mellantiden har de ovälkomna besökarna förflyttat sig mot ett sommarstugeområde. Journalisten åker efter.
När bilarna kör tillbaka står Martin ute vid vägen och skriver upp registreringsnumren. Ett lätt tumult utbryter när en av förarna blir provocerad och rycker åt sig Martins telefon. Martin lyckas ta tillbaka telefonen med en lika snabb manöver, sedan åker bilarna bort från vår gård.
Polisen hinner fram precis när bilarna åkt, det visar sig senare att de gjort samma besök hemma hos jakledaren för skyddsjakten. Men några aktiva jägare träffade de förstås aldrig på.
Nu väcks en annan slags beslutsamhet hos oss. Dessa ovälkomna besökare utmanar nämligen så mycket mer än frågan om vargen och skyddsjakt. Människor som tar sig friheten att skrämma andra från att genomföra en fullt laglig skyddsjakt och att freda sina djur, är i all akt och mening ett hot mot demokratin. Ingen har rätt att med skrämselmetoder sätta sig över det som är lag och ordning, och indirekt skapa egna ramar för vad som är rätt och fel.
Vår rätt att fritt utrycka våra åsikter utan risk för hot, blir helgens mest påtagliga samtalsämne.
Ingen skrämmer oss till tystnad tänker vi, den här gången gick vargen in fel fårflock.
Samtal till både Länsstyrelse och LRF regionens folk, får effekten att fler personer håller utkik efter ovälkomna besökare. Oron för nytt vargangrepp har nu förbytts mot oro för ovälkomna besök hemma.
14:e November
Miljöminister Lena Ek träffar representanter för Örebro Läns viltförvaltningsdelegation. Vargangreppet hos oss diskuteras, vi får en hälsning, men några konkreta löften om handling är svåra att urskilja. Politikerna behöver mer argument heter det.
15:e November
Ersättningsansökan är ifylld och inlämnad till Länsstyrelsen. Det börjar bli lite lugnare, men vi ligger efter med vissa arbetsuppgifter. Våra kor har vi inte hunnit dräktighetsundersöka som det var tänkt, men vi får hitta andra dagar för det.
Jag nås av beskedet att en stor grupp av får blivit vargrivna i Skåne. Länsstyrelsen där hävdade först att det var hund, men det trodde inte fårägaren på. DNA test visade att det var en varg som rivit över 50 tackor. Besättningen är precis som vår, stor och ger försörjning till flera personer. Jag undrar hur supporten i det länet ser ut, Skåne antas väl ligga utanför alla etablerade vargrevir. Får ett mail av en fåruppfödande kollega utanför Sjöbo, varg har siktats i deras trakter. Hon är oroad, med rätta. Hennes besättning består av en unik ras, en genbank i vårt land som i vargens spår skulle kunna utplånas på en natt.
20:e November
Bertil Gabrielsson och Lotta Wallberg från Svenska Fåravelsförbundet träffar miljöminister Lena Ek för att diskutera rovdjursfrågan. De har med sig en skrivelse som yrkar på förbättrade villkor för den som drabbas av rovdjurangrepp. Där står också om behovet av akutgrupper som kan stödja djurägare i det akuta skedet, med folk som har vana av djurskötsel och maskinkörning. Med vår egen situation i färskt minne så kan vi bara instämma.
27:e November
Äntligen får vi sista gruppen kor dräktighetsundersökta. Vi är ikapp med jobb efter en månads tid. Jag stressar för att sätta mig i bilen och delta i ett kvällsmöte. Så här års duggar breven med logotyper från Länsstyrelse, Kommun och Jordbruksverket tätt i vår brevlåda. Det är ingen unik situation, vi delar den med alla andra som driver lantbruk. Det är alltid med ett lätt obehag man öppnar breven, vad handlar det om nu? Det finns alltid en risk att innehållet pekar på någon felaktighet i ansökningar, arealberäkningar eller någon annan faktor som kan sänka stödutbetalningarna eller kraftigt fördröja dem. Man håller andan, och hoppas att dagens brevskörd inte ska minska årsinkomsten eller innebära återkrav på 100 000-tals kronor.
Det är beslutet om ersättning för rovdjursangripna tamdjur som landat i posten denna dag.
På rad 3 i första stycket står: Detta beslut kan inte överklagas.
Länsstyrelsen har beslutat att ersätta oss med ca 1/3 av vårt sökta belopp. Jag uppfattar beslutet som definitivt och inser att man inte tillmätit allt vårt jobb något värde. Alla timmar vi jobbade, alla kvällar, nätter, förflyttningen av djuren, ersättningar till dem som hjälpte till att köra maskiner och så vidare. Detta ska vi stå för själva. Jag står där i mitt kök och inser att staten anser mitt och andra lantbrukares arbete värt 0 kr i timmen.
Jag står där och läser texten en gång till. Ilskan blandas med en känsla av uppgivenhet. Allt slit, allt jobb som gått åt är inte värt något. Myndigheterna anser att vi som producerar Sveriges livsmedel inte är värda ens en minimal timlön för detta arbete.
Det visar sig i den långa dialog som följer att vi till slut får mer ersättning, som också ger viss timersättning för arbetet. Den juridiska processen är obefintlig och har ett löjeväckande skimmer över sig.
En drabbad tamdjursägare har ingen möjlighet att överklaga dessa beslut.
Det finns ingen instans där men rättsligt kan få sitt ärende prövat. Hela systemet bygger på att man som enskild ska vädja vänligt till handläggare på Länsstyrelsen och sakkunniga experter på Viltskadecenter, som inte är myndighetsanställda.
Jag är inte tillräckligt artig, beklagar mig skriftligen över de låga ersättningarna och att beräkningarna inte tar hänsyn till djuren verkliga värde och produktionsbortfallet..
Som svar på min begäran att få inkomma med mer underlag som styrker att mina djur faktiskt hade ett viss värde får jag ett definitivt beslut taget utan hänsyn till mitt önskemål. Detta beslut kan heller inte överklagas, så vår möjlighet att få saken prövad är 0.
Vi har förvisso fått ersättning ekonomiskt, motsvarande 50% av det yrkade beloppet. Kanske ska vi vara nöjda med det. Men känslan av att vara överkörd och rättslös i ett system som inte går att påverka dröjer sig kvar. Vi känner oss frågande inför systemet, kan vårt samhälle verkligen stödja system där enskilda inte kan ifrågasätta myndigheternas beslut? Min tanke går till länder med annat styrelseskick, där demokratin inte är grunden.
Den svenska modellen med bilden av inflytande och demokrati som grundstenar krackelerar en aning under sista månaden på 2012 och trovärdigheten får sig en törn.
4:e december
Den åttonde tackan av de nio som kom tillbaka körs till destruktion. Nu återstår bara en levande tacka av de 49 som vargen anföll. De som kom hem igen började aldrig äta igen, någon hade sannolikt inre skador. Två tackor blev apatiska, de lade sig ner och vägrade äta eller dricka.
12:e december
Har varit på styrelsemöte i Stockholm hela dagen. Får ett sms från Martin. Vargen är skjuten.
Rättssystemet fick ha sin gång, men vi har inget att glädjas åt i detta. Antalet vargar kommer att forsätta öka, risken för angrepp är stor även om en individ som orsakat problem nu är borta.
15:e December
I beslutet kring ersättningar står också att eventuella kommande angrepp bara ersätts om vi sätter upp rovdjuravvisande stängsel. Bidraget för att uppföra dessa stängsel kan utgöra högst 50 kr meter. Inget av företagen som jag skickar förfrågan till kan göra jobbet för denna summa. Vi krävs på rovdjuravvisande stängsel på en total sträcka om 28 000 m. Det är vad som går åt för att säkra våra marker.
Beräkningen vi gör visar att detta krav bara kan tillgodoses om vi själva lägger ytterligare 250 000 Kr + moms på stängslen själva. Då kan vi få allt på plats. Det är mycket pengar, en normal årslön före skatt.
18:e December
Min fråga till Länsstyrelsen om hur de ser på ersättning för djur som kan komma att rivas av varg, på de 300 hektar beten vi själva inte äger besvara med ett ”goddag yxskaft”. De skriver att detta ska regleras i avtal med markägaren. Problemet är bara att dessa avtal redan är ingångna och i svaret bortser man från att få markägare torde vara intresserade av att betala rovdjursavvisande stängsel. Frågan blir obesvarad, tydligen får vi själva stå risken om vi låter djuren beta på dessa marker. Utan dem har vi inte tillräckliga sommarbeten för våra djur. Men det bryr sig inte myndigheterna om.
Vår djurbesättning är försäkrad och vi betalar årligen betydande premier för att säkra oss i händelse av skada. Men det finns undantag från ersättning. Ett av dem är självklart rovdjurangrepp. Inget försäkringsbolag ersätter detta eftersom det är statens ansvar. En privat försäkring av det slaget skulle ingen företagare som lever på djuren ha råd med. Redan dagens premier är betungande.
Utsikten mot våren 2013 skyms av oron för vad som händer då vi i maj ska släppa 400 tackor och 800 lamm på bete. Varg har siktats mitt inne i Örebro denna höst, och alla våra beten där är stadsnära. Stängslen håller högre kvalitet än de flesta, men kraven för rovdjursavvisande uppfyller de inte. I nästan alla betesmarker finns gränser mot insjö eller åar, där en varg enkelt kan ta sig simmande runt alla stängsel.
21:a December
EU kommisionen hotar stämma den svenska staten om man genomdriver sin rovdjurspolitik med utrymme för jakt på varg. LRF:s ordförande Helena Jonsson går ut med ett pressmeddelande och ställer där frågan om svenska politker vågar stå upp för att Sverige fortfarande är en suverän stat som fattar beslut i sina egna angelägenheter. Hon är inte ensam om att ställa denna fråga, vi är många som tänker i samma bana.
28:e december
Jag står inomhus och väger lamm när det kommer ett sms på telefonen. Det har gått en varg över Ervalla ängar på eftermiddagen, någon km hemifrån. Detta är en av alla, nästan dagliga rapporter om vargens ökande aktivitet i vårt område. Det är inte en varg, det är många.
Vi lämnar lyset på i lammstallen över natten, går några extra rundor sent på kvällen samtidigt som vi ser till de lammande tackorna. Det känns bättre att göra något konkret. Men innerst inne vet vi att det är meningslöst. Vargen kan komma förbi vårt stall när man minst anar det. Tackorna som fodras utomhus är inte säkra där ens dagtid och när vi är hemma.
29:e December
Vi tar hand om tackor med nyfödda lamm och sorterar 100 äldre pälslamm. De är fantastiskt vackra, silverlockarna glänser. Korna är ystra i snön, när vi tar ut dem för att ströa i stallet. De ska börja kalva om två månader.
Klockan är runt sju på kvällen då jag ska släcka och gå hem. Släpper ut hundarna på ladugårdsbacken. De stormskäller och reser ragg mot något i mörkret. Jag ser ingenting särskilt, men kallar på hundarna. Fåren verkar lugna och efter att ha gått runt alla byggnader en extra gång, kopplar jag hundarna och går hem för äta middag

Varg: småländskt lammkött är gott

I Lessebo utanför Växjö slog en varg för ett par dagar sedan ett får DN:

En ny varg tycks ha etablerat sig i södra Småland. Vargen har redan rivit ett får i Korsanäs, nära Lessebo cirka tre mil öster om Växjö.

Det konstaterar länsstyrelsens besiktningsman Jan-Eric Johannisson som inspekterade resterna av fårkadavret på lördagen.
– En stor hund kan bita ihjäl ett får, men hunden äter inte upp det. Och det här fåret var i stort sett uppätet, säger han till Smålandspostens nätupplaga.

Det har på senare tid funnits flera indikationer på att det finns en varg runt Lesseboområdet. Den har varit synlig flera gånger.
Nyligen ska vargen också ha sprungit på en bil i trakten av Kosta.

Jag är glad varje morgon jag går ut till fårhagen och slipper mötas av synen av döda och lemlästade får och lamm. Om vi råkar ut för en attack av större rovdjur så kommer vi nog att sluta med fårhållningen. Då gör vi nog om våra marker till viltåkrar istället.

Landsbygd, produktmaximering och lite varg

I en krönika med ett halvår på nacken diskuterar Bertholof Brännström något som jag ofta återkommer till i tanken, inte minst när jakt, djurhållning och jordbruk hamnar i skottlinjen av olika skäl. Brännström funderar i sin krönika över vartifrån västerbottningarnas mat skall komma i framtiden. Jag tar mig friheten att citera några stycken ur krönikan:

LRF räknar med att bara runt 600 gårdar i länet har så pass stor verksamhet att en familj kan försörjas. De senaste årtiondena har jordbruken försvunnit på löpande band.
Sedan EU-inträdet för drygt 15 år sedan har nio av tio mjölkbönder i Åsele lagt ner. Nästan lika illa är det i flera andra inlandskommuner.
Men också i de mer bördiga kustkommunerna är antalet jordbruk på stark tillbakagång, i Umeå har tre av fyra mjölkbönder slutat sedan 1995.
Under lång tid har antalet mjölkgårdar i länet halverats vart tionde år, och länsstyrelsen ser inga tecken på något trendbrott.
Ändå ser de allt större gårdar som finns kvar till att Västerbotten gott och väl är självförsörjande på mejerivaror, medan det ser betydligt dystrare ut när det gäller köttproduktionen.
Utan slakteri i länet är villkoren tunga och i dag klarar bara omkring 70 gårdar av att skicka mer än 20 nötdjur per år till slakt.
Än värre är det för länets grisbönder som utkämpar en närmast hopplös kamp mot det prisdumpade danska fläskköttet. Västerbotten har bara en handfull grisgårdar kvar, och lönsamheten är skral.
Måste det då vara så här? Är inte utvecklingen bara ett utslag för att andra bönder producerar det vi vill ha till ett billigare pris?
Javisst, så kan man se det. Så länge jordbruksstöden ser ut som de gör gynnas storbönderna på bekostnad av de små. Och så länge oljan är relativt billig är det lönsamt att transportera maten hit och dit över klotet.

Jag kommer nog att hålla ögonen på Brännström i framtiden, han verkar vara en intressant journalist (t.ex. fd chefred på Journalisten), han har t.ex. utan att vara jägare kommit fram till följande slutsats:

Min slutsats blir att svensk rovdjurspolitik i allmänhet och vargpolitiken i synnerhet helt havererat. Det inkonsekventa, hattande beslutsfattande vi hittills haft har snarare skärpt än mildrat motsättningarna mellan anhängare och motståndare.

Och i höst kommer han att åka till USA för att studera vargfrågan, till Jakt och Jägare säger han:

- I Amerika ligger man 10-15 år före oss i Sverige i projektet att restaurera vargstammen. Jag vill studera hur de växande vargstammarna där har tagits emot av olika kategorier av befolkningen. Jag vill se vad som varit bra och vad som varit mindre bra, säger Bertolof Brännström.
Han har tilldelats 25 000 kronor i ett stipendium från Journalistfonden för vidareutbildning. Någonstans i månadsskiftet september-oktober åker han.

Vill vargen in så passerar den rovdjursstängslet

En varg har passerat ett rovdjursstängsel flera gånger och rivit en bunt får i Alfta i Hälsingland. Vargen kunde inte skrämmas bort utan sköts:

Vargdrama i Kammahav

KAMMAHAV/Ljusnan Han höjde geväret, siktade och tänkte att nu blir det väl ett jävla liv.
Så tryckte han av.
Det första skottet träffade i bogen på vargen. Det andra, dödande skottet, lossades från 23,5 meters håll och gick in bakom ena örat.

Vargdramat utspelade sig tidigt på tisdagsmorgonen i Pierre Hellséns fårhage i den lilla byn Kammahav en dryg mil utanför Alfta.
- Jag hade inget val längre, säger Pierre Hellsén. Jag försökte skrämma bort vargen flera gånger. Men den bara tittade på mig och fortsatte äta på fåret.
Det är, enligt paragraf 28 i jaktförordningen, tillåtet att skjuta rovdjur som attackerar inne i eller vid hägn. Men först, säger förordningen, ska du försöka skrämma bort rovdjuret. Om det inte går är det tillåtet att skjuta.
- Jag kan ju lagtexten. Och jag försökte verkligen få bort vargen. Men det gick inte. Jag hade inget val, säger Pierre Hellsén.
I nuläget föreligger ingen misstanke om jaktbrott, enligt polisinspektör Sven Lind, som tillsammans med länsstyrelsens naturbevakare snabbt var på plats – ditringda av Pierre Hellsén.
Alltsammans började strax före fem. Pierre Hellsén gick som vanligt ut för att mata och titta till de 50 fåren, som just den här morgonen verkade oroliga och rörde sig i klungor. Sen såg han vargen, med ett fårkadaver i käften.
Skrämseltaktiken fungerade inte alls. Adrenalinet flödade men Pierre Hellsén kände sig ändå lugn och kontrollerad då han gick in i huset för att hämta geväret.
- Jag skulle ju iväg till Edsbyn och jobba också. Och jag kunde inte bara åka iväg från en varg som just höll på att äta upp mina får.
I byn har det de senaste dagarna gått rykten om en "orädd varg", som setts av förbipasserande bilister och minnesbilderna från 2005 kom tillbaka för Pierre Hellsén. Det var då han fick åtta tackor ihjälrivna av en varg.
- Den lyckades vi skrämma iväg. Sedan dess har det varit lugnt. Fram till nu.
Efter attacken 2005 skaffade Pierre Hellsén rovdjursstängsel men, säger han, vill vargen verkligen in så tar han sig in – så är det.

Angående ett debattinlägg i UNT

Härom dagen publicerades i UNT ett debattinlägg med rubriken Fåren hotas inte av varg. Argumentationen är tydlig och undebygd med statistik från viltskadecenter. Man har som fårägare ingen större anledning att tro att ens får kommer att utsättas för rovdjursangrepp om man bor i anslutning till rovdjur. Det finns med andra ord ingen anledning att sluta med fårhållningen av det skäl att vargen kommer.

Det enda problem man lyfter fram är att de elaggregat som är tillåtna i sverige är för svaga. Det man inte väljer att beröra är att huvuddelen av fårgårdarna i sverige har färre än 20 djur. De drivs på hobbybasis. Då kan blotta tanken på att riskera mötas av döda och lemlästade får vara nog att sluta med det hela. I artikeln väger man inte heller in den arbetsinsats det innebär att ytterligare förstärka sina stängsel, speciellt om de skall upp i rovdjuravvisande standard. Det är även en ordentlig kostnad för den lilla gården. Just den gård som är absolut viktigast för den hävdvunna biologiska mångfalden då den inte drivs på kommersiell grund och inte kräver att man slår sin vall tre gånger per år etc.

Jag misstänker att en stor mängd mindre fårhållare kommer att lägga av med får i takt med att vargen sprids söder ut i vårt land. Jag misstänker också att den redan allt för höga igenplanteringen av jordbruksmarker (fn 10.000 ha/år) kommer att öka än mer.

Intressant debattartikel om fårhållning vs varg

I UNT härom dagen fanns en intressant debattartikel om vargars påverkan på fårhållningen i dessa mellanbygder med skog men även tillräckligt mycket öppen mark för att där skall finnas en hyfsat mängd gårdar med djur. Såhär skriver Fia Söderberg, Skogskärrets Ekogård:

Vargen hotar fårfarmer

Ett vargrevir i Uppsala län skulle innebära slutet för många fårgårdar. Det går inte att skydda fåren från vargen, skriver Fia Söderberg.

”Vargrevir i länet om något år”, skrev UNT tisdagen den 6 december. Det är olyckligt att det bara är jägarnas perspektiv som lyfts fram när man pratar vargetablering. De får i medier utgöra en motpol till statsmaktens och de starka intresseorganisationernas ställningstagande för varg.

Men det finns andra aktörer för vilka en vargetablering i länet kommer att få oerhörda konsekvenser. Etableringen är nämligen ett hot mot den svenska närproducerade ekologiska fårproduktionen. Den är också ett hot mot de öppna betesmarkerna och den biologiska mångfalden.

När fårproducenter lägger ned verksamheterna hålls inte betesmarkerna öppna längre, på bekostnad av den biologiska mångfalden och viktiga arter inom djur- och växtlivet riskerar att försvinna. Hänsyn till detta måste tas när man talar om varg i Uppsala län.

Debatten behöver också nyanseras. Det finns fler människor i städerna som inte har något emot en vargetablering. Men det finns många människor, särskilt på landsbygden, som verkligen har något emot detta, men de marginaliseras. Därför träder jag nu fram, som småskalig fårproducent och bevarare av en svensk utrotningshotad allmogeras, Roslagsfåret.

Mina tankar inför framtiden är kantade av oro, trots egna insatser med kostsamma arbetskrävande rovdjursstängsel. Bidragen täcker inte ens materialkostnaden, än mindre den arbetsinsats som genomförs. Det är ändå inget säkert skydd mot vargangrepp, har det visat sig.

Den svenska livsmedelsproduktionen, det svenska lantbruket, den svenska fårnäringen, de svenska betesmarkerna och den biologiska mångfalden i Sverige befinner sig i ett mycket utsatt läge, skriver Svenska fåravelsförbundet i sitt remissvar till tilläggsuppdrag om den svenska rovdjurspolitiken i november 2011. Det är viktiga punkter som lyfts fram. Vargrevir i Uppsala län är ett hot mot många gårdar, men också ett hot mot människors livskvalitet och företagande på landsbygden. Är vargen värd allt detta?

I Västmanland, som har vargrevir nära Uppsala län, har flera gårdar under hösten drabbats av grymma och blodiga vargangrepp på fårbesättningar. Chocken hos fårägarna är stor. Det är ett trauma att se sina tamdjur bli skadade och attackerade i synnerligen råa angrepp. En av de drabbade gårdarna slutar nu med sin verksamhet för att de inte orkar med den press som ett vargangrepp utsätter dem för.

De, och flera andra, vittnar om mycket blodiga och plågsamma attacker på fåren, där skadade och rivna får ligger utspridda i hagarna, fortfarande vid liv, trots rovdjursstängsel. Den tid det tar för fårägarna att få kontakt med rätt person och få besiktningsmän från länsstyrelsen att ta sig till plasten och analysera att det är varg som har skadat djuren, är plågsamt lång. Djuren lider. Också den tid det tar för veterinärer att komma på plats, se över situationen, sortera ut de djur som kan tas om hand, och de som måste avlivas av de plågade djuren.

Detta är scener vars våldsamhet få anar, och de flesta vill slippa ha på näthinnan. Detta djurplågeri är verklighet, det händer i dag, år 2011, i Sverige. Att samhället accepterar att detta får hända är helt obegripligt. Är det så vi vill ha det i Uppsala län? Är vargen värd detta?

Men till syvende och sist är det helt oacceptabelt att tänka sig att vi ska ha vargrevir i Uppsala län. Om vargarna förökar sig i befintlig takt sker en ökning med 40 procent per år. Det fanns en gång en anledning till att samhället inte ville ha en vargstam, då vargen var ett reellt hot mot både boskap och människors livskvalitet.

Det var på den tiden landsbygden fortfarande var viktig för samhället, och på den tiden den svenska livsmedelsproduktionen fortfarande ansågs viktig för samhället. Ökningen av populationen av varg i landet, som vi nu håller på att få, är för mig helt oacceptabel.

Etableringen är dessutom koncentrerad till Mellansverige, eftersom mer än halva landet norrut är undantaget på grund av rennäringen. Det kommer att innebära dödstöten för Matlandet Sverige, den biologiska mångfalden, de öppna betesmarkerna och den lokala fårnäringen. Vill konsumenten ha det så? Vill inte konsumenten ha lokalproducerat kött från djur med mycket utevistelse? Vill folk inte kunna gå fritt i skog och mark, plocka svamp och bär? Är vargen värd detta?

Jag personligen har aldrig önskat fler vargar i det här landet, och självklart heller inte i länet. Jag vill kunna fortsätta att planera för en utökning av bevarandet av svenska allmogefår och samtidigt kunna erbjuda ett lokalproducerat välsmakande kött, härliga skinn och garn till våra kunder. Men får vi fler vargar i Uppland kommer vår verksamhet inte att fortsätta.

Jag står inte ut med tanken att våra får, Milda, Runa, Spana, Kraka, Tova, Tura, Mysa och alla de andra, skulle bli utsatta för ett angrepp. Om vargen etablerar sig i länet kommer det med största sannolikhet bli verklighet, det vittnar våra grannlän om.

Och att leva med den oron varje dag är inget jag själv valt. Det är lobbyister och starka föreningar, som Naturskyddsföreningen och Svenska rovdjursföreningen, som fått för sig att vargen är utrotningshotad och bidrar till den biologiska mångfalden. Detta är helt felaktigt. Oron kostar personliga investeringar, förutom de skattepengar jag lägger till de miljoner som vargens etablering kostar. Om jag fick förfoga över mina skattepengar skulle jag hellre lägga dem på äldrevård, omsorg, en kvalitetssäkrad skola och medborgarnas tillgång till välfärd, ett rikt fritids- och kulturliv. Jag och många med mig säger nej till varg i Uppsala län.

Men vad gör politikerna? Vad gör LRF? Vilket parti tänker företräda mig i denna fråga?

Fia Söderberg

Sjökärrets Ekogård

UNT 17/12 2011

Varg dödar dina får och du blir dödshotad...

....vad är det för djävla värld vi lever i? Läser följande på SR:

En av de fårägare som fått får rivna av vargen Kynna i Småland har blivit dödshotad. Fårägaren fick ta emot hoten via telefonsamtal och sms i mitten av oktober. Händelserna är polisanmälda och en förundersökning har inletts kring olaga hot.

Polisen har ingen misstänkt för brotten.

Samtidigt växer kritiken mot skyddsjakten på vargen Kynna. Naturskyddsföreningen (SNF) menar att det är dags att blåsa av övningarna.

"Jakten blir allt svårare för myndigheterna att motivera", skriver SNF:s ordförande Mikael Karlsson i ett pressmeddelande.

Han menar att flera djurägare nu tagit in sina betesdjur och påstår att det finns många frivilliga i Kronobergs län som gärna hjälper till att bygga stängsel. Han pekar också på att vargen i Småland är genetiskt värdefull för den svenska vargstammen.

Men argumenten biter inte på Elisabet Ardö, funktionsledare på länsstyrelsen i Växjö.

– Här har många fårägare djuren ute hela året, säger hon.

Den 4 november löper Naturvårdsverkets tillstånd till skyddsjakt på Kynna ut. Men är hon inte skjuten då kommer länsstyrelsen att begära förlängning, säger Ardö.

Ja, vad är det SNFs Mikael Karlsson vill ha? Beteshävdad kulturmark eller granplanteringar på övergiven betesmark? I södra Sveriges inland hamnar vi nog i det valet om man bestämmer sig för att området skall hysa sin andel av en vargstam på 450 individer + lodjur. Många små och medelstora djurägare (främst fårägare) kommer garanterat att lägga ner sin verksamhet, en verksamhet som är oerhört viktig för den biologiska mångfalden då vi väl alla vet vad beteshävd betyder för naturen och mångfalden..... Eller ja, alla utom Mikael Karlsson, ordförande i Naturskyddsföreningen.